31 december 2006

Superiore anno

Med knappt 7 timmar kvar av 2006 känns det som att det vore passande med en kort summering. 2006 var ett sådant där roligt år som inträffar vart fjärde år då det är både vinter-OS, fotbolls-VM och allmänna val i Sverige. Dessutom var det ett för mig personligen mycket händelserikt år, till den milda grad att man med rätta skulle kunna kalla det ett helt nytt kapitel av mitt liv. Jag blev upptagen i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap, flyttade till Linköping för att inleda mina studier på Ii-programmet, och lade som en konsekvens av detta bokstavligen talat tv-spelen på hyllan (och för de som känt mig länge så var det sistnämnda en stor händelse). Men om min konversion och flytt till Linköping hade funnits med i planerna redan när året började, så har jag inför 2007 ingen som helst aning om vad som väntar, mer än att det kommer att anordnas en nordisk stiftsungdomsdag i Vadstena i september. Kommer studierna på Ii-programmet att ta död på mig? Kommer jag bli en bättre människa? Kommer Jesus tillbaka? Eller kommer allt bara att fortsätta som vanligt? Bara Gud vet. Och det räcker.

"Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske." (Joh 16:13)

25 december 2006

Christus natus est

Så har jag då firat min första jul som katolik. Och det var faktiskt snäppet finare än förra året då jag fortfarande gick i konversionsundervisning.

På julaftons morgon firades fjärde advent som familjemässa i S:t Ansgar. Under predikan fick barnen (och några vuxna) i tur och ordning ställa fram figurerna i julkrubban och läsa en kort text om deras innebörd. Tidigare år har jag alltid deltagit i julkrubbegudstjänsten i Hovsjö kyrka på julaftonsmorgnarna, så det var ju roligt att det blev lite samma upplägg i år då det krockade med den katolska mässan.

Efter att julmaten förtärts och julklapparna fördelats bar det så av till midnattsmässan. Till min stora glädje hade pater Udo kallat in Simon Törnqvist, som annars är kantor i domkyrkoförsamlingen, för att spela orgel under mässan. Simon är inte bara en utomordentligt talangfull kantor, utan dessutom en allmänt helhyvens katolik tillika konvertit i min egen ålder. Mycket trevligt att träffas.

På juldagen blev det ytterligare en chans att säga god jul till alla församlingsmedlemmar efter mässan, men i övrigt en sedvanligt lugn dag, där jag bl a passade på att se på början av midnattsmässan från Peterskyrkan som jag hade spelat in på video.

Annandag jul brukar vi alltid åka och hälsa på några av våra släktingar, och så även i år. Jag fick skjuts direkt från kyrkan till kusinerna i Ingarö, där det blev en riktigt trevlig tillställning bortsett från att storkusin Nils nyinförskaffade dobermannvalp råkade välta mormor när den skulle hälsa på henne. Det tedde sig inte bättre än att redan innan något skröpliga mormor fick åka ambulans till Huddinge sjukhus för att röntga. Men det verkar lyckligtvis som att det inte var alltför allvarligt i alla fall.

Idag, på min namnsdag, har jag firat min favoritapostel och -evangelist (dock är mitt andranamn inte inspirerat av honom utan av Johannes döparen), och som namnsdagspresent åkte familjen till Heron City för att se på traditionsenlig mellandagsbio. I år hade jag valt Vägen till Betlehem. Den bjöd kanske inte direkt på några överraskningar, men som katolik så måste man ju liksom bara ha sett världshistoriens första film vars galapremiär var förlagd till Vatikanen. Och visst var det en välgjord och bibeltrogen visualisering av julevangeliet.

"Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall låta en rättfärdig avkomling uppstå åt David. Han skall regera som konung och ha framgång, och han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I hans dagar skall Juda bli frälst och Israel bo i trygghet. Och detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdighet." (Jer 23:5-6)

23 december 2006

Ero cras

Så var då äntligen tentorna avklarade, hemfärden till Södertälje genomförd, julklapparna införskaffade, och videon riggad inför julnattsmässan i Peterskyrkan. Allting är med andra ord förberett inför min första jul som katolik.

Dagens kyrkliga allmänbildning: Under de sju sista dagarna innan jul, 17-23 december, sjunges eller läses i Kyrkans liturgi de sju så kallade O-antifonerna, vars ursprung kan spåras ända tillbaka till Kyrkans första århundraden. Idag används de framförallt som antifon till Marias lovsång Magnificat under vespern (aftonsången) i Kyrkans dagliga bön, men förekommer även i Halleluja-versen innan evangeliet i mässan samt i psalmen Var glad, var glad Immanuel, som sjunges allmänt under adventstiden. De sju olika O-antifonerna innehåller varsin titel på Messias: O eviga Vishet, O Adonai, O Jesse telning, O Davids nyckel, O Soluppgång, O jordens Konung. Om man tar begynnelsebokstäverna för dessa sju titlar på latin; Sapientia, Adonai, Radix Iesse, Clavis David, Oriens, Rex gentium och Emmanuel, och sedan sätter dem i omvänd ordning, så får man Ero cras, vilket betyder "Jag kommer imorgon". Jag upphör aldrig att förundras över djupet i Kyrkans liturgi.

