Gregorianikens återkomst

Inte trodde jag att det skulle dröja ända tills höstterminens första läsperiods tentor var färdigskrivna innan jag skulle få tid att blogga igen. Men nu tänkte jag i alla fall försöka skriva några rader (och hoppas att det fortfarande finns några läsare kvar).

Som jag tidigare berättat fanns det i min församling i Japan en gregoriansk schola som jag deltog i. Vi sjöng bl a Requiem-mässan på alla själars dag, Missa de Angelis på vissa Mariadagar, samt introitus till julnatten och juldagen, samt Rorate Caeli på församlingens julkonsert. Redan innan jag åkte till Japan hade jag bestämt mig för att försöka starta upp en schola även i Linköping efter hemkomsten. Till min stora glädje fick jag också mitt under året i Japan ett mail från min nyblivne församlingskompis David (ἱλαρὸν) där han föreslog just att vi borde starta en gregoriansk schola efter att jag kommit hem.

Sagt och gjort. Än så länge är vi fem medlemmar i scholan, som för närvarande övar varje söndag kl 9.00 i församlingshusets bibliotek. Som första projekt har vi att sjunga under mässan den första lördagen i månaden, då vi inspirerade av budskapet från Fatima-uppenbarelserna ber laudes, firar mässan samt ber rosenkransen till botgöring för våra och hela världens synder, särskilt för alla aborter som begås i världen. Laudes börjar precis som alla dagar kl 6.45, och mässan direkt efteråt ca kl 7. Vare sig första lördags-devotionen eller scholans övningar kungörs officiellt i församlingen ännu, så därför passar jag på att sprida informationen här!

Första lördagen i november, den 7:e, kommer vi alltså att sjunga under votivmässan till jungfru Maria. Preliminärt blir det introitus samt offertorie- och kommunionsantifon (samt eventuellt alleluia) från votivmässan till jungfru Maria för tiden under året i Graduale Triplex (Salve sancta Parens), Kyrie från Missa cum iubilo tillsammans med Sanctus och Agnus Dei från Missa de Angelis, samt antifonen Ave Maria efter kommunionen. Jag måste faktiskt säga att det har låtit riktigt bra under övningarna. Gregoriansk sång är inte alls så svårt som man tror!



Så varför ska man då sjunga gregoriansk sång (eller "chant" som den till synes oöversättliga engelska termen lyder)? Det finns många skäl. Först och främst för att påven och Kyrkan vill det. I den apostoliska uppmaningen Sacramentum Caritatis från år 2007 skriver påven följande i stycke 42:

Finally, while respecting various styles and different and highly praiseworthy traditions, I desire, in accordance with the request advanced by the Synod Fathers, that Gregorian chant be suitably esteemed and employed as the chant proper to the Roman liturgy.

I detta stycke hänvisas även till Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution Sacrosanctum Concilium, stycke 116:

The Church acknowledges Gregorian chant as specially suited to the Roman liturgy: therefore, other things being equal, it should be given pride of place in liturgical services.

Och i den allmänna instruktionen till det romerska missalet står följande i stycke 41 om sångens betydelse i mässan (KLN:s preliminära nyöversättning till svenska):

Främsta platsen har – med beaktande av övriga synpunkter – den gregorianska sången, som ju på ett särskilt sätt tillhör den romerska liturgin. Andra former av sakral musik, särskilt polyfoni, är ingalunda uteslutna, såvida de överensstämmer med liturgins anda och främjar alla troendes aktiva deltagande i liturgin. Eftersom det blir allt vanligare att troende av olika nationalitet kommer samman, är det önskvärt att de kan sjunga åtminstone några partier av mässans ordinarium på latin, särskilt då trosbekännelsen och Herrens bön till de enklare melodierna.

Visst är våra svenska kyrkohymner också en fin gammal tradition som är väl värd att bevara. Men när man sjunger gregoriansk sång använder man ord och melodier som använts sedan flera hundra, ja i vissa fall över tusen år tillbaka i tiden. Den gregorianska sången är inte bunden vid en viss tid eller en viss kultur, utan uttrycker Kyrkans enhet i så väl tid som rum.

Men vad är det då rent specifikt som gör den gregorianska sången så passande för liturgin? Som broder Wilfrid Stinissen skrev i en artikel om eukaristin i tidskriften Karmel nr 1/2009 (fritt återgivet), så finns det i såväl den västerländska gregorianska sången som i den traditionella österländska kyrkomusiken ett allvar och en tyngd som understryker det faktum att den nåd som Kristus vunnit åt oss inte var lättköpt. I mässan återaktualiseras såväl Kristi död som uppståndelse, och I glädjen över att Kristus uppstått och öppnat himmelriket för oss, så får vi inte glömma bort vad det kostade honom att göra detta. (Om någon äger det aktuella numret och kan delge det exakta citatet vore jag tacksam). Det finns med andra ord en viktig poäng med att sången i liturgin är allvarlig och sansad.

Vidare är den gregorianska sången oerhört biblisk. Då den inte är bunden av någon metrisk form utgörs den för det mesta av rena bibelicitat, ibland något modifierade. Visst har det funnits många skickliga hymndiktare genom tiderna som på fantastiskt sätt uttryckt viktiga trossanningar på ett poetiskt sätt i metrisk form. Men i den gregorianska sången är det i de flesta fall Guds Ord rakt av som vi sjunger, på melodier som är omsorgsfullt komponerade för att passa ihop med ordens betydelse.

Om om jag skulle försöka beskriva den gregorianska sångens förtjänster kortfattat med egna ord, så är det helt enkelt den musikform som lättast kan förmå att framkalla ett själanes upplyftande till Gud, som mest passande uttrycker det mysterium som vi firar i liturgin och som ger den bästa försmaken av hur i varje fall jag föreställer mig att den himmelska liturgin kommer att vara.

Visst finns det även en del invändningar mot den gregorianska sången. Som att det inte passar att sjunga på latin eftersom folk inte förstår, samt att det är för svårt så att församlingen inte kan delta. Det är sant att det är svårt för en genomsnittsförsamling att bli så pass bra på att läsa noter att alla kan delta i att sjunga mässans proprium, som varierar från dag till dag. Men vad är det som säger att man delar mindre aktivt i liturgin för att man inte sjunger själv? Kan det inte många gånger rentav vara lättare att öppna upp en bönens atmosfär bara genom att lyssna till körens (förhoppningsvis) vackra sång samtidigt som man följer med i översättningen på ett bifogat blad? Och vad gäller mässans fasta led, så är ju texterna samma varje gång och melodierna ofta återkommande så att församlingen lätt kan lära sig dem om man bara har lite tålamod.

Det finns givetvis mycket mer man kan säga om detta. Jag menar inte att den gregorianska sången nödvändigtvis måste vara allenarådande. Men som det ser ut nu verkar den närmast vara allvarligt utrotningshotad - trots att det fortfarande är den latinska kyrkans officiella musik och det egentliga förstahandsvalet. I St Nikolai församling gör vi vad vi kan för att råda bot på detta - till att börja med första lördagen i månaden. Församlingens underbara benediktinnunnor i Heliga Hjärtas kloster är givetvis också en stark inspirationskälla i detta.