Gregorianikens återkomst

Inte trodde jag att det skulle dröja ända tills höstterminens första läsperiods tentor var färdigskrivna innan jag skulle få tid att blogga igen. Men nu tänkte jag i alla fall försöka skriva några rader (och hoppas att det fortfarande finns några läsare kvar).

Som jag tidigare berättat fanns det i min församling i Japan en gregoriansk schola som jag deltog i. Vi sjöng bl a Requiem-mässan på alla själars dag, Missa de Angelis på vissa Mariadagar, samt introitus till julnatten och juldagen, samt Rorate Caeli på församlingens julkonsert. Redan innan jag åkte till Japan hade jag bestämt mig för att försöka starta upp en schola även i Linköping efter hemkomsten. Till min stora glädje fick jag också mitt under året i Japan ett mail från min nyblivne församlingskompis David (ἱλαρὸν) där han föreslog just att vi borde starta en gregoriansk schola efter att jag kommit hem.

Sagt och gjort. Än så länge är vi fem medlemmar i scholan, som för närvarande övar varje söndag kl 9.00 i församlingshusets bibliotek. Som första projekt har vi att sjunga under mässan den första lördagen i månaden, då vi inspirerade av budskapet från Fatima-uppenbarelserna ber laudes, firar mässan samt ber rosenkransen till botgöring för våra och hela världens synder, särskilt för alla aborter som begås i världen. Laudes börjar precis som alla dagar kl 6.45, och mässan direkt efteråt ca kl 7. Vare sig första lördags-devotionen eller scholans övningar kungörs officiellt i församlingen ännu, så därför passar jag på att sprida informationen här!

Första lördagen i november, den 7:e, kommer vi alltså att sjunga under votivmässan till jungfru Maria. Preliminärt blir det introitus samt offertorie- och kommunionsantifon (samt eventuellt alleluia) från votivmässan till jungfru Maria för tiden under året i Graduale Triplex (Salve sancta Parens), Kyrie från Missa cum iubilo tillsammans med Sanctus och Agnus Dei från Missa de Angelis, samt antifonen Ave Maria efter kommunionen. Jag måste faktiskt säga att det har låtit riktigt bra under övningarna. Gregoriansk sång är inte alls så svårt som man tror!



Så varför ska man då sjunga gregoriansk sång (eller "chant" som den till synes oöversättliga engelska termen lyder)? Det finns många skäl. Först och främst för att påven och Kyrkan vill det. I den apostoliska uppmaningen Sacramentum Caritatis från år 2007 skriver påven följande i stycke 42:

Finally, while respecting various styles and different and highly praiseworthy traditions, I desire, in accordance with the request advanced by the Synod Fathers, that Gregorian chant be suitably esteemed and employed as the chant proper to the Roman liturgy.

I detta stycke hänvisas även till Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution Sacrosanctum Concilium, stycke 116:

The Church acknowledges Gregorian chant as specially suited to the Roman liturgy: therefore, other things being equal, it should be given pride of place in liturgical services.

Och i den allmänna instruktionen till det romerska missalet står följande i stycke 41 om sångens betydelse i mässan (KLN:s preliminära nyöversättning till svenska):

Främsta platsen har – med beaktande av övriga synpunkter – den gregorianska sången, som ju på ett särskilt sätt tillhör den romerska liturgin. Andra former av sakral musik, särskilt polyfoni, är ingalunda uteslutna, såvida de överensstämmer med liturgins anda och främjar alla troendes aktiva deltagande i liturgin. Eftersom det blir allt vanligare att troende av olika nationalitet kommer samman, är det önskvärt att de kan sjunga åtminstone några partier av mässans ordinarium på latin, särskilt då trosbekännelsen och Herrens bön till de enklare melodierna.

Visst är våra svenska kyrkohymner också en fin gammal tradition som är väl värd att bevara. Men när man sjunger gregoriansk sång använder man ord och melodier som använts sedan flera hundra, ja i vissa fall över tusen år tillbaka i tiden. Den gregorianska sången är inte bunden vid en viss tid eller en viss kultur, utan uttrycker Kyrkans enhet i så väl tid som rum.

Men vad är det då rent specifikt som gör den gregorianska sången så passande för liturgin? Som broder Wilfrid Stinissen skrev i en artikel om eukaristin i tidskriften Karmel nr 1/2009 (fritt återgivet), så finns det i såväl den västerländska gregorianska sången som i den traditionella österländska kyrkomusiken ett allvar och en tyngd som understryker det faktum att den nåd som Kristus vunnit åt oss inte var lättköpt. I mässan återaktualiseras såväl Kristi död som uppståndelse, och I glädjen över att Kristus uppstått och öppnat himmelriket för oss, så får vi inte glömma bort vad det kostade honom att göra detta. (Om någon äger det aktuella numret och kan delge det exakta citatet vore jag tacksam). Det finns med andra ord en viktig poäng med att sången i liturgin är allvarlig och sansad.

Vidare är den gregorianska sången oerhört biblisk. Då den inte är bunden av någon metrisk form utgörs den för det mesta av rena bibelicitat, ibland något modifierade. Visst har det funnits många skickliga hymndiktare genom tiderna som på fantastiskt sätt uttryckt viktiga trossanningar på ett poetiskt sätt i metrisk form. Men i den gregorianska sången är det i de flesta fall Guds Ord rakt av som vi sjunger, på melodier som är omsorgsfullt komponerade för att passa ihop med ordens betydelse.

Om om jag skulle försöka beskriva den gregorianska sångens förtjänster kortfattat med egna ord, så är det helt enkelt den musikform som lättast kan förmå att framkalla ett själanes upplyftande till Gud, som mest passande uttrycker det mysterium som vi firar i liturgin och som ger den bästa försmaken av hur i varje fall jag föreställer mig att den himmelska liturgin kommer att vara.

