自分自身について Om mig själv

このブログをバイリンガルにしてみよう！
Kono burogu wo bairingaru ni shitemiyou!
Låt oss pröva att göra denna blogg tvåspråkig!

先クリスティナさんとミニツ３さんから尋ねられたから、僕について七つのことを教える。
Saki Kuristina-san to Minitsu3-san kara tazunerareta kara, boku ni tsuite nanatsu no koto wo hanasu.
Eftersom jag förut blev tillfrågad av Kristina och Minutz3, ska jag berätta sju saker om mig själv.

１。僕はスウェーデンの福音ルーテル教会に育ったけど、二年半まえにカトリック教会に入会した。世界の色々なキリスト教の宗派の中で、イエス・キリストの真理の教会がカトリック教会のうちに存在すると思うから。
Boku wa suweeden no fukuin-Ruuteru kyoukai ni sodatta kedo, ni nen han mae Katorikku Kyoukai ni nyuukai shita. Sekai no iroiro na Kirisuto-kyou no shuuha no naka de, Iesu Kirisuto no shinri no Kyoukai ga Katorikku Kyoukai no uchi ni sonzai suru to omou kara.
Jag växte upp i den svenska evangelisk-lutherska kyrkan, men inträdde i den Katolska Kyrkan för två och ett halvt år sedan. Detta på grund av att jag av världens alla olika kristna samfund tror att Jesu Kristi sanna Kyrka subsisterar i den Katolska Kyrkan.

２。日本語を勉強しはじめてから言語に一般的な興味がある。時間があれば、ラテン語や古典的なギリシア語や中国語なども習いたい。その言語がまだできているスウェーデン語と英語と（今にも）日本語を結構影響したからだ。
Nihon-go wo benkyou shihajimete kara gengo ni ippanteki na kyoumi ga aru. Jikan ga areba, raten-go ya kotenteki na girishia-go ya chuugoku-go nado mo naraitai. Sono gengo ga mada dekite iru suweeden-go to eigo to (ima ni mo) nihon-go wo kekkou eikyou shita kara da.
Efter att jag började studera japanska har jag ett allmänt intresse för språk. Om jag får tid skulle jag även vilja lära mig latin, klassisk grekiska och kinesiska. Dessa språk har nämligen till stor del influerat de språk jag redan kan; svenska, engelska och (inom kort) japanska.

３。スウェーデンのソデテリエ生まれ、リンショーピング大学の三年生だけど、来年の八月まで日本の埼玉に留学している。しかし、帰心じゃ全然ないよ。カトリック教会がある所は家なのだ。
Suweeden no Sodeterie-umare, Rinchoopingu daigaku no sannen-sei da kedo, rainen no hachigatsu made Nihon no Saitama ni ryuugaku shite iru. Shikashi, kishin ja zenzen nai yo. Katorikku Kyoukai ga aru tokoro wa ie nano da.
Jag är född i Södertälje i Sverige och är tredjeårsstudent på Linköpings universitet, men utbytesstuderar i Saitama i Japan fram till augusti nästa år. Jag har dock ingen som helst hemlängtan. Där den Katolska Kyrkan är, där är hem.

４。僕の好きな聖人は聖母マリアと聖書ヨセフを初め、聖フランシスコ、聖パドレ・ピオ、聖トマス・クィナス、聖ジャン＝マリー・ヴィアネー、聖マリア・ゴレッティや聖幼いイエスのテレーザなどだ。
Boku no sukina seijin wa seibo Maria to sei Yosefu wo hajime, sei Furanshisuko, sei Padore Pio, sei Tomasu Akwinasu, sei Jan-Marii Vianee, sei Maria Goretti, sei osanai Iesu no Tereeza nado da.
Mina favorithelgon är, vid sidan av Guds Moder Maria och S:t Josef, S:t Fransiscus, S:t Padre Pio, S:t Tomas av Aquino, S:t Jean-Marie Vianney, S:ta Maria Goretto, S:ta Teresa av Jesusbarnet med flera.

５。好きな聖書の本はヨハネによる福音。
Sukina Seisho no hon wa Yohane ni yoru fukuin.
Min favoritbibelbok är evangeliet enligt Johannes.

６。日本の生活を本当に楽しむよ！
Nihon no seikatsu wo hontou ni tanoshimu yo!
Jag tycker verkligen att livet i Japan är roligt!

