Inkarnationens mysterium

Idag tar Kyrkan en liten paus från fastans botövningar för att glädja sig över Ordets människoblivande. Jag har tidigare undrat över varför den katolska liturgin betonar just inkarnationen så starkt. Tre gånger om dagen, morgon middag och kväll, året runt utom under påsktiden, ber man Angelus-bönen som påminner om detta. Och varje söndag och högtid när trosbekännelsen läses eller sjunges i mässan, gör man en djup bugning vid orden "Och han har antagit kött genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa" (eller "Vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria" i den apostoliska trosbekännelsen). Varför just vid dessa ord? Varför inte visa samma vördnad för Jesu död, eller hans uppståndelse?

Kanske är det så att Kyrkan vill lära oss att inte ta inkarnationen för given. Visst är det Jesu död och uppståndelse som är den mest centrala händelsen av hans jordeliv, och de heliga tre påskdagarna då detta särskilt hålls i åminnelse är ju också kyrkoårets höjdpunkt. Men förutsättningen för att Jesus skulle kunna dö och uppstå som människa är ju att han över huvud taget blev människa! Visst är det Jesu död på korset som är källan till vår återlösning, men det är genom hans människoblivande som han, som är evig Gud, till att börja med blev dödlig. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son..." (Joh 3:16). Det är inte bara Jesu död som är Guds gåva till mänskligheten, utan hela hans människoblivande. Att särskilt betona inkarnationens mysterium innebär inte att säga att jul är viktigare än påsk, utan hjälper oss snarare att visa tacksamhet för allt som Gud har gjort för oss.

Beklagligt nog verkar föreskriften att göra en bugning under trosbekännelsen vara ganska bortglömd i de flesta församlingar, och i det japanska missalet nämns det över huvud taget inte bortsett från jul och Herrens bebådelse (där det ersätter knäfallet). Och att anledning till att kyrkklockorna ringer varje dag klockan 12 ursprungligen var för att påminna alla om att be Angelus verkar inte särskilt många heller komma ihåg längre. Men låt oss i alla fall särskilt idag meditera över inkarnationens mysterium och på så vis kunna bli uppfyllda av ännu större förundran och tacksamhet över att Jesus Kristus som är Gud har blivit en av oss.

-----------------------------------------------------------------------------------

I lördags åkte jag på en dagsutflykt till Kamakura tillsammans med en utbytesstudent från Indien och en kamrat till denne. Kamakura ligger vid kusten söder om Tokyo och var Japans huvudstad mellan 1185 och 1333 (som benämns som Kamakura-perioden).

Första anhalt blev buddhisttemplet Engakuji i stadens norra del. Jag är visserligen av förklarliga skäl lite kluven till att besöka tempel och shintohelgedomar, men då det är ett såpass viktigt inslag i den japanska kulturen så får man väl betrakta det som en turistattraktion och beundra den traditionella arkitekturen och de vackra trädgårdarna. Dessutom tog de ut inträdesavgift, vilket utan tvekan ökade turistkänslan i det hela.

Ytterligare en vacker vy över berget Fuji.

Från Engakuji gick vi den mycket vackra timslånga promenadstigen till den stora Buddhastatyn, Kamakuras största sevärdhet.

Promenaden bjöd även på fantastisk utsikt över havet.

Den stora Buddhastatyn, över 750 år gammal. Mycket imponerande. Man kunde även gå in i den.

Vackra blommor fanns det också.

Därefter åkte vi till akvariet i Enoshima, även det en imponerande upplevelse.


Detta är den första fisk jag sett som har ben och vingar.


Höjdpunkten var dock den storslagna delifinshowen.

Därefter hann jag med att smita iväg på kvällsmässa i Vår Fru av den ständiga hjälpens kyrka. I dopkapellet fanns några målningar med motiv från förföljelseperioden av japans kristna (eller "Kirishitan" som de kallades).

Allt som allt var det en mycket lyckad resa, inte minst tack vare det underbara vädret. Avslutningsvis måste jag även visa en bild från i söndags, då jag gick på Kaitenzushi-restaurang (回転寿司, "Snurra runt-sushi") tillsammans med några vänner från kyrkan efter mässan.