Visst finns det även en del invändningar mot den gregorianska sången. Som att det inte passar att sjunga på latin eftersom folk inte förstår, samt att det är för svårt så att församlingen inte kan delta. Det är sant att det är svårt för en genomsnittsförsamling att bli så pass bra på att läsa noter att alla kan delta i att sjunga mässans proprium, som varierar från dag till dag. Men vad är det som säger att man delar mindre aktivt i liturgin för att man inte sjunger själv? Kan det inte många gånger rentav vara lättare att öppna upp en bönens atmosfär bara genom att lyssna till körens (förhoppningsvis) vackra sång samtidigt som man följer med i översättningen på ett bifogat blad? Och vad gäller mässans fasta led, så är ju texterna samma varje gång och melodierna ofta återkommande så att församlingen lätt kan lära sig dem om man bara har lite tålamod.

Det finns givetvis mycket mer man kan säga om detta. Jag menar inte att den gregorianska sången nödvändigtvis måste vara allenarådande. Men som det ser ut nu verkar den närmast vara allvarligt utrotningshotad - trots att det fortfarande är den latinska kyrkans officiella musik och det egentliga förstahandsvalet. I St Nikolai församling gör vi vad vi kan för att råda bot på detta - till att börja med första lördagen i månaden. Församlingens underbara benediktinnunnor i Heliga Hjärtas kloster är givetvis också en stark inspirationskälla i detta.

Hemma i Sverige – Fasta för biskop Anders

Nu är jag hemma i Sverige igen. Som ni kanske förstått så har jag haft det ganska fullt upp de senaste veckorna. Femdagarsresan till Kyoto, Nagasaki och Hiroshima blev jättelyckad och utan tvekan höjdpunkten för hela året i Japan. Dagen efter åkte jag med några kamrater till Hakone, följt av en utflykt till stalagtitgrottorna i Nippara väster om Tokyo dagen därpå. Sedan var det sista söndagsmässan i Jesu heliga Hjärtas församling, och därefter var det fullt upp med att packa ihop alla sina saker, flyga hem till Sverige, flytta in i det nya korridorrummet i Linköping, åka på stiftsungdomsdag, samt ta igen en veckas missade studier på universitetet.

Under den sista veckans resor i Japan tog jag en bra bit över 1000 bilder. Även om jag bara skulle välja ut de allra bästa så skulle det bli så många att det skulle ta alldeles för lång tid att lägga upp dem i ett blogginlägg, och bli ett så långt inlägg att ni inte skulle orka läsa det ändå. Därför hänvisar jag istället till min profil på Facebook, som jag förmodligen kommer att använda mer regelbundet framöver till följd av alla de vänner som jag lärde känna i Japan. En längre skildring av pilgrimsresan till Nagasaki kommer i nästa nummer av Sucken. Men några bilder kan jag i alla fall bjuda på här också.

Silverpaviljongen i Kyoto.



Japans äldsta kyrka i Oura i Nagasaki.


Atombombsdomen i Hiroshima.


Varma källor i Hakone som används till att koka ägg i.

I och med detta är bloggens Japaninriktning följaktligen till ända. Det har varit ett intressant och givande år borta i fjärran östern, men det känns ärligt talat väldigt skönt att äntligen vara tillbaka i Sverige, i Stockholms stift och i S:t Nikolai församling igen!

Imorgon, på det heliga korsets upphöjelses fest, har det för övrigt utlysts en fasta för biskop Anders som i år jubilerar som 40 år som katolik, 30 år som präst och 60 år på jorden. Bra initiativ. Om någon hinner läsa detta innan imorgon så uppmuntrar jag er att också fasta för vår biskop!

"Vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren. Därför är vi så angelägna om att vara honom till behag, vare sig vi är borta eller hemma." (2 Kor 5:8-9)

Japanskt sommarlov

Nu har jag mindre än två veckor kvar i Japan. Studierna har gått bra och sommarlovet varit späckat av aktiviteter. Om bara en liten stund ska jag åka till Tokyo för att ta nattbussen till Kyoto, och vidare därifrån nästa dag till Nagasaki. Men innan dess hinner jag med att visa lite bilder från mitt sommarlov så här långt.

Fyrverkerier är en sommartradtion i Japan istället för nyårstradition. På den helige Dominikus dag, den 8 augusti åkte jag och två kamrater in till Tokyo för att titta på Tokyobuktens fyrverkerifestival. Vi var inte ensamma.

Festivalen ägde rum i Harumi på en konstgjord ö i Tokyobukten. Den vida öppna ytan kommer är den föreslagna platsen för bygget av den nya olympia-arenan utifall att Tokyo skulle få OS år 2016. Enligt den engelska översättningen verkar det dock som att de tänker använda den här grusplanen precis som den är som OS-arena?!

Fyrverkerier (花火, hanabi, blom-eld). Sammanlagt avfyrades över 12 000 pjäser under loppet av 80 minuter. Helt fantastiskt att se på.

Måndagen därpå, min kära mors 60-årsdag åkte jag med sju andra utbytesstudenter till berget Fuji i syfte att bestiga Japans högsta topp.

Vi tog en buss till den femte nivån av berget på 2300 meters höjd. Förhållandena var perfekta, men på grund av en tyfonvarning fick vi inte klättra högre än till bergskojan på 2800 meters höjd. Men utsikten därifrån, särskilt morgonsolen, var inte så illa heller.

Förra helgen deltog jag i Saitama Youth Day, stiftsungdomsdagen för Saitama stift.

Kvällsbön. Bön var dock inte någon prioriterad del av programmet. Inte var det mycket till ordentlig undervisning heller. Men det var i alla fall roligt att träffa en massa unga japanska katoliker (samt en ganska jämnårig amerikansk engelsklärare), och prata gemensamma minnen från WYD i Sydney.


Mässa med biskop Marcellino på jungfru Marias upptagning till himmelen.


Lägergården låg i staden Mashiko i Tochigi-prefekturen, långt från storstaden och nära till bergen. Efter lördagens mässa gjorde vi ett "Walk rally", uppe i de intilliggande djungelliknande bergen, och besökte även ett buddhisttempel.


På kvällen klädde alla upp sig i traditionell japansk kimono eller den manliga sommarvarianten yukata.


