Vi måste lära oss att visa respekt

Förra veckan fyllde en bekant till min familj 60 år, och på fredagen var vi bjudna på 60-årsfest. Bland gästerna fanns många gamla vänner till mina föräldrar som visste vem jag var utan att jag hade lika bra koll på vilka de var. En av dessa nämnde att hon hade uppskattat de insändare till Svenska Dagbladet som jag brukade skriva tidigare (tar allt som oftast chansen när kristendomsrelaterade frågor tas upp i den allmänna debatten). Vi konstaterade dock båda att det var ganska länge sedan jag fick in någonting senast (vid närmare eftertanke var det en insändare angående vårdnadsbidrag som publicerades den 30 augusti förra året). I lördags fick jag dock på nytt chansen då förre socialministern Morgan Johansson i brännpunktsinlägget Farligt att blanda ihop religion och politik bemötte en artikel av Bitte Assarmos med rubriken Kristna jagas i Sverige och utomlands, som handlade om den allt mer utbredda kristofobin i vårt samhälle. Jag såg den uttalade humanisten (ateisten) Morgan Johanssons inlägg som en direkt attack på Katolska Kyrkan (även om han inte nämnde henne vid namn), och skrev således snabbt ihop en försvarsinsändare av den Katolska Kyrkans lära på dessa punkter (utan att nämna henne vid namn). Eftersom det fortfarande inte hade kommit in någon insändare i torsdags tänkte jag att hoppet nog var ute, men i fredags kom den in (av den handfull insändare jag skrivit till SvD genom åren har faktiskt så gott som alla publicerats i tidningen, och jag kan inte tolka det annorlunda än att någon av insändarredaktörrna sympatiserar med mina åsikter).

Detta var ju väldigt roligt, inte minst eftersom det innebär att jag inte behöver komma på någonting nytt att skriva om i denna veckas blogginlägg. (För övrigt var slutklämmen, som tidningen sedan även valde till rubrik, något som jag svängde ihop i all hast medan resten av familjen väntade på att få inleda mitt 22-årsfirande i lördags kväll. Egentligen hade jag velat avsluta med en vass känga till Morgan Johansson. Men det blev nog mycket bättre med den något mer ödmjuka tonen).

Är för övrigt nyligen hemkommen från en KPN-(Katolska Pedagogiska Nämnden)-kurs om äktenskap och familj på Heliga Hjärtas Kloster vid Omberg, som leddes av p. Klaus Dietz S.J.. Efter en minst sagt jobbig första skolvecka efter lovet så var detta precis vad jag behövde. Underbar gästfrihet av Mariadöttrarna, intressanta föredrag, och givande samtal med övriga kursdeltagare, systrarna och p. Klaus (jag fick bl a äntligen en utförlig redogörelse för turerna kring Andreas Carlgrens konversion, och om någon är intresserad av att höra mer om det så får ni hojta till). Ja, och så blev det ju så klart en hel del firande av den heliga mässan och den benediktinska tidegärden också. Benediktinerna kan verkligen det här med gregorianik.

"Den rättfärdige måste lida mycket, men Herren räddar honom ur allt."
(Ps 34:20)

Grattis grattis

Igår fyllde påven 80 år. Grattis påven. Imorgon fyller jag 22 år. Grattis Gustav. Hela kvällen kommer att gå åt till att göra klart en fysiklaboration som är schemalagd mellan 17 och 21, men jag tror faktiskt att det kan bli ganska roligt. Och på torsdag fyller påven två år som påve. Grattis igen påven.

På allmän begäran följer här en kort motivering till bloggens nya titel. Ora et labora är ett gammal hederligt katolskt uttryck som härstammar från den benediktinska traditionen. I min nuvarande levnadssituation där en stor del av dagen går åt till studier (som också är en form av arbete), så är det viktigt att kunna göra även arbetet till en bön. Bönen och arbetet är två olika sätt att förhärliga Gud som kompletterar varandra. Kärleken till Gud består både av ett "vilja vara hos" och ett "vilja arbeta för". Alla kärleksrelationer behöver båda dessa delar för att fungera. Utan intima stunder där man bara är hos varandra utan att man ens behöver säga någonting blir en relation snart torr och livlös. Men om man inte också sätter händerna till verket och utför sina dagliga plikter för den andres skull så blir allting i slutändan bara substanslöst.