７。実は、自分の事についてを話すよりも、他の人々の事についてを聞くのがもっと面白いと思う。だから、ここに終えよう。
Jitsu wa, jibun no koto ni tsuite wo hanasu yori mo, hoka no hitobito no koto ni tsuite wo kiku no ga motto suki nano da. Dakara, koko ni oeyou.
Egentligen tycker jag att det är intressantare att höra saker om andra människor än att berätta om mig själv. Låt oss därför sluta här.

Liturgin i Japan

När jag kollade in hemsidan till S:t Franciskus församling i Kitaurawa så fick jag direkt intrycket att detta måste vara en riktigt bra församling. Och det är det verkligen också. Urawa domkyrka som är uppkallad efter S:ta Thérèse av Jesusbarnet ligger visserligen något närmre, men de har inte mässa varje dag, och när jag ändå var där en dag då det skulle ha varit mässa enligt schemat så var det ingen där. Dessutom är själva kyrkorummet betydligt stelare och tråkigare än i S:t Franciskus, och saknar helt knäfallsbänkar. Och eftersom man inte gärna ska hoppa mellan olika församlingar så har jag bestämt mig för att hålla fast vid S:t Franciskus.

I början var det såklart ganska svårt att hänga med i mässordningen och i laudes som föregår morgonmässan, men det går faktiskt väldigt snabbt att lära sig. Jag kan mer eller mindre Fader vår (天におられる私達の父よ) och Var hälsad, Maria (恵み溢れる聖マリア) utantill redan, och det blir lättare och lättare att sjunga med i psalmerna i laudes trots att jag inte kan läsa alla kanji-tecken ännu. Hymnerna i psalmboken är det ingen större konst att sjunga med i eftersom texten i stort sett helt skrivs ut med stavelsealfabetet hiragana för att passa in till varje not, samtidigt som jag börjar bli ganska bra på att läsa noter. Att förstå vad texterna handlar om är dock en annan femma! Predikan (som hålles varje dag) och orationerna förstår jag heller inte så mycket av ännu. Men det kommer! Jag har även köpt Nya testamentet på japanska, där uttalet står vid sidan av tecknen som hjälp.

Intill kyrkan ligger ett franciskankonvent där det bor sex bröder, varav fyra präster. Kyrkoherden pater Claudio är italienare, men alla de andra japaner. Dessutom är då och då en colombiansk präst på besök som liksom jag kämpar hårt för att lära sig språket. Intill kyrkan och konventet ligger även ett daghem som drivs av fyra systrar i en Mariakongregation vars namn jag bara hört på japanska och inte kommer ihåg just nu, och de deltar även i vardagsmässan och förgyller den med sång och elorgelspel.

Klosterkapellet där vardagsmässorna firas.

Bortsett från språket så finns det även en del andra punkter där den japanska liturgin har "inkulturerats". I franciskanbrödernas klosterkapell där morgonmässorna hålles finns inga knäfallsbänkar, varpå alla istället bugar sig djupt vid konsekrationen (precis som de ortodoxa). Även vid fridshälsningen bugar man åt varandra istället för att skaka hand. Och prästerna bugar sig djupt för altaret vid mässans början och slut istället för att kyssa det. Japanerna tycker helt enkelt väldigt mycket om att buga! Jag lånade även en bok med mässordningen på japanska, och konstaterade att den är väldig fritt översatt från den latinska originaltexten.

I övrigt så är väl det enda jag kan anmärka på ingen verkar ha lärt församlingen att inte börja prata i kyrkorummet efter mässans slut. Detta gör det nämligen väldigt svårt för dem som vill stanna kvar en stund i tyst bön efter mässan (vilket egentligen alla som tagit emot kommunionen är närmast förpliktigade att göra). Kanske ska jag ta upp detta med prästerna på ett snyggt sätt efter att min japanska blivit lite bättre. Men små imperfektioner som dessa överskuggas trots allt helt av det faktum att Gud har lett mig till en så underbar och levande församling där jag har möjlighet att delta i den heliga Mässan varje dag och lära känna en massa nya kristna vänner, samt på köpet få många tillfällen att öva min japanska. Till Alla själars dag kommer det dessutom hållas en särskild mässa med gregoriansk sång där jag är med och sjunger i kören.

Kort sagt så stortrivs jag verkligen i min nya församling, och det är den grundläggande förutsättningen för att en katolsk utbytesstudent i Japan ska ha det bra!