I fredags tog jag en tur till Tokyo för att besöka två vackra kyrkor. Först St Francisco Xaviers kyrka i Kanda, som tidvis fungerat som katedral efter att den gamla katedralen i Sekiguchi förstördes under kriget. Här förvaras bl a reliker från St Francisco Xavier, men det var tyvärr inte tillåtet att fotografera inne i kyrkan.


Jag fick dock tillåtelse att fotografera i salesianernas kyrka i Himonya, vilken är konsekrerad till Vår Fru av Edo (gamla namnet på Tokyo).


Detta är utan tvekan den vackraste kyrkan jag besökt hittills i Japan (och en av de vackraste över huvud taget).


Därefter tog jag en tur till Meiji-helgedomen invid Yoyogi-parken.




Fontäner i Yoyogi-parken.


I närheten ligger den gamla olympiastadion från 1964.

Igår blev jag även bjuden på konstmusem av en mycket snäll dam i församlingen. Museet för västerländsk konst i Ueno-parken innehöll till mitt stora intresse oväntat många bibliska motiv. Och den typiskt japanska konsten på museet för modern konst gjorde också starkt intryck.

Nu måste jag skynda iväg till nattbussen!

Jean-Marie Vianney

På fredag har jag mitt sista prov. Sedan får jag äntligen mitt efterlängtade tre och en halv vecka långa sommarlov. Förutom pilgrimsresa till Nagasaki är det nu även klart att det blir bestigning av berget Fuji tillsammans med sju andra utbytesstudenter den 10-11 augusti.

Här kommer några bilder från helgens utflykter till Tokyo.

Rainbow bridge med Tokyo-tornet i bakgrunden.

Mecha-robot i naturlig storlek i Odaiba.

Replika av frihetsgudinnan samt utbytesstudenter från Australien, Bolivia, USA och Sverige.

Traditionell japansk festival i Kitaurawa församling.

Tokyo-tornet.

Idag är det exakt 150 år sedan den helige kyrkoherden av Ars, S:t Jean-Marie Vianneys himmelska födelsedag, vilket har föranlett firandet av prästämbetets år. Be för våra präster, och be den helige Jean-Marie att också be för dem. Jag hittade en artikel innehållandes en fin video med några citat av honom här.

Kardinal Shirayanagi

Måndagen den 20 juli var nationell helgdag i Japan, Havets dag. Jag passade på att åka till S:t Gregorius hus i Higashi-Kurume för att delta i en mässa firad av den japanske kardinalen Shirayanagi.

S:t Gregorius hus är ingen församling i egentlig mening utan ett institut för religiös musik med specialinriktning på gregoriansk sång, som även har ett privat kapell där katolsk mässa firas varje söndag, samt vesper och completorium lördag och söndag kväll.


Varje söndag sjunges hela mässans ordinarium och proprium enligt Graduale Romanum. Rökelse används också flitigt. Enda nackdelen är att det inte finns något tabernakel.




Petrus Shirayanagi Seiichi utnämndes till kardinal av Johannes Paulus II 1994, och efter att kardinal Fumio gick bort i cancer 2007 är han för närvarande japans enda kardinal. Han deltog i konklaven som valde Benedikt XVI, men är med sina 81 år inte längre röstande.


Kardinalen var mycket välbekant med den gregorianska sången och sjöng orationerna, prefationen och prästens övriga partier oklanderligt på latin.


Jag fick faktiskt tillfälle att äta lunch efteråt tillsammans med kardinalen, men skulle givetvis ha förberett mig bättre för vad man skulle kunna fråga en kardinal. Såhär i efterhand hade det varit intressant att höra vad han personligen tycker om den gregorianska sångens plats i liturgin och det faktum att den bortsett från S:t Gregorius hus nästan fullständigt lyser med sin frånvaro i Japan. Nästa söndag planerar jag dock att delta i högmässan i Akabane kyrka, där åtminstone Missa de Angelis alltid sjunges första söndagen i månaden.

Jag här dessutom äntligen lyckats ordna med biljetter till en resa till Nagasaki, som jag planerat under så lång tid. Det blir tre hela dagar i Japans kristna centrum den 22-24 augusti, och på ditvägen och tillbakavägen hinner jag även stanna en dag i Kyoto respektive Hiroshima. Det blir något att se fram emot.

Asakusa

Dagen efter utfärden till Nikko tog vi efter söndagsmässan en tur intill Tokyo.

Efter en tur med den för dagen ovanligt fullpackade monorailbanan Yurikamome (Liljemåsen), tog vi en vattenbuss från Tokyobukten till Asakusa.

Tokyotornet skymtar fram.


Kajen till Tsukijis fiskmarknad.


På vägen passerar man under inte mindre än tolv broar.

Kaminarimon (Åskporten), ingången till Sensjojitemplet i Asakusa. När vi kom hit slog det mig att det etymologiska ursprunget för det japanska ordet för åska, kaminari (雷) möjligen skulle kunna vara kami-nari (神鳴り), "gudarop". Till höger och vänster vind- och åskgudarna Fujin och Raijin, kända från Final Fantasy VIII.

Mellan kaminarimon och själva tempelbyggnaderna ligger Nakamise-dori, kantad av otaliga turistaffärer. Tokyos motsvarighet till Västerlånggatan. Efter många funderingar bestämde jag mig till sist för att köpa en T-shirt med japans karta.

Hozomonporten.


Huvudtemplet, som för närvarande är under ombyggnad.




Vi hann även ta en liten tur till Ueno-parken. Att jämföra med bilderna från april.

På vägen tillbaka till kyrkan för vesper och benediktion passarade vi även ett omikoshi (お神輿), shintos motsvarighet till Corpus Christi-procession, där shinto-guden som vanligtvis bor i sin helgedom tas med på en tur genom stadens gator.

Jag måste faktiskt säga att fast det blev mycket buddshisttempel och shintohelgedomar under helgen så var det väldigt intressant att få ta del av den japanska kulturen, som ju är mycket djupt sammanbunden med de traditionella religionerna.

