Nunnan

I onsdags satt jag som vanligt och tittade på nyhetsmorgon under frukosten, när det till min stora förvåning plötsligt visades en trailer med bilder från karmelitklostret i Glumslöv. Det visade sig att de senare under morgonen skulle ha en intervju med filmaren Maud Nycander som gjort en film om syster Maria av Bebådelsen (eller Marta Cavallin som hon hette innan hon gick in klostret) och hennes kallelse till ordenslivet. Maud är själv inte kristen, men hon verkade uppenbart fascinerad över Martas livsval och det faktum att hon, trots att hon valt bort allt det som vårt samhälle brukar betrakta som de viktigaste källorna till lycka i livet såsom familj och barn, resor, vänner och karriär, för att istället leva resten av sitt liv i stillhet och bön i ett kloster, ändå "verkar må bättre än de flesta jag känner". Filmen hade biopremiär på Folkets Bio i Stockhholm igår, och visas på SVT2 kl 20.00 på påskdagen. Jag träffade syster Maria under Ung Karmel-reträtten i höstas då vi sista dagen besökte karmelitsystrarna, och det ska bli väldigt intressant att få se och höra hela hennes (och hennes familjs) berättelse om hennes kallelse. För den som vill veta mer rekommenderar jag att läsa vad SVT, Dagen, DN respektive SvD har att säga om filmen.

"Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv." (Matt 19:29)

Laetare

Idag är det alltså Laetare-söndagen. Liksom Gaudete-söndagen under adventstiden så är den fjärde söndagen i fastan liksom en liten paus i fastan där botprägeln tillfälligtvis ersätts av glädje över den stundande påsken. Laetare betyder "gläd dig", och kommer från mässans ingångsantifon ur Jesajas 66:e kapitel (se nedan). Och idag är jag verkligen glad. Vädret må vara hemsk (ännu ett nedfallet träd över vägen i Rydsskogen), och mitt lag torskade dagens innebandymatch, men jag är så glad över att få vara ett Guds barn, och att jag har allt som jag behöver: ett (visserligen inte så stort, men mysigt) hem, en (visserligen krävande, men stimulerande) utbildning (där jag för närvarande är färdig med alla tentor), en jättefin familj (som jag visserligen inte träffar så mycket men som jag vet bryr sig om mig och alltid finns där när jag som mest behöver dem), och inte minst, en underbar församling, vars söndagsliturgi jag aldrig slutar lära mig älska mer för varje gång jag deltar i den.

"Gläd dig, Jerusalem, och fröjdas över henne, alla ni som har henne kär; jubla högt med henne, alla ni som har sörjt över henne. Ni skall få tröst och skall få mätta er vid hennes bröst." (Jfr Jes 66:10-11)

Midfasta

Under de två veckor som gått sedan jag senast skrev någonting i bloggen så har jag haft fullt upp med att skriva tentor i fysik respektive matematik, samt delta i Sveriges Unga Katolikers årsmöte på stiftsgården Marielund på Ekerö utanför Stockholm. Nu har jag ett och ett dygns ledighet tills läsperiod två börjar på måndag morgon (men eftersom jag ändå alltid brukar ta ledigt på söndagar så har det egentligen inte så stor betydelse). Det känns som att tentorna gick hyfsat bra i alla fall, och årsmötet var som väntat väldigt trevligt. Fick tillfälle att fördjupa bekantskaper från tidigare stiftsungdomsdagar, ledarutbildningar, redaktionsmöten och reträtter, samt även stifta några nya.

Nu tar jag nya tag inför nästa läsperiod. Och det är mindre än hälften kvar av fastan. Min första påsk som katolik närmar sig allt mer. Imorgon är det Laetare-söndagen, den andra av två söndagar under året då den liturgiska färgen är rosa. Och på måndag är det den helige Josefs högtid, en av mina absolut största förebilder.

"Jag vill tillbe, vänd mot ditt heliga tempel, och prisa ditt namn för din nåd och sanning, ty du har gjort ditt löftesord stort utöver allt vad ditt namn hade sagt oss." (Ps 138:2)

Prövningar

Människans djupaste längtan är att få fullgöra den kallelse som Gud sedan hennes tillblivelse ämnat henne för. Denna kallelse kan se ut på väldigt många olika sätt, men handlar ändå alltid i grund och botten om att i någon form utge sig själv för Gud och för sina medmänniskor. Vägen till att finna denna kallelse kan många gånger kännas väldigt lång och svår. Men ju fler prövningar man tar sig igenom på vägen, desto större blir belöningen när man kommer fram till målet.

Det var en svår prövning för min tro, men Han, vars hjärta vakar under sömnen, lät mig förstå att det är för dem vilkas tro inte är större än ett senapskorn som han gör under och förflyttar berg för att befästa denna så svaga tro, men för sina närmaste, för sin mor, gör han inga under förrän han har prövat deras tro. Lät han inte Lasarus dö, fastän Marta och Maria hade skickat honom bud om att han var sjuk? Och vid bröllopet i Kana, svarade han inte sin moder, när hon bad honom bistå husets herre, att hans stund ännu inte hade kommit? Men efter prövningen, vilken belöning! Vattnet förvandlas till vin, Lasarus uppstår från de döda! ... Så handlade Jesus mot sin lilla Thérèse: efter att länge ha prövat henne uppfyllde han alla hennes önskningar. (Självbiografiska skrifter, s. 127-128)

"Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus." (Fil 3:13-14)