Japanskan

Jag minns än idag mitt lyckorus då jag i åttonde klass i ett av uppslagsverken på SO:n hittade en gojūonzu (五十音図, "femtioljuds-tabell"), dvs en uppställning över japanskans två stafelsealfabet hiragana (平仮名) och katakana (片仮名). Sedan brukade jag roa mig med att skriva alla möjliga namn jag kunde komma på med katakana, som används för just utländska namn och lånord. Gustav Ahlman blir exempelvis グスタヴ・アールマン, vilket är mitt officiella namn i Japan.

Efter att ha skrivit namn med katakana i två års tid samt även lärt mig hiragana tyckte jag under gymnasiet att det kanske var dags att lära sig lite grammatik också så att man faktiskt kan prata japanska. Jag hittade siten Japanese Online som hade en enkel nybörjarkurs, och fortsatte sedan självstudierna genom att låna de två första böckerna i Japanese for Busy People-serien på biblioteket. Dessa satt jag med från och till då jag hade tid över ända fram till jag muckade. Sedan var det äntligen dags att börja lära sig japanska på riktigt på universitetet. Året då jag läste japanska på Stockholms universitet (samtidigt som jag förberedde mig för att tas upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap) hör till den roligaste tiden hittills av mitt liv. Tyvärr höll inte japanska undervisningen på Linköpings Universitet riktigt lika hög klass, och kändes dessutom ganska nedprioriterad till förmån för de andra kurserna. Och när man efter tre års universitetsstudier och lika mycket självstudier dessförinnan fortfarande inte förstår ett dyft av en vanlig japansk text eller tv-inslag, så börjar man faktiskt känna sig lite frustrerad och undra över om alla ens ansträngningar någonsin kommer resultera i att man faktiskt kommer kunna lära sig japanska på riktigt.

Men, nu är jag äntligen i Japan. Allting är på japanska, och i stort sett inga japaner kan något annat språk än japanska. Japanerna verkar visserligen tycka att engelska är ett häftigt språk och använder massvis av engelska lånord, men det är inte så många som verkligen förstår språket. Försök gärna förklara för mig vad det är för budskap som texten på den här t-shirten egentligen vill förmedla:

Om detta med att lära sig japanska tidigare bara var en kul grej (ursprungligen som sagt för att kunna förstå japanska tv-spel), så har det alltså helt plötsligt blivit till ett absolut nödvändigt måste för ens egen överlevnad. Självstudier och till och med japanska universitetsstudier i Sverige kräver en hel del motivation för att kännas meningsfulla, men här i Japan är situationen föga överraskande en helt annan. Och just på Saitama University lägger man verkligen ner all kraft man har på att utbytesstudenterna så snabbt och effektivt som möjligt ska kunna lära sig språket.

Huvudentrén till Saitama University.

Japanskalektionerna började i tisdags, och jag hamnade i den näst högsta nivån (i den högsta går i stort sett bara thailändare och koreaner som varit här sedan i våras), tillsammans med min klasskompis André samt en korean, en kinesiska och en britt. Britten Robert har tidigare bott och arbetat i Japan i tre års tid som engelsklärare, och såväl koreaner som kineser har mycket till skänks i och med att de till stor del använder samma skrivtecken som japanskan, så man får väl ändå säga att vi svenskar lyckats göra ganska bra ifrån oss! Grammatikboken, New Approach Japanese Intermediate Course, verkar väldigt bra och lagom svår, och med den medföljer även två cd-skivor med hörövningar. Som lärobok i kanji (漢字), de inlånade kinesiska skrivtecknen, har vi Intermediate Kanji Book Vol 1, efterföljaren till Basic Kanji Book volym 1 och 2 som täcktes under mitt år på Stockholms Universitet. Ni anar inte hur lycklig jag är över att äntligen få fortsätta med den serien! De sammanlagt fyra böckerna går igenom de 1000 vanligaste kanji-tecknen, vilket gör att man kan läsa drygt 95% av de i en vanlig text förekommande skrivtecknen.

Mina japanskböcker.

Lärarna verkar vara oerhört kunniga och talar i stort endast japanska, men så tydligt och på en så lagom nivå att man ändå förstår allting och undan för undan kan öka hastigheten och svårighetsgraden. Ibland kanske de översätter enstaka ord och uttryck till engelska, men för det mesta förklarar de det på japanska istället. Och givetvis finns det även utanför klassrumet många tillfällen till att öva på japanskan. Jag har exempelvis redan lyckats bikta mig och köpa en mobiltelefon, och detta redan i förra veckan innan lektionerna hade börjat. Så det ska nog inte bli några större problem att efter den första terminens intensivkurs från och med nästa år även kunna läsa riktiga universitetskurser på japanska.