Nikko

Såhär i examenstider har det varit lite svårt att få tid till att uppdatera bloggen. De fyra inlämningsrapporterna i ekonomikurserna är färdigskrivna och inlämnade, och nu återstår det bara tre prov i de tekniska kurserna, varav det sista i informationssystem är på fredag nästa vecka. Förrförra lördagen tog jag mig dock ändå tid till att åka till Nikko med David och Masami.

Huvudattraktionerna i Nikko består till största del av shintohelgedomar och buddhisttempel, men vår första anhalt var S:t Antonius katolska kyrka, som hade tagit efter templens och helgedomarnas sed att omgivas av en mycket vacker trädgård.

Shinkyobron, över vilken shinto-gudarna sägs passera och det därför bara är möjligt för besökare att gå över vid specifika tider.


Den största helgedomen i Nikko är Toshuguhelgedomen, shogunen Tokugawa Ieyasus (1543-1616) mausoleum. Detta är Yomeimonporten.

Tokugawa Ieyasus grav.

Jag fascinerades även av de vackra japanska cedrarna som omger helgedomen.

Detta sägs vara originalet till de tre visa aporna. Mizaru, kikazaru, iwazaru betyder "Inte se, inte höra, inte säga" på gammalmodig japanska, och negativändelsen -zaru kan skrivas med samma kanji som saru (猿), vilket betyder apa. En fyndig ordlek med andra ord.

Toshoguhelgedomen lät byggas av Ieyasus son Iemitsu. Hans eget mausoleum, Taiyuinbyo ligger i närheten och är minst lika imponerande. Här Nitenmonporten.

Här inne någonstans ligger Tokugawa Iemitsu begravd.

Efteråt tog vi en busstur västerut till Chuzenjisjön uppe i bergen. För att komma dit måste man åka upp för den slingriga Iroha-zaka (ABC-backen), som fått sitt namn av att dess kurvor i tur och ordning är uppkallade efter tecknen i det japanska stavelsealfabetet.

I närheten av Chuzenjisjön ligger det vackra Kegon-vattenfallet.

Allt som allt en mycket lyckad resa då det kändes som att jag hann med att ta del av mer japansk kultur, historia och natur under en enda dag än jag hunnit hittills under hela min tid här.

Minnen från WYDSYD 2008

Idag är det exakt ett år sedan jag fick den stora äran att i egenskap av en av Sveriges representanter i den internationella liturgigruppen bära mikrofonen åt påven Benedikt XVI vid hans officiella ankomst till världsungdomsdagen i Sydney. I tacksägelse för den oerhörda upplevelsen att få delta i världsungdomsdagen vill jag idag fortsätta tråden från de senaste två blogginläggen och ordentligt minnas de fantastiska dagarna i Sydney.

Tisdag 15 juli, öppningsmässa

Torsdag 17 juli, påvens ankomst

Lördag 19 juli, pilgrimsvandring


Söndag 20 juli, avslutningsmässa

Idag fick jag även ett mail angående att det på måndag kommer att firas en tacksägelsemässa i Sydneys katedral av kardinal George Pell, i minne av årsdagen av världsungdomsdagen. Den kommer streamas live på www.sydneycatholic.org, och börjar kl 10.30 svensk tid (17.30 japansk).

"Låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär. Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen."
(Gal 5:16-18)

Hembesök och Yokohama

Förra helgen blev minst sagt fullsmockad med aktiviteter. Först var det som sagt hembesök hos en japansk familj på lördagen, som i mitt fall blev herr och fru Fujita.

Jag tillsammans med herr Fujita, eller mindre Mi-kun som jag blev ombedd att kalla honom. När jag anmälde mig till hembesöket nämnde jag att jag var kristen, och herr Fujita berättade för mig om hur japanernas religiösa vanor brukar se ut.

Herr Fujita ber framför buddhistaltaret (仏壇, butsudan) varje morgon och kväll före han går till arbetet och efter att han kommer hem. Som jag förstått det är det vanligt att man ber buddhor samt avlidna familjemedlemmar om hjälp, samt även ber för nyligen avlidna. Lite grand som katolska helgon men utan Gud, kan man kanske säga? Tempel besöker man inför resor och andra viktiga händelser, eller när man behöver få föremål som till exempel en bil välsignade.

De flesta japaner är alltså buddhister, men kombinerar ofta detta med att även utföra shinto-ritualer. Detta är en gudarhylla (神棚, kamidana), där herr Fujita ber den första, femtonde och sista dagen i månaden. Det är även som jag tidigare nämnt en mycket utbredd tradition bland japaner att besöka shinto-helgedomar på nyårsdagen (初詣, hatsumoude).

Efteråt tog vi en cykeltur till en park, där det även fanns en liten djurpark. Detta är en glasögontrana (manatsuru).

Salskrake (mikoaisa).

Rådjur (鹿, shika).

Efteråt besökte vi ett litet musem med traditionella japanska hus med halmtak.

På vägen hem stannade vi även till vid en shinto-festival.

Till kvällsmat lagade fru Fujita (Kat-chan) tempura, friterad mat. Jag försökte faktiskt fråga om jag kunde hjälpa till men hon verkade föredra att göra det själv. Det verkade lite farligt också att lägga ner maten i oljan för att fritera den.

Det går att göra tempura av det mesta. I detta fall var det friterade räkor, sötpotatis, äggplantor, fiskkorv, grönsaksblandning med mera.

Kvällen avslutades med karaoke. Här "Tonari no Totoro". Det fanns ett otroligt utbud av låtar så jag passade även på att sjunga Melodies of Life från Final Fantasy IX och R*O*C*K*S, introlåten till den första säsongen av animen Naruto.

På söndagen åkte jag en tur till Yokohama tillsammans med min granne Andrew från Australien och Sean från USA.

Andrew och kommendör Matthew Perry (tror jag att det ska föreställa i alla fall). Det var Perry som tvingade japanerna att öppna landet för omvärlden år 1858 (Meji-restaurationen) med hjälp av så kallad kanonbåtsdiplomati.