"Han som vittnar om detta säger: ”Ja, jag kommer snart.” Amen, kom, Herre Jesus." (Upp 22:20)

17 december 2006

Gaudete

Idag är det den tredje söndagen i advent, även kallad Gaudete-söndagen. Gaudete är latin och betyder "Gläd er", och medan adventstiden i övrigt är präglad av botens anda så uttrycker texterna i mässan på Gaudete-söndagen istället glädjen över Kristi åstundande ankomst. Och passande nog har Gud låtit mig hamna i precis rätt liturgisk stämning tack vare några glädjande händelser de senaste dagarna.

I torsdags hölls det sista mötet för den katoslka studentgruppen för terminen. Det var utan tvekan den bäst organiserade träffen hittills, med god uppslutning, mässa på engelska, fika och samkväm, lyssnande till ett nedladdat föredrag av en amerikansk ärkebiskop, påföljande diskussion, förbön, lovsång och slutligen completorium. Jag tror att det kan bli någonting riktigt fint av studentgruppen till nästa termin.

I fredags var jag precis på väg att cykla iväg till den extrainstatta lektionen i linjär algebra, när jag passade på att kolla min brevlåda. Det visade sig då till min glädje att det senaste numret av Sucken hade kommit! Jag kunde knappt bärga mig tills att algebralektionen skulle ta slut så att jag kunde läsa igenom det! Och som om det inte vore nog så hade Signum också kommit. Dessutom fanns det ett brev som jag inte hann titta efter vad det var för något innan jag var tvungen att skynda iväg till lektionen. Efter lektionens slut och efter att ha skummat igenom Sucken och Signum så tittade jag vad det var för ett brev. Det visade sig vara från Sancta Ragnhilds Gille, undertecknat av min gamla rektor på högstadiet, Björn Ohlsson. "Betr. Stipendieansökan. Styrelsen för Sancta Ragnhilds Gille kommer att tilldela Dig ett stipendium för år 2007 med kronor 8000.-." Inte illa. Med detta tillskott i kassan så går jag till och med på plus under den här terminen utan att ha behövt ta något lån.

I lördags cyklade jag enligt tidigare överenskommelse till simhallen tillsammans med min vardagsmässokollega Mikael. Det var precis lika ljuvligt som jag hade förväntat mig. Inledde med 1500 meter bröstsim följt av vattenrutschbana, ångbastu, bubbelpool, äventyrsbad, några varma duschar och så ett avslutande hopp från femman. I överenskommmelsen ingick även en avslutande pizza på Baguette som krona på verket. Den satt som en smäck. Sedan hann jag nätt och jämnt hem innan det var dags för nästa glädjande händelse, mässa med dop av kantor Hemals dotter Runie. Dopkanditaten var kanske inte på sitt bästa humör, men Guds barn blev hon i alla fall. Och vetskapen om detta var tillräckligt för att undertecknad skulle bli lite rörd både en och två gånger. Sedan bjöd Hemal in alla närvarande till samkväm i församlingssalen, där det enda som gick att klaga på var att pizzan sedan tidigare inte riktigt hade hunnit lägga sig ännu och inte lämnade utrymme för så mycket andra godsaker.

Och idag var det som vanligt högmässa, som jag upplevde som den finaste som jag hittills varit med om i S:t Nikolai. Episteltexten från Filipperbrevet, som återfinns längst ner i detta inlägg, hör till en av de absolut mest omlästa texterna i min bibel. Och det sista kyrkkaffet som Caritas anordnade i församlingen blev till det kanske trevligaste under hela hösten. Nästa år får vi ungdomar ta över, och ta tillfället att samla ihop lite pengar till Världsungdomsdagen. Innan det var dags för hemfärd så fick jag också tillfälle att säga hejdå och god jul till några av mina fina vänner i församlingen. Och som om det inte vore nog, så fick jag på eftermiddagen ett mail med bekräftelse på att jag kommer kunna spela med i en innebandyserie i Campushallen nästa termin.

Imorgon har jag tenta i industriell ekonomi, följt av linjär algebra på torsdag. Jag finner dock inga skäl till att tvivla på att sinnesstämningen från dagens liturgi inte skulle kunna hålla i sig över hela julen.

"Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus." (Fil 4:4-7)

15 december 2006

Jag väljer allt

Ur Therésè av Jesusbarnets Självbiografiska skrifter:

"En dag kom Léonie, som tyckte sig ha blivit för stor för att leka med dockor, och gav oss en korg full med dockkläder och vackra tygbitar till fler dockklänningar, och överst låg hennes docka: "Se här, små flickor", sade hon, "välj, jag ger er alltihop!" Céline sträckte fram handen och tog en liten bunt silkesband som föll henne i smaken. Efter ett ögonblicks reflexion sträckte jag fram handen, sade: "Jag väljer allt!" och tog utan vidare hela korgen. De som bevittnade scenen fann det riktigt, inte ens Céline tänkte på att beklaga sig (för övrigt saknade hon inte leksaker, hennes gudfar överöste henne med presenter och Louise fann också medel att skaffa henne allt vad hon önskade).
   Detta lilla drag från min barndom är en sammanfattning av hela mitt liv. Senare, då jag fått en inblick i fullkomligheten, förstod jag att om man eftersträvar att bli ett helgon måste man lida mycket, alltid söka det fullkomliga och glömma sig själv; jag förstod att det fanns åtskilliga grader av fullkomlighet och att varje själ är fri att besvara Herrens maningar, att göra lite eller mycket för honom, det gäller kort sagt att välja mellan de offer han begär. Då utbrast jag liksom i barndomen: "Min Gud, 'jag väljer allt'. Jag vill inte vara helgon bara till hälften, jag är inte rädd för att lida för dig, det enda jag fruktar är att behålla min vilja - tag den, ty 'jag väljer allt' vad du vill!..." (s. 30)

"När jag läste berättelserna om de franska hjältinnorna och deras patriotiska bragder, särskilt om Jeanne d'Arc, kände jag stark längtan att efterlikna dem. Jag tyckte mig känna samma iver som hade besjälat dem, samma himmelska inspiration. Då fick jag en nåd som jag alltid betraktat som en av mitt livs största, ty i den åldern mottog jag ännu inte insikter så som nu, då de gives mig i överflöd. Jag trodde att jag var född för äran, men när jag sökte medlet att uppnå den, ingav Herren mig de känslor jag just nämnt. Han lät mig också förstå att min ära inte skulle synas för människorna, utan den skulle bestå i att bli ett stort helgon!!!... Denna önskan kan väl verka förmäten om man tänker på hur svag och ofullkomlig jag var och fortfarande är trots sju år i klostret. Likväl hyser jag alltjämnt samma djärva förtröstan att bli ett stort helgon, ty jag räknar inte med egna förtjänster, eftersom jag inte har en enda, utan hoppas på Honom som är Styrkan och Heligheten. Han som nöjer sig med mina svaga bemödanden, han ensam kommer att lyfta mig upp till sig och göra mig helig genom att överhölja mig med sina oändliga förtjänster. Jag betänkte inte då att man måste lida mycket för att nå helighet, men Gud påvisade det genom att sända mig de prövningar som jag berättat om..." (s. 65)


"Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig." (1 Pet 1:15-16)

13 december 2006

The Grace of Daily Communion

När jag cyklade till mässan igår träffade jag Maryjka utanför kyrkan. Hon hade tagit med sig några nummer av en polsk katolsk tidskrift som hade översatts till engelska, som jag fick låna. Tyvärr glömde jag kvar dem på hatthyllan efter mässan, men idag kom jag ihåg att ta med dem. Ett av numren var från 2004, och cover storyn handlade om den då nyutkomna The Passion of the Christ. Jag bläddrade vidare, och fastnade vid eller läsarbrev med rubriken The Grace of Daily Communion. Efter att ha läst klart brevet kände jag rent spontant att jag ville dela med mig av det på min blogg. Så här kommer det.

"There was a time when I didn't fully appreciate the value of the Holy Mass, the Sacrament of Confession, and the grace of belonging to Jesus. Your magazine removed the scales from my eyes. It taught me how to trust in God. Now I go to confession filled with faith. I attend Mass with a spirit of intensive devotion. After Communion, I experience moments of blissful peace.

At work I am less given to quarrelsomeness. I tend to be less conceited, grasping and obstinate. I am able to show greater humility and more kindness. I want to be helpful and share my goods with others. My dreams are also more peaceful. Everywhere I go, I see the Fathers's many graces. This sense of closeness with God remains with me all day and keeps bringing me back to the Sacrament. My desire to receive Jesus is so strong that I go to Mass every day. When I am unable to go, I miss Him very much. My close bond with Him seems to weaken somehow. Daily Communion helps me to be patient and pure. I try to pray all the time and ask God for the grace not to sin, so that I can receive the Eucharist as often as possible. Jesus heals not only our souls but also our bodies, only we must desire this very much!"