Det är i den här grönskande miljöerna jag har mina lektioner.

Akihabara och Tokyo Game Show

Nu har undervisningen kommit igång på allvar, och tar upp större delen av tiden. Utöver de 11 1½-timmeslånga lektionerna i japanska varje vecka hinner jag även med att läsa de engelskspråkiga kurserna Intercultural communication och Civil and environmental engineering, varav åtminstone den första borde gå att få tillgodoräknad i mitt program.

Helgerna ska jag dock försöka använda till att resa runt lite i omgivningarna. Denna vecka är några gamla tv-spelarkompisar från Sverige på semester i Tokyo, varpå vi bestämde oss för att träffas och åka till lite intressanta ställen ur tv-spelssynpunkt. Vi möttes upp i lördags på deras hotell i Shinjuku, ett av Tokyos stora shoppingdistrikt väster om stadskärnan.

Shinjuku en lördagsmorgon.

Efter att kompisarna fått äta frukost och hunnit vakna någorlunda tog vi tåget till stadsdelen Akihabara (秋葉原, "Höstlövsfältet"), eller "Elektronikstaden" (電気街, Denki Gai) som den med rätta också kallas. Längs med gatorna kryllar det av små stånd och butiker som säljer precis all form av tekniska prylar man kan tänka sig, och går man in i något av varuhusen så väntar sju våningar fullproppade av tv-spel, datorer, mobiltelefoner, elektroniska ordlistor, kylskåp, mikrovågsugnar, dammsugare, ja kort sagt allt som en teknikfrälst västerlänning någonsin kan önska sig. Arkad- och spelhallar finns det också gott om, även dessa givetvis sju våningar höga (plus källare). Det är fascinerande att se även om man inte hade tänkt köpa något, inte minst när solen går ner och alla neonljusen tänds.

Akihabara at night.

Söndagen hade vi tänkt tillbringa på Tokyo Game Show, vilket som jag förstått var den huvudsakliga orsaken till att nämnda vänner från Sverige valde att åka till Tokyo just denna vecka. Tokyo Game Show hålls i enorma Makuhari Messe (幕張メッセ) i grannprefekturen Chiba, ungefär en halvtimmes tågresa österut.

Makuhari Messe under pågående Tokyo Game Show

På grund av lite ändrade planer och kommunikationssvårigheter träffade jag dessvärre inte mina kompisar på TGS, men trots detta var det till och med för en före detta gamer som jag själv en häftig upplevelse att gå på en av världens största tv-spelsmässor som är öppna för allmänheten. Tyvärr var det förbjudet att fotografera inne i själva mässhallen, och jag ska inte göra någon förargad i onödan genom att lägga upp några bilder här, men för den som vill veta mer finns det säkerligen flertalet tv-spelssiter som kan visa och berätta närmre hur det var.

"Okej, nu kör vi! Det Gaming-dags."

Nu har jag fått höra att det finns ett berg i närheten av Tokyo vid namn Takao (高尾山), som ligger väldigt hett till för en framtida helgutflykt. Annars blir det kanske någon av de närliggande parkerna. Nu på lördag är det dock något slags möte i församlingen som jag tror sekularfranciskanerna anordnar (precis som i Linköping). またね！

Mat i Japan

Ett av de första problem man ställs inför när man kommer till ett land som Japan är vad man ska äta. Japan har ju inte riktigt samma naturtillgångar och importmöjligheter som vi i Europa, så vissa varor är väldigt dyra jämfört med här och vissa finns över huvud taget inte alls. Å andra sidan har de också sina egna specialiteter som man gör bäst i att vänja sig vid. Basfödan är givetvis ris. Jag köpte en riskokare redan första dagen, och den är väldigt smidig (även om det fortfarande tar ganska lång tid att få riset klart). Enklaste smaksättningen till ris är currysås innehållande kött- och grönsaksbitar som bl a säljs i aluminiumpåsar som värmes genom att sättas i kokande vatten. För den som själv vill provsmaka curryris (カレーライス, karē raisu) finns alla ingredienser att köpa på exempelvis Sun Ai i Stockholm.

