Julbetraktelse

Idag på årets första söndag, med juloktaven strax bakom oss och det nya året framför oss, tycks det mig passa bra att återuppta bloggandet med en liten julbetraktelse, inspirerad av jultidens liturgiska texter. Vi kommer aldrig i detta liv förstå den fulla innebörden av inkarnationen (eller JUL:en, Jesus Uppenbarades Lekamligen, som en backronym inspirerad av 1 Tim 3:16 skulle kunna lyda). Men när vi ser på julkrubban där hemma eller en film som The Nativity Story (som TV4 hade den goda smaken att visa på julafton), så kan man kanske åtminstone få en liten hjälp till att ana vad det handlar om - att han som vi i trosbekännelsen bekänner som "Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, honom genom vilken allting är skapat", har blivit ett litet försvarslöst och oansenligt människobarn. Och hur kan detta komma sig, om man får fråga? Påven gav oss svaret i sitt budskap Urbi et Orbi (till staden [Rom] och världen) på juldagen: "Kärlek. De som älskar vill dela med den älskade, de vill vara ett med den älskade". Det är som ett försök att uttrycka vår tacksamhet och vördnad för denna kärlek som vi bugar oss djupt vid orden "Och han har antagit kött av den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa" varje gång vi läser trosbekännelsen (knäfaller på juldagen), och som vi tre gånger dagligen mediterar över detta mysterium genom att be Angelusbönen. 

Ett annat av julens budskap är "frid på jorden åt människor av god vilja" (Luk 2:14), som änglarna förkunnade för herdarna den första julnatten och som vi sjunger i Mässans gloria varje söndag (påven hade en intressant utläggning i sin julnattspredikan angående den korrekta översättningen av denna vers). På den heliga familjens fest förra söndagen, liksom i läsningsgudstjänsten imorgon den 3 januari, läser vi ur Paulus brev till kolosserna: "Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp." (Kol 3:15). Det som alla människor djupast längtar efter är den hjärtats frid som bara fridens furste själv (jfr Jes 9:6) kan ge, och som också är målet för helgelsen och den evangeliska fullkomligheten. Och hur uppnår man då denna frid? Svaret kommer några verser fram: "Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i Herren Jesu namn, och tacka Gud Fadern genom honom." (Kol 3:17). Igår, på julens oktavdag mindes vi hur Jesus på den åttonde dagen efter sin födelsevid vid sin omskärelse fick sitt heliga namn, och imorgon firas minnesdagen just för Jesu heliga namn. Vad kan väl vara en bättre föresats för det nya året än att på allvar bestämma sig att allt vi gör ska ske i Jesu namn? 

Allt som vi kan göra i Jesu namn länder till Guds ära och fyller oss med friden av ett gott samvete. Alltför ofta försöker vi dock i skymundan göra sådant som vi med handen på hjärtat inser att vi inte kan göra i Jesu namn till Guds ära. Då "vandrar vi i mörkret" (jfr 1 Joh 1:6), för att använda orden från första Johannesbrevet som vi läser under vardagarna i jultiden. "Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd." (1 Joh 1:7). Denne kärlekens apostel, lärjungen Johannes "som Jesus älskade" och vars festdag vi firat under juloktaven, är kanske den som allra bäst förstått vad julen handlar om. Den berömda prologen till hans evangelium, som läses såväl på juldagen, på nyårsafton som idag, skulle kunna och har redan legat till grund till otaliga utläggningar, och för den som vill ta del av en god och lättförståelig sådan rekommenderar jag påvens Urbi et Orbi som jag redan hänvisat till ovan. Jag låter därför istället en vers ur första Johannesbrevets fjärde kapitel, som återkommer som en av de korta läsningarna i bönen under dagen under jultiden och som även den mycket träffande sammanfattar julens budskap, avsluta denna betraktelse.

"Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom." (1 Joh 4:9)