Som kristna är vi alla helgon under konstruktion. Och det finns inget bättre byggnadsmaterial för att bli mer lik Kristus än Kristus själv.

"Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp?" (1 Kor 10:16)

10 december 2006

Tentaplugg

Efter tre festliga dagar med firande av Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet följt av LUKAS-träff med påvefilm och karmelitnunnesånger i fredags, regionsdag med ungdomsmässa celebrerad av broder Rafael följt av basketspel i Vasahallen igår, och så i morse sedvanlig söndagshögmässa, så har jag nu en lång vecka av tentaplugg framför mig. Det har gått lite segt med pluggandet idag, men imorgon kommer jag säkert ta mig i kragen och sätta igång ordentligt. Sedan är tentorna i företagsekonomi och envariabelanalys i början av nästa vecka, och när det är avklarat blir det att åka hem-hem och fira jul med familjen och S:t Ansgars församling.

Idag skulle kören sjunga under mässan igen. Tyvärr gick det inte så bra. Maurice blev i sista stund tvungen att rycka in som ministrant, vilket gjorde att Martin slängde in Hemal på melodistämman till Adoremus te tillsammans med mig istället. Men jag råkade av misstag sjunga melodin i dur istället för moll, vilket inte bara lät extremt disharmoniskt utan givetvis också gjorde Hemal som stod bredvid mig väldigt förvirrad. Och som om det inte vore nog, så satt det dessutom en liten kille på samma bänk som basarna som sjöng med utan att kunna melodin, vilket gjorde att basarna också kom av sig. Och när vi väl gick över till Ditt ord är en lykta för min fot (som genomfördes tämligen klanderfritt förra söndagen) så struntade vi helt i tenorstämman, samtidigt som alla var så förvirrade sedan Adoremus te att det mest blev pannkaka av de två stämmorna som var kvar också. Det är sånt som händer. Lyckligtvis är Guds kärlek till oss människor inte beroende av hur bra vi kan sjunga flerstämmigt i kör, utan ovillkorlig och oupphörlig. Och varje gång som vi misslyckas med någonting så får vi ett tillfälle att påminna oss om att vi är bräckliga människor som är i ständigt behov av Guds nåd.

"Och för de väldiga uppenbarelsernas skull, för att jag inte skall bli högfärdig, har jag fått en tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig så att jag inte blir högfärdig. Men han svarade: ”Min nåd är allt du behöver.” Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig."
(2 Kor 12:7-9)

03 december 2006

Gott nytt kyrkoår!

Idag var det en jättefin söndagsmässa som vanligt, men givetvis lite speciellt också eftersom det var första advent med ljuständning och Angelusbön. Och Bereden väg för Herran som ingångspsalm var mäktigt. Extra roligt var dessutom att manskören under kommunionen kunde framföra några enkla men vackra sånger som övats ihop som snabbast innan mässan. Förhoppningsvis får kören lite fler medlemmar så att den kan sjunga i mässan lite oftare. Jag hittade även en fin liten julkrubba på Caritas julbasar, samt en bok om mitt skyddshelgon Thomas More.

Livet är en ständig omvändelse. Vi gör vårt bästa för att göra det rätta, men misslyckas ideligen. Vi inser att vi gjort fel, ber Gud om förlåtelse, försöker bättra oss, men misslyckas ändå. Det gäller då att inte misströsta och se bakåt. ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike. (Luk 9:62) Guds förlåtelse ger oss ständigt möjligheten att börja om på nytt. Istället för att se tillbaka på sina tidigare misslyckanden så får man blicka framåt. För även om vi på grund av vår syndiga natur aldrig klarar av att bli helt fullkomliga i denna världen, så kan vi ändå göra synliga framsteg på vår väg mot helighet, och detta får vara det som sporrar oss. Det gäller därför att se på det positiva istället för att gräva ner sig under alla sina misslyckanden.

Ibland blir jag besviken på mig själv för att jag suttit och degat framför datorn eller TV:n en hel kväll utan att ha kommit någon vart alls i mina studier, och har jag tagit paus för att be så har jag inte kunnit koncentrera mig utan bara tänkt på studierna som jag borde göra. När ett negativt mönster gång på gång upprepas, så är det lätt att bli förtvivlad över ens oförmåga att göra detta rätta, i mitt fall att förvalta tiden väl. Men om man istället för att se tillbaka på det som varit ber Gud om förlåtelse, lägger sitt liv i hans händer och uppriktigt ber om hjälp att vandra på hans vägar, då ser man helt plötsligt möjligheterna till en verklig nystart på ens liv. Och det finns inga begränsningar för hur ofta man kan göra en sådan nystart.

"Se, jag gör allting nytt." (Upp 21:5)