Det var i ett sådant här "svart skepp" (kurofune, 黒船) som Perry anlände till Yokohama med år 1857, och meddelade att japanerna hade ett år på sig att bestämma sig om de ville öppna landet eller inte, och att han sedan skulle komma tillbaka med några till. Det är alltså vad som menas med kanonbåtsdiplomati. Men så värst läskigt tyckte inte jag att det såg ut.

Den gigantiska robotspindeln "La Machine".

Andrew och Sean promenerar genom Yokohamas China-town, den största i hela Japan.

Avslutningsvis tog jag en tur till Heliga Hjärtats katolska katedral. Tyvärr var det redan stängt, men jag fick i alla fall några bilder av exteriören.

Detta är Jungfru Marie upptagnings kyrka i Akabane, där jag deltog i kvällsmässan förrförra söndagen efter att ha skrivit JLPT.

Detta är utan tvekan den vackraste kyrkan som jag hittills besökt i Japan. Varför byggs inte fler nya kyrkor idag i samma stil som denna?

Idag är det för övrigt exakt ett år sedan öppningsmässan till världsungdomsdagen i Sydney ägde rum. Det är inte utan att jag fylls av lite nostalgiskt vemod när jag tänker tillbaka på de underbara dagarna i "The Great Land of the Holy Spirit". Men jag antar att vitsen med världsungdomsdagen inte är att ha väldigt roligt under några få dagar utan att det ska vara ett tillfälle att möta Gud och andra unga katoliker från hela världen på ett sätt som får bära frukt i resten av hela livet. Och det är jag övertygad om också var fallet för mig. I år får jag dock om Gud vill möjlighet att delta i såväl Saitama Youth Day den 14-16 augusti som stiftsungdomsdagen i Vadstena den 4-6 september. Och så är det ju bara två år kvar till Madrid 2011...

"Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig." (Apg 1:8)

Shabushabu, bläckfisk och Taizé

Nu har jag skrivit klart JLPT nivå 2-provet. Det gick väl hyfsat bra med tanke på att jag inte pluggat till det. När jag igår kväll tittade igenom min kamera så hittade jag några bilder från förrförra helgen som jag helt hade glömt bort när jag uppdaterade bloggen igår. Riktigt så upptagen som jag gav sken av i det förra inlägget har jag alltså inte varit. Men att jag lyckades glömma bort det får väl ändå säga någonting om hur stressad jag varit med studierna. Så även om det blir i okronologisk ordning så kommer här i alla fall förrförraveckans händelser.

Först var det födelsedagsfest för Jeff från Amerika förra lördagen, då vi gick på Shabushabu-restaurang.

För lite drygt 3000 yen får man äta och dricka hur mycket man vill i en och en halv timme. Maten består av kött, grönsaker och kryddiga såser som man själv får koka i en gryta på bordet.

Kuba demonstrerar hur man tar det mycket tunt skurna köttet som lägges i grytan för att sedan koka några sekunder och sedan är färdigt att ätas.

Födelsedagsbarnet själv. Notera ångan från grytorna.


Undertecknad samt Alvin från Australien.

Efter söndagsmässan dagen efter var jag sedan hembjuden till familjen Okamoto.

Till lunch blev det zaru-soba (kalla nudlar) samt tempura (friterade grönsaker).


Takeshi visualiserar sagan om de tre bockarna bruse. "Snipp, snapp, snut" heter tydligen "chokin, pakin, suton" på japanska.


Fru Okamoto gör i ordning den tioarmade bläckfisken till middagen.


Bläckfisk är lite segt och svårätet, men den övriga sashimin var utsökt. Tyvärr var jag lite trött och hängig pga värmen och fukten.

På tisdagskvällen, på första vespern för min namnspatron den helige Johannes döparens födelsedag, åkte jag sedan in till Tokyo för att köpa present till David inför upptagningen (ni märker hur okronoligiskt detta blir), samt delta i en Taizébön på en ungdomsgrupp som träffas på Sofia-universitetet. Närvarande var även broder Gilan från Taizé som visade film och berättade om Taizé. Jag kände igenom honom från världsungdomsdagen i Sydney då jag såg honom som snabbast innan öppningsmässan. Eftersom jag inte tog någon bild från Taizébönen förra tisdagen så får ni hålla tillgodo med bilden från världsungdomsdagen istället. Det passar ju även bra med tanke på att det denna vecka är ett helt år sedan vi åkte iväg till Australien för att ta emot kraften från den helige Ande.

Till höger ses även Win från Thailand, som faktiskt kommer att utbytesstudera ett år på Mälardalens universitet i Västerås från och med i höst. Hoppas att vi får chans att träffas igen.

Nu på lördag är det hembesök hos en japansk familj. Så om jag glömmer bort att skriva om det i nästa blogginlägg så får ni påminna mig!

"Herren svarade: "Min nåd är allt du behöver." Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig." (2 Kor 12:9)

Fadder och dopdag

Den senaste tiden har jag varit väldigt upptagen med studierna, så det har varken funnits tid till att göra något intressant eller att skriva om det i bloggen. I söndags blev dock min körkollega David upptagen i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap, med mig som fadder. David, som är från USA och sedan mer än 10 år tillbaka arbetar i Japan som engelsklärare, är uppvuxen i en traditionell anglikansk tradition, men efter att hans japanska flickvän Masami bestämde sig för att bli döpt i den Katolska Kyrkan istället för den anglikanska (som inte är särskilt traditionell här i Japan), bestämde han sig efter noga överväganden till slut för att också bli katolik.

"Iesu Kirisuto" under Gloria.


Som konfirmationsnamn valde David S:t Hieronymus.


Den nyblivna församlingsmedlemmen håller en kort självpresentation.


Ni får tro det eller ej, men Masami är faktiskt äldre än David.

På eftermiddagen sjöng David och jag sedan tillsammans i den gregorianska scholan under församlingens Caritas-konsert. Credo III och Ave Regina caelorum, samt avslutningsvis Ubi caritas från Taizé bidrog vi med. På kvällen deltog vi sedan alla tre i söndagsvespern och tillbedjan. En mycket välsignad och bönerik dag.