Vad gäller snabbmat så är det i stort sett genomgående nudlar som gäller. Dessa finns i allsjöns olika varianter och smaker, och köpes enklast i enportionsförpackningar som tillagas genom att tillsätta varmt vatten. En vattenkokare är således högst essentiell! Restauranger som serverar nudelsoppa (ラーメン, rāmen) finns överallt, och en portion kan gå på så lite som 500 yen (knappt 40 kronor). Att äta ute är således betydligt billigare i Japan än i Sverige.

Rāmen-restaurang i närheten av universitetet.


André, min klasskompis från Linköping demonstrerar rāmen-ätning. Det är tillåtet att sörpla hur mycket som helst, men nåde den som biter av nudlarna om de är för långa!

När det gäller proteiner så är det i första hand fisk som gäller, närmare bestämt färsk (rå) fisk. Enda problemet att denna måste ätas samma dag som den köps och dessutom är ganska dyr, men i gengäld väldigt god och säkerligen jättenyttig. Och för universitetsstudenter som gärna inte tillbringar allt för mycket av sin dyrbara tid i köket så är det ju alltid välkommet med maträtter som man kan äta direkt som de är. Till frukost är det ännu så länge bröd och ost som gäller. Bröd säljs färdigskuret i påsar om sex skivor, vilket är smidigt då studentrummet inte har någon skärbräda för bröd. Filmjölk har jag inte lyckats hitta, vilket får mig att tro att Arlas japanska fil Onaka bara är ett falskt marknadsföringstrick, men det är möjligt att det finns om man bara letar lite. Vanlig möjlk (牛乳, gyūnyū) finns däremot, dock med 3,6% som lägsta tillgängliga fetthalt. Jag har hursomhelst lyckats överleva en vecka på den japanska maten hittills i alla fall. Kanske blir det lite större variation och mer näringsrikt framöver. Idag har jag i alla fall tänkt köpa en potatisskalare så att jag kan äta morötter. 戴きます！

Livet i Japan

ただいま！Här kommer en sammanfattning av mina intryck efter den första helgen i Japan. Samtliga utbytesstudenter är huserade i International House (国際交流会館), varav jag och de andra i STEPS-programmet (Short-Time Exchange Program in Saitama) bor i byggnad 3:

Min dörr syns på nedersta våningen, längst till höger. Min cykel syns också den längst till höger i bild.

För er som inte visste det så var den ursprungliga anledningen till att jag ville lära mig japanska och åka till Japan den att jag under högstadiet och gymnasiet var vansinnigt förtjust i japanska tv-spel. Jag insåg det inte riktigt då, men även om jag var en bekännande och sedan konfirmationen i svenska kyrkan flitigt praktiserande kristen, så hade Jesus väldigt bra konkurrens av Nintendo och PlayStation, om inte annat så åtminstone mätt i tillägnad tid. Men, så blev jag universitetsstudent och katolik, och problemet med att använda sin tid på ett vettigt sätt löste sig så småningom av sig självt. Och mitt barnsliga tv-spelsintresse visar sig få en djupare mening i och med detta utlandsår. Jag skulle aldrig kunna föreställa mig ett mer spännande, intressant, annorlunda och samtidigt land än Japan, och skulle förmodligen aldrig fått för mig att åka hit om det inte vore för tv-spelen.

Japan är ett trångbott land. Mitt 15,9 kvadratmeter lilla studentrum är utnyttjat närmare till max, och den tomma resväskan hittar jag inget annat ställe än balkongen att förvara på.

Men, japanerna är uppfinningsrika också. Ryktet om den utrymmessparande lösningen med roterbart handfat för att ge plats åt duschen visade sig stämma:

Platsbristen märks också när man går och handlar. Alla större affärer har minst två våningar, vilket känns lite ovant särskilt när man hade tänkt handla varor från olika plan och måste stå i kassakö flera gånger. De två största köpcentren i närheten är Roger's och Yamada Denki. Denki (電機) betyder elektronik, och jag kan inte förneka att det faktiskt var lite av en frestelse att första gången gå in på tv-spelsavdelningen på ett japanskt varuhus. Men, man får välja. Morgonmässa eller sena kvällar framför tv:n. Och vilken utlänning behöver egentligen tv-spel eller andra verklighetsflykter för att göra vardagen mer spännande när man befinner sig i Japan? Här är det spännande bara att ta en cykeltur runt kvarteret, studera 7-Eleven butikernas utbud av japanska specialiteter eller att köpa läsk i någon av de överallt inklusive något udda ställen utplacerade automatiska försäljningsapparaterna (自動販売機):

Just nu ser jag dock mest fram emot att få börja undervisningen i japanska. Imorgon är det placeringstest och intervju som avgör i vilken av de fyra nivåerna jag kommer hamna (det är bara de som hamnar i den högsta nivån som får möjlighet att läsa vanliga kurser på japanska). Längre fram skulle jag väldigt gärna också vilja göra en utflykt i den japanska naturen, och framåt våren förhoppningsvis också bestiga berget Fuji!