Man tar för sig av godbitarna på rullbandet allt efter behag, och betalar sedan utifrån antalet tallrikar man lämnar efter sig (där färgen avgör prisklassen). Har på senare tid även blivit populärt utanför Japan, och finns bl a i Skärholmens centrum om jag inte missminner mig.

Idag ska jag laga våfflor! (Så långt det nu går utan våffeljärn...)

"Kristus Jesus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss." (Fil 2:6-7)

Benediktinerna i Fujimi

Idag, på den helige Josefs högtidsdag, har jag avverkat exakt halva tiden i Japan. Tiden har utan tvekan gått snabbare och snabbare sedan jag kom hit, så jag antar att det inte dröjer länge innan det är dags att åka hem. Vårlovet fortsätter ända till påskdagen, och sedan börjar allvaret då jag ska försöka läsa in ett helt års universitetskurser på en termin, och dessutom allting på japanska. Men jag sätter mitt hopp till Gud och gör vad jag kan för att förbereda mig genom att plugga japanska under lovet.

Den gångna veckan har jag dock tillbringat i Japans enda benediktinkloster som ligger i staden Fujimi (富士見, "Fuji-se"), mitt på Japans största ö Honshu.

Den heliga Treenighetens benediktinkloster (三位一体ベネディクト修道院), där det för närvarande bor tio munkar inklusive noviser samt en pre-postulant. 1947 kom några benedektinmunkar till Japan från USA, närmare bestämt St John's Abbey i Collegeville, Minnesota. De höll till en början till i Meguro, Tokyo fram till 1999 då klostret i Fujimi byggdes.

Kapellet, där tidegärden och mässan firas sex gånger om dagen. Först blev jag lite besviken över att munkarna använde den vanliga tidegärden istället för det betydligt mer omfattande monastiska officiet som bygger på Benedikts regel och som exempelvis benediktinnunnorna i Heliga Hjärtas kloster använder. Gregorianska melodier var det också ytterst sparsamt med, och psalmerna sjöngs endast i laudes och vesper. Men i takt med att dagarna gick började jag fästa mig allt mer vid den japanska tidegärden, och genom att kolla upp kanjitecken i förväg kunde jag hänga med bättre och bättre och verkligen låta tidebönerna bli en bön från hjärtat.

Klostergången. Tyvärr hade de inte satt upp någon korsväg.


Kapellets exteriör.

Munkarnas celler.

Då jag ville få chans att verkligen leva ut benediktinernas och bloggens motto "bön och arbete" så bad jag att få lite arbetsuppgifter också mellan tidebönerna. Här har jag skottat ut snö från skuggan så att den skulle smälta snabbare. Jag fick även göra rent den öppna spisen, koka jordgubbssylt, sortera gamla böcker samt dammsuga kapellet och gästrummen.

Undertecknad tillsammans med tre av amerikanska munkarna; subpriorn fader Edward, fader Kieran och priorn fader Roman. Fader Roman pratade ingen japanska alls, fader Kieran litegrand och fader Edward helt okej. Men det blev mest engelska oss emellan. På väggen treenighetsikonen.

Jag tillsammans med broder Shimose. En oerhört varmhjärtad novis som jag önskar allt gott på hans fortsätta väg i sökandet efter sin kallelse. Hans eget råd var mycket enkelt: "Välj det som kommer att göra dig lycklig."

Fujimis församlingskyrka, som var militäranläggning innan den donerades av amerikanerna. Därav det rundade taket.

Utsikt över Fujimi från kullen där klostret ligger.


Staden omges av berg på båda sidor.

Namnet till trots fanns det inte särskilt många bra ställen där man kunde se berget Fuji. Och på de som fanns så var telefon- ledningarna i vägen.

