Tridentisk mässa

Egentligen är det inte min avsikt att den här bloggen ska bli någon slags dagbok där jag skriver personliga saker om vad jag gör om dagarna, men efter det förra inlägget känner jag att jag åtminstone måste berätta hur det har gått. Nu har jag äntligen jobbat klart hela nattveckan. Och era förböner märktes verkligen av. Jag mådde mycket bättre från och med natten till söndagen (men det kanske också berodde på att jag såg så mycket fram emot att få delta i söndagsmässan på Johannes döparens födelsedag, han som mina föräldrar valde som namnspatron för mig då jag döptes). Den sista natten hann jag faktiskt med alla uppgifter som skulle klaras av innan det var dags för mig att gå av. Tyvärr tyckte dock min chef att det tagit alldeles för lång tid för mig att uppnå ett acceptabelt resultat, och det hade behövts ett ännu bättre jobb för att hon skulle vara riktigt nöjd. Som följd av detta kommer jag inte att få förnyat förtroende att jobba natt, vilket givetvis känns väldigt lättande. Det innebär dock samtidigt att jag inte heller kommer få alls lika många dagpass, närmare bestämt sex dagar för resten av sommaren istället för 14 som det var i min ursprungliga tjänst. Jag kommer dock även att stå med på en extralista med folk som kan kallas in på kort varsel vid behov. Så det blir inte så värst mycket jobb för mig i sommar ändå. Det positiva i sammanhanget är dock att de nätter jag jobbade - midsommarhelgen - inte bara är några av de mest kundtäta under året utan också mest välbetalda.

I torsdags deltog jag för övrigt för första gången i en av Kristkonungens insituts indultmässor enligt den gamla romerska riten i domkyrkan. Jag brukar alltid sitta så långt fram som möjligt när jag deltar i mässan, och gjorde givetvis också så även denna gång - särskilt med tanke på att en stor del av mässan utgörs av böner som prästen uttalar tyst och som man bara kan höra om man är väldigt nära honom. Jag insåg dock snart att det inte är särskilt smart att sitta längst fram första gången man deltar i en mässa enligt den gamla riten. Det finns nämligen inga fasta bestämmelser för vid vilka delar av mässan som församlingen ska stå, sitta respektive knäfalla. Det varierar helt enkelt från församling till församling, och är inte alls samma som i den nuvarande mässordningen. Enda sättet att göra rätt är således att göra precis som alla andra, vilket ju är lite svårt om man sitter längst fram... Hursomhelst. Tidigare har jag varit väldigt entusiastisk över den gamla riten, och sympatiserat starkt med idén att prästen skall vara vänd i samma riktning som församlingen samt användandet av latin. Men jag förstår verkligen vad fäderna vid det Andra Vatikankonciliet menade när man med reformen av liturgin ville uppnå församlingens "fulla och aktiva deltagande i de liturgiska handlingarna". I den nuvarande mässordningen firas hela mässan gemensamt av prästen och församlingen. I den gamla läser prästen och ministranten större delen av mässan för sig själva, samtidigt som församlingen lyssnar till kören - förutsatt att det är en sjungen mässa. Annars sitter den bara tyst och tittar på. Vitsen med tystnaden och latinet är just att skapa ett avstånd mellan prästen och församlingen, för att uppnå en känsla av mystik. Det leder dock i praktiken till att församlingen får en väldigt dålig förståelse av vad den får vara med om i mässan. Hursomhelst. Det finns mycket man skulle kunna säga om detta, men det känns som att det skulle vara mer passande och intressant att framföra de synpunkterna öga mot öga med någon som är lika intresserad av ämnet i fråga. Så jag sparar resten av diskussionen tills dess.

"Sänd ditt ljus och din sanning, må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar, så att jag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd, och tacka dig på harpa, Gud, min Gud." (Ps 43:3-4)

Natt

Nu har jag jobbat natt på Statoil tre nätter i rad, varav de två sista helt ensam. Enligt schemat ska jag jobba fyra nätter till innan jag får två veckors ledigt. Sedan har jag bara fyra nätter till under resten av sommaren. Låt mig fatta mig kort. Jag klarar det inte. Jag har inte lyckats sova någonting alls idag, och det beror dels på att min kropp inte är van vid att sova på dagen, dels på att jag har en fruktansvärd magkatarr och dels på att jag får ångest bara av att tänka på nattskiftet på Statoil. Min chef sade att det är omöjligt att hitta någon ersättare de två närmaste nätterna, vilket ju åtminstone betyder att det inte är omöjligt att det går att hitta någon de resterande två plus fyra nätterna. Detta blogginlägg är således ett nödanrop till alla som läser detta om era förböner om att jag ska klara mig igenom de två närmaste nätterna, samt att min chef ska hitta någon ersättare för mig de resterande nätter jag har i mitt schema. Jag kan utan att överdriva påstå att jag sällan eller aldrig mått såhär dåligt tidigare någon gång i mitt liv. Men, bättre lida än att synda, i överensstämmelse med det jag redan skrivit i det föregående inlägget. Gud välsigne er allihopa.

"Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen, är jag världens ljus." (Joh 9:4-5)

Be ihärdigt

Killen på Statoil som intervjuade mig sade att han skulle ringa under fredagen om han kunde erbjuda en tjänst. Annars skulle han inte ringa alls, för att slippa behöva ringa runt till så många. Jag väntade hela fredagen på att han skulle ringa, men han gjorde aldrig det. Så jag antog följaktligen att han hade hittat någon annan som passade bättre för jobbet. Under intervjun hade det framgått att jag såväl var kristen som hade konverterat till "katolismen", och även om jag försäkrade honom om att jag inte skulle gå runt och missionera för kunderna så antog jag ändå att min religiositet hade avskräckt honom. Men så, medan jag satt på tåget till Stockholm där jag skulle bevittna prästvigningen av broder Samuel Järnegard Fogelvik OP, så ringde han ändå (en dag senare än han hade sagt), och meddelade att han trodde att jag var rätt man för jobbet. Ytterligare ett bevis på att Gud hör bön (om det nu var någon som tvivlade på det).

Vad kan man då lära sig av detta? För det första. Gud vill att vi ska be om det vi själva behöver. Det är inte nödvändigtvis själviskt att be för sig själv. Om det vi ber om är i enlighet med Guds vilja, så kommer han förr eller senare ge oss det. Man kan tycka att det därför kan kännas onödigt att be Gud om saker, eftersom Gud som är oändligt god och allvetande borde ge oss allt det som vi behöver i alla fall, utan att vi ska behöva be om det. Visst är det sant att Gud ständigt ger oss oräkneliga goda gåvor som vi aldrig har behövt be om, men han vill samtidigt att vi själva ska be honom om det som vi behöver. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas." (Luk 11:9-10). Att be om saker som Gud sedan beviljar bygger upp relationen mellan Gud och människa på ett helt annat sätt än om Gud bara skulle ge oss allt vi behöver utan att vi förstår att det är Gud som ger oss det, eller att vi över huvud taget behöver det. Det gör oss också mycket mer medvetna om och tacksamma över Guds godhet och omtanke om oss.

För det andra. Tro på bönens kraft! De som inte tycker att det är någon mening med att be eftersom Gud ändå inte tycks svara på bönerna har aldrig gett Gud någon ärlig chans. "Tro att ni skall få allt det ni ber om i er bön, då blir det så." (Mark 11:24). Och kom ihåg, att ju heligare vi blir, desto större kraft får vår bön. "Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan. Elia var en människa som vi, men när han bönföll Gud om att det inte skulle regna, kom inget regn över landet på tre och ett halvt år. Sedan bad han igen, och då gav himlen regn, och jorden lät sin gröda växa." (Jak 5:16-18). Just därför är det också så effektivt att be om helgonens förböner, och då särskilt de helgon som har någon naturlig koppling till just det man vill be om. Själv tackar jag Kyrkans lärdaste man, Thomas av Aquino, för alla hans förböner som hjälpt mig att klara igenom det första året på Ii-linjen utan en enda kuggad tenta, samt Josef arbetaren som hjälpt mig att få ett sommarjobb trots att jag varit extremt sent ute med mina ansökningar. Ja, och såklart också alla er som tog till er min vädjan i det förra blogginlägget. Tack!