Det sägs att kulturskillnaderna och språkproblemen brukar leda till att utbytesstudenter ganska snart efter sin ankomst drabbas av någon form av depression, men ännu så länge känns det som att jag klarar det ganska bra. Tvärtom slås jag av att så mycket är precis som jag föreställt mig det. Det enda jag haft lite svårt för är dörröppningar som inte är anpassade för västerländska längdmått, vilket hittills två bulor i skallen gör mig ständigt påmind om. Och så är det fortfarande lite svårt att fatta att jag verkligen är här, men eftersom jag nu sovit tre hela nätter och alla gånger vaknat upp på samma ställe så får jag dra slutsatsen att det trots allt inte är en dröm!　またね！ Vi hörs!

日本に到着していた

Nu är jag framme i Japan. Åkte i torsdags förmiddag via London och kom fram följande morgon lokal tid. Såhär i efterhand kändes det väldigt onödigt att flyga via London då det ligger åt exakt motsatt håll, men enda alternativet var Frankfurt som faktiskt var något dyrare. Dessutom visade det sig att British Airways har bland de mest generösa bagagereglerna på marknaden (23 kg + två handbageväskor), vilket mer än väl väger upp de extra flygtimmarna. Efter närmare 15 timmar i luften kunde man till sist se den första skymten av den uppgående solens land. Min uppfattning sedan tidigare var att den japanska landytan endera utgörs av städer, risfält eller oländig bergsterräng, och de första intrycken från luften får väl sägas bekräftade detta.

Risfält


Berg

Efter att utan problem tagit mig igenom pass- och tullkontroll samt använt min ännu så länge knaggliga japanska till att köpa en bussbiljett, tog jag bussen från Narita till Omiya station där en engelsktalande kontaktperson från universitetet tog emot mig. Jag fick tillgång till min 15,9 kvadratmeter stora studentlägenhet och kunde konstatera att den saknade all form av köksutrustning. Efter att ha köpt en 24" begagnad cykel för 4000 yen (den känns ungefär som en trehjuling för mig, men det var det enda som fanns inne för tillfället), samt tagit en snabb shoppingrunda var det dags att gå på intervju hos samordnaren för internationella utbyten på universitetet.

I väntan på bussen till Omiya

Utsikt över Sumida-floden från bussen

Vy över Saitama

Efter intervjun tog jag cykeln till St Franciskus katolska församling i Kitaurawa, som firade vigiliegudstjänst med anledning av församlingens skyddspatron, den helige Franciskus minnesdag. Efteråt serverades en enkel kvällsmat med misosoppa och sushi, varpå jag fick chans att presentera mig för några av franciskanbröderna och församlingsmedlemmarna. Det tar ungefär 30 minuter att cykla till kyrkan, vilket är tillräckligt nära för att man utan problem ska hinna med laudes och den påföljande mässan varje vardagsmorgon kl 6 och tillbaka igen innan skolan börjar kl 9. Idag efter söndagsmässan fick församlingens nya medlemmar presentera sig, och utöver mig fanns det även två kvinnliga utbytesstudenter från filippinerna samt ett 15-tal japaner. Jag kunde knappt hänga med alls vad de andra sa, men kunde åtminstone hjälpligt presentera mig själv.

St Franciskus kyrka

Interiör (fler bilder finns på hemsidan)

Nästa vecka är det placeringstest för japanskan samt diverse orientering och formaliteter, och sedan börjar undervisningen måndagen därpå. Jag vet ännu inte vad för kurser jag kommer kunna ta utöver japanskan, men jag tror nog inte att jag är riktigt redo ännu för att kunna läsa kurser på japanska. Med den intensitet i språkundervisningen de har här är jag dock övertygad om att det inte kommer ta alltför lång tid innan man är helt inne i det.

Då sade han till mig: "Gå, jag skall sända dig till hedningarna långt borta." (Apg 22:21)