Sedan har det ju även hunnits med att på Jesu Hjärtas dag inviga det nya präståret. Att påven har utsett ett år då de troende i hela Kyrkan särskilt uppmanas att be för prästerna (tillika med utnämnandet av Jesu Hjärtas dag till bönedag för prästernas helgelse), kan ju inte tolkas på något annat sätt än att han anser att dagens präster är i särskilt behov av förbön. Så länge som prästerna - de troendes lärare och föredömen - lever heliga och fromma liv, så kommer det att sprida sig till hela Kyrkan. Men om prästerna inte är heliga, hur ska då någon kunna bli helig över huvud taget? Så här sade påven i sin predikan på Corpus Christi om hur prästernas exempel bör vara:

"This is what the faithful expect of the priest: that is, the example of an authentic devotion to the Eucharist; they like to see him spend long periods of silence and adoration before Jesus as was the practice of the Holy Curé d'Ars, whom we shall remember in a special way during the upcoming Year for Priests."

Och följande ord om den helige kyrkoherden av Ars (S:t Jean-Marie Vianney) i brevet som inaugurerade präståret:

“One need not say much to pray well” – the Curé explained to them – “We know that Jesus is there in the tabernacle: let us open our hearts to him, let us rejoice in his sacred presence. That is the best prayer”. And he would urge them: “Come to communion, my brothers and sisters, come to Jesus. Come to live from him in order to live with him… “Of course you are not worthy of him, but you need him!”. This way of educating the faithful to the Eucharistic presence and to communion proved most effective when they saw him celebrate the Holy Sacrifice of the Mass. Those present said that “it was not possible to find a finer example of worship… He gazed upon the Host with immense love”.

I måndags på de heliga apostlarna Petrus och Paulus högtid avslutades Paulusåret, och dagen efter firade jag min 24-årsdag som döpt. Jag hade tyvärr inte tagit med mig mitt dopljus till Japan, men det blev i alla fall allhelgonalitanian, förnyelse av doplöftena samt Te Deum. Och den korta läsningen i vespern passade ju perfekt (se nedan).

Imorgon ska jag skriva nivå 2 av Japanese Language Proficiency Test. I Sverige kan man minsann få dispans att skriva högskoleprovet någon annan dag än lördag om man är ortodox jude eller sjundedagsadventist, men jag hittade ingen liknande dispans gällande JLPT för kristna som vill ägna söndagen åt att be och vila snarare än skriva prov. Det får i vilket fall som helst bli kvällsmässa i Akabane, en församling som av vad jag hört verkar vara den mest traditionella i hela trakten.

"Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi. Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är." (1 Joh 3:1a,2)

Corpus Christi

Igår firade Kyrkan i stora delar av världen Kristi kropps och blods högtid. Jag måste faktiskt säga att det verkligen blev ett sant tillfälle att få sin tro på Kristi sanna, verkliga och substantiella närvaro i altarets allraheligaste Sakrament förnyad och stärkt, liksom förra veckans Heliga Trefaldighets högtid fördjupade min förståelse för (eller kanske snarare förundran över) Treenighetens mysterium. Det är väl just det som är poängen med kyrkoårets olika fester och deras respektive betoningar av olika aspekter av frälsningsmysteriet. Under mässan i Jesu Heliga Hjärtas församling igår fick även fyra flickor ta emot sin första heliga kommunion:

Att anordna Corpus Christi-processioner verkar japans katoliker vara måttligt intresserade av, då det inte ens i Tokyos domkyrka hölls någon sådan. Men i morse kunde jag i alla fall i direktsändning följa EWTN:s procession från The Shrine of the Most Blessed Sacrament i Hanceville, Alabama:

I torsdags, på högtidens egentliga datum kunde man givetvis även se påvens Corpus Christi-procession mellan Lateranbasilikan och S:ta Maria Maggiore i Rom:

I Jesu Heliga Hjärtas församling hålls dock varje söndagkväll högtidlig vesper med tillbedjan inför Sakramentet, som mycket väl vägde upp avsaknaden av procession. I lördags kväll åkte jag dessutom tillsammans med två vänner från församlingen till Tokyos ortodoxa katedral, Den heliga uppståndelsens kyrka (eller Nikolai-dō som den kallas i folkmun efter grundaren av Japans ortodoxa kyrka S:t Nikolai Kasatkin), för att delta i vigiliegudstjänsten till Alla helgons dag som den ortodoxa kyrkan firade den gångna helgen.

Inuti var det inte tillåtet att fotografera, men bild på interiören finns här. Vigiliegudstjänsten tog lite drygt två timmar och var genomgående på gammalmodig japanska såsom den översattes från ryskan av S:t Nikolai för över hundra år sedan. Inte särskilt lätt att hänga med och stundtals lite långrandigt, men mycket högtidligt och vackert. Jag ber att vi en dag får nå tillbaka till full och synlig enhet med varandra.

"Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva." (Joh 6:51)

Pingst

Idag firar Kyrkan den helige Andes utgjutande. Jag har de senaste dagarna på ett mycket konkret sett fått erfara skillnaden mellan den helige Andes frånvaro och närvaro (som jag upplevt det personligen i alla fall). I fredags drabbades jag av en våldsam tentastress, där den största boven i dramat är en åttasidig rapport om Taylor-system där materialet som ska sammanfattas utgörs av över 150 sidor text mestadels skriven på svårläst gammalmodig japanska. Men efter pingstdagens mässa i domkyrkan med biskop Marcellinus, en efterföljande simsejour i badhuset samt följande av påvens mässa i Peterskyrkan och slutligen vesper med eukaristisk tillbedjan med Franciscanbröderna, kändes det klart bättre. Men jag behöver nog ändå ganska mycket förbön om jag ska klara mig igenom de kommande veckorna!

Biskop Marcellinus, vars namnspatron Kyrkan firar på tisdag, är inte direkt någon liturgist, och några särskilt teologiskt djupgående predikningar verkar inte heller vara hans specialitet. Men så länge jag bor här i Saitama är han i alla fall min biskop, som det är min heliga plikt att be för och på alla sätt stötta. Påvens pingstpredikan var dock i vilket fall som helst en riktig höjdare.