I bönen får vi komma Gud riktigt nära och gör oss mottagliga för all den nåd och frid som han vill skänka oss, och styrkta av bönen kan vi sedan tjäna Gud genom vårt arbete. Sammanfattningen av allting sker i den heliga mässan, där vi frambär allt vad vi är och har som ett andligt offer som förenas med Kristi eviga korsoffer för världens synder. Genom att på detta sätt ge arbetet en andlig dimension kan man få det att kännas väldigt meningsfullt även då det är som svårast och jobbigast.

"Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen." (Joh 16:33)

Ora et labora

Härmed tillkännages utan vidare motivering att denna bloggs titel ändras från Sperate in Dominum till till Ora et labora.

"Sätt en ära i att leva lugnt och stilla, sköta ert eget och arbeta med era händer så som vi har föreskrivit er." (1 Thess 4:11)

Surrexit Christus hodie

Så har jag då firat min första påsk som katolik. Det har varit en väldigt fin vecka, ända från palmsöndagsmässan i Linköping förra söndagen till dagens påskdagsmässa i S:t Ansgar. Däremellan har det givetvis även varit skärtorsdagsmässa till åminnelse av Herrens nattvard, långfredagsliturgi till åminnelse av Herrens lidande och död, och inte minst den två timmar långa påskvakan igår natt. Dessutom hade jag möjlighet att delta i den mycket högtidliga oljevigningsmässan i domkyrkan med biskop Anders på skärtorsdagens morgon. Innan mässan fick jag även några ord med fader Conny Årlind som jag träffade på stiftsungdomsdagen. Om någon vill se fader Conny leda långfredagsliturgin och påskdagsmässan från Kristi Moders katolska församling i Umeå så ligger sändningarna ute på SVT:s hemsida i några veckor. Och som om inte detta vore nog, så har jag dessutom spelat in alla EWTN:s sändningar från påvens mässor från Petersplatsen, Peterskyrkan och Lateranbasilikan hela veckan. Slutet av dagens mässa hann jag t om se i direktsändning. Det är mäktigt att se hela Petersplatsen bokstavligt fullproppad med människor som deltar i den heliga mässan. Plötsligt känner man sig inte så ensam som katolik längre.

Men vad innebär då rent konkret påskens budskap, att Kristus har uppstått från de döda? Man skulle kunna sammanfatta det så här: Gud skapade människan till sin avbild och gav henne en fri vilja. Människan missbrukade sin fria vilja till att göra det som misshagar Gud. Detta ledde till att människan skildes från Gud och förlorade sitt eviga liv. Hon är sedan dess oförmögen att på egen hand återupprätta sin relation med Gud. Därför tog Gud själv initiativet istället och klev ner på jorden i en människas gestalt genom sin Son Jesus Kristus, som avlades av den helige Ande och föddes av jungfrun Maria. Jesus levde ett helt och hållet syndfritt liv och är på så vis ett exempel för oss alla hur vi själva bör leva. Jesus tog på sig straffet för alla våra synder och lät sig bli korsfäst och dödad. Jesus frambar sig själv som det fullkomliga offer som krävdes för att vi skulle kunna få förlåtelse för våra synder. I och med sin uppståndelse från de döda har han åter öppnat vägen till det eviga livet. Genom dopet inlämmar han oss människor i Kyrkan, som är hans mystiska kropp, och vi blir då delaktiga i hans död och uppståndelse. Och varje gång får del av hans kropp och blod i eukaristin så blir vi ännu mer innerligt förenade med honom. När vi firar Kristi uppståndelse så är det alltså lika mycket vår egen uppståndelse som vi firar. Genom sin död har Jesus betalat straffet för våra synder, genom sin uppståndelse har han öppnat vägen till det eviga livet, och genom sakramenten låter han också oss bli delaktiga i detta. Låt oss inte kasta bort detta erbjudande utan göra allt som vi kan för att bli ännu mer förenade med Kristus, så att också vi en dag får uppstå med honom. Christus resurrexit! Vere resurrexit!

"Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han." (Rom 6:3-5)