Min enda tidigare erfarenhet av ett benediktinkloster är ovan nämnda Heliga Hjärtas kloster i Borghamn, och en jämförelse dessa båda kloster emellan är givetvis inte särskilt rättvis. Men det var i alla fall väldigt avkopplande och berikande att få tillbringa denna vecka i denna storslagna och fridfulla miljö, samt få ta en liten paus från studierna för att istället få chans att närma sig Gud genom bön, arbete och de trevliga stunderna tillsammans med munkarna.

"Munkens liv borde alltid vara präglat av fastetidens observans, men eftersom bara få har kraft till detta råder vi alla bröderna att åtminstone under fastetiden bevara sitt liv i största renhet. Under dessa heliga dagar skall man sona alla försummelser som begåtts vid övriga tider. Det sker värdigt om vi avhåller oss från alla onda vanor och vinnlägger oss om bön under tårar, läsning, hjärtats förkrosselse och försakelse."
(Den helige Benedikts regel, kapitel 49)

Med fågelskådarcirkeln till Fuji-goko

Här kommer en liten rapport om förra veckans två dagar långa övernattningsresa med fågelskådarcirkeln till Fuji-goko (富士五湖, Fuji och de fem sjöarna).

Skidbacken låg inte riktigt vid foten av berget Fuji utan en bit bort, men även om vi senare under resan körde förbi på ett närmre avstånd än när jag tog bilderna den 29 december, så kunde man inte se ett skvatt av berget på grund av den tjocka dimman.

Eftersom jag redan hade åkt skidor i fyra dagar så tänkte jag att det var dags att prova på snowboard. Snowboard verkar vara populärare än skidor i Japan, och jag tyckte också att det var riktigt kul när jag väl fått kläm på hur man svänger.

Riktigt tuffa killar håller sig dock till pulkaåkning i Kizzu Taun (Kid's Town).

Efter en rolig men samtidigt ganska blöt och ruggig eftermiddag var det som vanligt himmelskt att ta sig ett bad i onsen, denna gång även med utomhussektion!

Övernattade gjorde vi i en hyrstuga, och till kvällsmat lagade vi karee (curry) och shichuu (stew).

Den påföljande dagen snöade det, och ingen var särskilt upplagd för fågelskådning. Istället blev det omröstning om vilka turistattraktioner i området vi skulle åka till. Första anhalt blev Teddy Bear World Museum vid Yamanaka-sjön. På bilden Nalle Puh och Paddington.

Jag noterade att musiken som spelades till denna motion display med rörliga teddybjörnar och andra gulliga djur, var tagen från den tysk-latinska julpsalmen In dulce jubilo.

Därafter fortsatte vi till besökscentret för den 40 km långa testbanan för Japans framtida snabbtåg, rinia (linear), som tack vare supraledande material och banor med kurvradie på minst 8 km kommer upp i hastigheter över 500 km/h.

Just idag var det dock inga tåg som körde.

Fettisdagen till ära blev det ett besök på en restaurang som serverade Yamanashi-prefekturens specialitet, houtou (i princip tillplattad spagetti). Jag valde att få den serverad med kabocha (熟瓜, japansk pumpa). Jag passade på att berätta lite om den kristna traditionen att idag äta gott och därefter fasta 40 dagar fram till påsk, men vi konstaterade att eftersom det bara var grönsaker i kabocha-houtou:n så blev det ingen riktig karneval (kött farväl). Men jag lagade lite biffcurry på kvällen i alla fall!

Att fira fastetiden ordentligt med återhållsamhet i mat och nöjen kan vid en första anblick tyckas bara vara besvärligt, men i själva verket är det den heligaste tiden under året då Gud verkligen får en chans att befria oss från alla onödiga saker som vi gjort oss beroende av. Genom att använda mindre tid åt nöjen får man mer tid för bön, och genom att spendera mindre pengar på mat så blir det mer pengar över att ge åt de fattiga. Fastans syfte sammanfattas mycket väl i den andra prefationen för fastetiden:

"Ty nu är tiden inne, nu är frälsningens dag, nu låter du oss vinna hjärtats renhet åter, om vi vänder oss bort från vårt själviska jag och vandrar genom denna förgängliga värld med blicken fäst vid det som evigt består."