Idag slutar så maj månad, Marias månad. Istället går vi in i juni, då jag firar såväl konversions- och konfirmationsdag (3 juni), namnsdag (6 juni), konfirmationsnamnsdag (S:t Thomas More, 22 juni), dopnamnsdag (S:t Johannes döparen, 24 juni) samt dopdag (30 juni). Dessutom börjar präståret på Jesu Heliga Hjärtas högtid den 19 juni, samt avslutas Paulusåret på Petrus och Paulus högtid den 29 juni. Så det finns mycket att se fram emot i juni också!

Men även om Marias månad slutar idag, så kan man ändå fortsätta att be rosenkransen! Och på tal om det, så blir det som avslutning med tanke på alla blomintresserade några bilder från Yono-parkens rosfestival för några veckor sedan.

"Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig." (Gal 2:19-20)

Påven i det Heliga Landet

Den senaste veckan har jag så långt som möjligt försökt kombinera studierna med att följa påven Benedikt XVI:s pilgrimsresa till det heliga landet via EWTN. Påven hade utan tvekan ett mycket hoppingivande budskap om fred i det heliga landet. Men frågan är om inte pilgrimsresans höjdpunkter (såväl för mig som för påven själv) var hans besök till de heliga platserna.

Mose gick från Moabs hedar upp till berget Nebo, högst uppe på Pisga, som ligger mitt emot Jeriko, och Herren visade honom hela landet. (5 Mos 34:1a)

Ordet blev kött här. (Jfr Joh 1:14)

Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. (Matt 28:6)

När Jesus hade fått det sura vinet sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.
(Joh 19:30)

Jag blev särskilt djupt berörd av att få se påven be vid Jesu grav och vid Golgota. Man kunde verkligen känna hur han liksom på sina axlar i hela Kyrkans namn bar fram till Gud sina böner för fred och frid i det heliga landet och hela världen. Dessutom var det så fint att han verkligen fick ta sig den tid han behövde att be på dessa de heligaste platserna på hela jorden. Och hans anförande under besöket i den heliga gravens kyrka betonade på ett mycket insiktsfullt sätt kärnan i den kristna tron.

Saint John’s Gospel has left us an evocative account of the visit of Peter and the Beloved Disciple to the empty tomb on Easter morning. Today, at a distance of some twenty centuries, Peter’s Successor, the Bishop of Rome, stands before that same empty tomb and contemplates the mystery of the Resurrection. Following in the footsteps of the Apostle, I wish to proclaim anew, to the men and women of our time, the Church’s firm faith that Jesus Christ "was crucified, died and was buried", and that "on the third day he rose from the dead". Exalted at the right hand of the Father, he has sent us his Spirit for the forgiveness of sins. Apart from him, whom God has made Lord and Christ, "there is no other name under heaven given to men by which we are to be saved." (Acts 4:12).

Låt oss tillsammans med den helige fadern be för freden, för de kristnas enhet, och för alla själars frälsning.

"Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner." (Matt 5:9)

Fuji-Q och St Gregorius hus

Den här veckan kallas i Japan för för "Golden Week" eftersom tre helgdagar infaller efter varandra: konstitutionens minnesdag, grön-dagen och barnens dag (och skulle någon av dem infalla under helgen så kompenseras detta med en extra helgdag). Men tyvärr regnar det idag så istället för att åka ut i bergen som jag hade velat så blir det till att sitta inne och plugga och blogga. I måndags åkte jag dock tillsammans med några andra utbytesstudenter till Japans häftigaste nöjesfält, Fuji-kyuu Highland, i närheten av berget Fuji. Vi ville såklart börja med att åka de allra häftigaste attraktionerna, Fujiyama och Eejanaika.

Fujiyama.

Eejanaika

Kyuu (急) i Fuji-kyuu betyder hastig, men åtminstone under Golden Week så skulle en mer passande tolkning av namnet vara Fuji-queue. Till Fujiyama tog kön drygt 3 timmar och till Ee ja nai ka lite drygt 4 timmar. Effektiv åktid var ca 90 respektive 40 sekunder. Efteråt hade vi ungefär en halvtimme kvar tills bussen gick och hann inte åka någonting annat. Men det kändes ändå som att det var värt det. Och eftersom vi hade förköpsbiljetter slapp vi i alla fall den kilometerlånga kön in till själva nöjesfältet.

Det var lite molnigt, men där i bakgrunden kan man i alla fall skymta Fuji-san.


Det lär ha funnits VIP-biljetter också som gjorde att man slapp kön, men de var såklart redan slutsålda när vi tittade efter.


Jakob från Polen och André försöker hålla humöret uppe medan vi väntar.

-----------------------------------------------------------------------------------

I lördags kväll gick jag så även för första gången i mässan i St Gregorius hus tillsammans med två vänner från min församling. Hela mässans ordinarium (Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus, Agnus Dei) samt proprium (Introitus, Graduale, Alleluia, Offertorio, Communio), och därutöver prefationen, anamnes-acklamationen, doxologin, pater noster med embolismen samt fridsbönen sjöngs på latin enligt Graduale Romanum. Alla noter delades ut på lösblad där även översättningar fanns med, och församlingen sjöng med i allt, även propriet. Samtidigt användes givetvis folkspråket för läsningarna, orationerna och den eukaristiska bönen (den tredje!). Det kändes som att det var just detta som Andra Vatikankoncilet eftersträvade beträffande sången och språket i liturgin. Tyvärr finns det inte så många församlingar med resurser att öva in propriet till varje söndag, och St Gregorius hus är ju inte heller en vanlig församling utan ett institut för religiös musik, där kärnverksamheten är just undervisning i gregoriansk sång. Men det är detta som är idealet i alla fall, och sedan får man sträva därefter i mån av de resurser man har. Tyvärr glömde jag att ta med min kamera, men det såg ändå ut precis som på bilderna på hemsidan.