För det tredje. Man måste "alltid be och inte ge upp" (Luk 18:1). Ju mer ihärdigt man bett om någonting, desto tacksammare blir man när Gud beviljar bönen. När jag gick i konfirmations- undervisningen i svenska kyrkan fick jag lära mig att Gud kan svara på våra begärande böner på tre olika sätt: "ja", "nej" eller "vänta". "Nej" svarar Gud på alla böner som inte är i enlighet med hans vilja. "Ni ber men får ingenting, därför att ni ber illa; ni vill bara tillfredsställa era begär." (Jak 4:3). Alla böner som är i enlighet med hans vilja beviljar han dock alltid förr eller senare. "Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er." (Joh 16:23). Att be i Jesu namn, det innebär att be om det som Jesus själv skulle ha bett om, och han ber alltid i enlighet med Faderns vilja. Att öva sig i att be i Jesu namn gör oss alltså med tiden allt mer medvetna om vad som är Guds vilja. Men om man nu ber om någonting som är i enlighet med Guds vilja, varför svarar då inte Gud alltid "ja" på våra böner med en gång? Varför säger han så ofta till oss att "vänta"? Jo, eftersom vägen till helighet alltid går genom prövningar och lidande. Och ju mer vi växer i helighet, desto större blir vår förmåga att utstå prövningar. Detta leder i sin tur till att Gud låter oss utstå än större prövningar, så att vi ska kunna växa ännu mer i helighet. "Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den." (1 Kor 10:13).

Se bara på Job. Han var "en oförvitlig och rättrådig man som fruktade Gud och skydde allt ont." (Job 1:1). Just för att han var en så helig man som var så fast rotad i sin tro på Gud, så kunde Gud tillåta Djävulen att utsätta honom för de allra värsta tänkbara prövningar utan att han vacklade i sin tro. Efter att ha förlorat all sin egendom och alla sina barn och drabbats av bölder över hela kroppen, så står han fortfarande lika fast i sin tro på Gud med orden "Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!" och "Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?" (Job 1:21, 2:10). Aposteln Jakob inleder sitt brev med följande visa ord om prövningarnas betydelse: "Skatta er bara lyckliga, mina bröder, när ni utsätts för prövningar av olika slag. Ni vet ju att om er tro består provet ger den uthållighet. Men uthålligheten måste visa sig i fullkomliga gärningar, så att ni blir fullkomliga och hela, utan någon brist." (Jak 1:2-4). Och Paulus är inne på samma spår i femte kapitlet av Romarbrevet, som jag redan citerat nedan i inlägget på min ettårsdag som katolik. Det gäller alltså att inte ge upp.

När allting känns som mest omöjligt, tungt och svårt, när det verkar som att Gud över huvud taget inte lyssnar till ens böner, och lidandet blir så svårt att man helt enkelt inte orkar mer, det är då som det är som allra viktigast att fortsätta be. För det finns inget bättre sätt att växa i helighet än att utstå just den sortens prövningar. Lidandet varar bara för stunden, men heligheten varar i evighet. "För stunden tycks väl varje tuktan vara mera till sorg än till glädje, men för dem som har fostrats genom den är frukten till slut frid och rättfärdighet." (Hebr 12:11). Ett heligt liv innebär visserligen många uppoffringar under vägen, men ger alltid hundrafalt igen i slutänden.

"Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen."
(Rom 12:12)

Sommarjobb

Idag har jag varit på sommarjobbsintervjuer med min pappas chef på Scania och anläggningschefen för Statoil i Järna. Det känns som att detta var de två sista chanserna för mig att slippa gå sysslolös hela sommaren. Jag tycker själv att jag gjorde ganska bra ifrån mig, så nu är resten helt och hållet upp till Gud och era förböner. Min största farhåga när det gäller jobbet på Statoil var att jag skulle vara tvungen att jobba den helg då jag hade tänkt vara med som ledare för KESÖ:s barnläger, men passande nog börjar tjänsten först dagen efter. Så det kändes ju bra. Sedan är det ju en annan femma om det går att få ledigt varje söndagsförmiddag. Men viktigast är i alla fall att jag får något jobb över huvud taget. Så det får ni väldigt gärna be för. I sådana fall ska jag som en bonus berätta lite närmre om Statoil-intervjun, som faktiskt var ganska rolig.

"När vi kom till er gav vi er som föreskrift: den som inte vill arbeta får inte heller äta." (2 Thess 3:10)

Ett år som katolik

Idag är det heliga trefaldighets dag. Det är dessutom exakt ett år sedan jag blev katolik. Häromdagen snubblade jag över en forumsignatur som ganska väl beskriver hur livet som djupt troende kristen och katolik många gånger kan kännas. Nu är jag i alla fall färdig med hela det första året på Ii-linjen. Den gångna veckan hade jag tre tentor, som alla gick klart över förväntan. Jag kände mig verkligen buren av den helige Ande och alla de heligas förböner. Så tack till alla er som ber. Det hjälper verkligen, om det nu var någon som tvivlade på det.

"Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp." (Rom 5:3-4)