"Finally, while respecting various styles and different and highly praiseworthy traditions, I desire, in accordance with the request advanced by the Synod Fathers, that Gregorian chant be suitably esteemed and employed as the chant proper to the Roman liturgy."
(Benedikt XVI, Sacramentum Caritatis 42)

Maj

Ursäkta att det har dröjt med uppdateringar den senaste tiden. Direkt veckan efter påsk började skolan igen, och jag har nu börjat att läsa de ekonomiska och tekniska kurser som ingår i min examen - där undervisningen givetvis ges helt på japanska. Det är alltid så lätt att hänga med i vad som sägs på föreläsningarna, men om man läser på kurslitteraturen noggrant i förväg så blir det betydligt enklare. Och matematik och programmering använder ju praktiskt nog samma språk i hela världen.

Efter ume och sakura är det fuji (藤, blåregn) som står näst på tur att börja blomma i Japan. Framför kyrkan finns ett litet utomhusrum med blåregn som tak:

Och här från Besshonuma-parken:

Även om det kommer i fel ordning kronologiskt kan jag heller inte låta bli att visa en sista bild från sakura-blomningen, tagen i Omiya-parken under stilla veckan:

Även blåregn har på de flesta håll blommat färdigt nu, men Jesu Hjärta-statyn vid infarten till kyrkan omges i alla fall av några vackra maj-blommor. Här står jag med min körkollega Takeshi (till höger) samt Yod från Thailand som för närvarande bor hemma hos Takeshis familj som utbytesstudent.

Jag har även efter ett drygt halvår lyckats ta reda på att min församling heter Jesu Heliga Hjärtas församling (och inte St Franciskus församling som jag skrev i det första blogginlägget från Japan). I Japan används för det mesta de geografiska namnet på församlingarna, så det är inte alltid så lätt att veta.

I och med att det nya skolåret börjat har det även varit välkomstaktiviteter för de nya medlemmarna i universitetscirklarna. I lördags åkte jag för första gången på stjärnskådning med astronomicirkeln. Vi åkte till ett 2000 meter högt berg på gränsen mellan Gunma- och Nagano-prefekturerna, men dessvärre hamnade vi mitt i ett moln och kunde inte se någonting. Snabbnudlar kunde vi dock koka i alla fall.

Fågelskådning med fågelskådarcirkeln blev det också under veckan. Men eftersom det var helgdag var det fullt av folk i parken, och fåglarna verkade ha flytt någon annan stans. Nishiyama-san sökte förgäves efter kungsfiskaren som siktades i förra veckan.

Jag har även hunnit med att vara på två biskopsfirade mässor. Dels oljevigningsmässan i Tokyos katedral, som jag glömde att visa bilder från i förra blogginlägget:

Och i onsdags var jag på prästvigning i min egen katedral, förmodligen en av världens minsta som passande nog har lilla Therésè av Jesusbarnet som skyddspatron. Den ligger faktiskt något närmre än Jesu Heliga Hjärtas församling, men då det bara firas vardagsmässa en gång i veckan, och det skulle kännas konstigt att gå till en kyrka på vardagarna och en annan på söndagarna, så brukar jag vanligtvis inte gå i mässan där.

Den nyblivne prästen heter Johannes Fujita Megumi, och min biskop som jag också såg för första gången vid detta tillfälle heter Marcellino Tani Daiji (dopnamn, familjenamn, förnamn).

Jag önskar fader Johannes allt gott och ber att han får bli en from och helig präst!

Jag har bara varit på en prästvigning tidigare, av pater Samuel Järnegard-Fogelvik OP under vigiliemässan till Corpus Christi förrförra året, och med tanke på att jag missade prästvigningen av fader Frans och fader Markus vid biskopens tioårsjubiléum i julas så var det ju roligt att i gengäld få vara med om en prästvigning här i Japan.

Jag blev dock lite besviken på att folk som vanligt satt och pratade ljudligt före och efter mässan. Som jag förstod det försökte en av prästerna uppmana dem att vara lite tysta och förbereda sig i bön inför mässan, men han fick inte mycket gehör. Dessutom tyckte jag att det var högst märkligt att handpåläggningen kom efter vigningsbönen istället för tvärtom vilket är det brukliga. Jag antar att det inte påverkar giltigheten i sakramentet, men man kan ju tycka att man borde vara lite mer noggrann med att alla moment i en prästvigning sköts rätt. Vidare tyckte jag att det förtog lite av den högtidliga stämningen att predikan och kungörelserna innehöll så många muntra skämt som församlingen skrattade gott åt. Sedan verkar det inte vara bättre än att någon annan än den andra eukaristiska bönen aldrig används i Japan ens under oljevigningsmässor, prästvigningar, eller löftesavgivelser. Och så undrar jag varför biskoparna inte använder kräkla, tar av mitran på fel ställen, bär stolan ovanpå mässhaken istället för under, osv osv osv.

Nu låter jag kanske som en gnällspik, men mitt allmänna intryck är att kyrkan i Japan fortfarande får betraktas som en ung missionskyrka som ännu inte riktigt mognat i sin tro. Och för att den ska kunna göra det behöver den till att börja med många heliga präster som, brinnande av kärlek till Kristus och hans Kyrka, i ord och handling kan vara föredömen för sina hjordar. Den gode herdens söndag nu på söndag är ett bra tillfälle att be för detta (och givetvis inte bara för Japan, utan för hela världen). Passande nog ingår just präst- och ordenskallelser samt de nygrundade katolska kyrkorna i påvens böneintentioner för maj månad.

Första vespern och vigiliemässan till den gode herdens söndag kommer jag för övrigt att fira i St. Gregorius hus, ett institut för religiös musik i Higashi-Kurume ungefär en timmes tågresa bort, där liturgin firas med gregoriansk sång och i förekommande fall helt på latin. Kan det månne fylla min längtan efter lite traditionell, vacker och värdigt firad liturgi?

Glöm inte heller bort att idag på St. Josef arbetarens minnesdag be för alla arbetare, och att vi alla kan lära oss att bära fram vårt arbete som ett offer till Gud. Och så är ju maj månad särskilt tillägnad den saliga jungfrun Maria! Rosenkransen och Lauretanska litanian rekommenderas varmt.

Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare. De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet. (Ef 4:11-13)