Liturgin i Japan

När jag kollade in hemsidan till S:t Franciskus församling i Kitaurawa så fick jag direkt intrycket att detta måste vara en riktigt bra församling. Och det är det verkligen också. Urawa domkyrka som är uppkallad efter S:ta Thérèse av Jesusbarnet ligger visserligen något närmre, men de har inte mässa varje dag, och när jag ändå var där en dag då det skulle ha varit mässa enligt schemat så var det ingen där. Dessutom är själva kyrkorummet betydligt stelare och tråkigare än i S:t Franciskus, och saknar helt knäfallsbänkar. Och eftersom man inte gärna ska hoppa mellan olika församlingar så har jag bestämt mig för att hålla fast vid S:t Franciskus.

I början var det såklart ganska svårt att hänga med i mässordningen och i laudes som föregår morgonmässan, men det går faktiskt väldigt snabbt att lära sig. Jag kan mer eller mindre Fader vår (天におられる私達の父よ) och Var hälsad, Maria (恵み溢れる聖マリア) utantill redan, och det blir lättare och lättare att sjunga med i psalmerna i laudes trots att jag inte kan läsa alla kanji-tecken ännu. Hymnerna i psalmboken är det ingen större konst att sjunga med i eftersom texten i stort sett helt skrivs ut med stavelsealfabetet hiragana för att passa in till varje not, samtidigt som jag börjar bli ganska bra på att läsa noter. Att förstå vad texterna handlar om är dock en annan femma! Predikan (som hålles varje dag) och orationerna förstår jag heller inte så mycket av ännu. Men det kommer! Jag har även köpt Nya testamentet på japanska, där uttalet står vid sidan av tecknen som hjälp.

Intill kyrkan ligger ett franciskankonvent där det bor sex bröder, varav fyra präster. Kyrkoherden pater Claudio är italienare, men alla de andra japaner. Dessutom är då och då en colombiansk präst på besök som liksom jag kämpar hårt för att lära sig språket. Intill kyrkan och konventet ligger även ett daghem som drivs av fyra systrar i en Mariakongregation vars namn jag bara hört på japanska och inte kommer ihåg just nu, och de deltar även i vardagsmässan och förgyller den med sång och elorgelspel.

Klosterkapellet där vardagsmässorna firas.

Bortsett från språket så finns det även en del andra punkter där den japanska liturgin har "inkulturerats". I franciskanbrödernas klosterkapell där morgonmässorna hålles finns inga knäfallsbänkar, varpå alla istället bugar sig djupt vid konsekrationen (precis som de ortodoxa). Även vid fridshälsningen bugar man åt varandra istället för att skaka hand. Och prästerna bugar sig djupt för altaret vid mässans början och slut istället för att kyssa det. Japanerna tycker helt enkelt väldigt mycket om att buga! Jag lånade även en bok med mässordningen på japanska, och konstaterade att den är väldig fritt översatt från den latinska originaltexten.

I övrigt så är väl det enda jag kan anmärka på ingen verkar ha lärt församlingen att inte börja prata i kyrkorummet efter mässans slut. Detta gör det nämligen väldigt svårt för dem som vill stanna kvar en stund i tyst bön efter mässan (vilket egentligen alla som tagit emot kommunionen är närmast förpliktigade att göra). Kanske ska jag ta upp detta med prästerna på ett snyggt sätt efter att min japanska blivit lite bättre. Men små imperfektioner som dessa överskuggas trots allt helt av det faktum att Gud har lett mig till en så underbar och levande församling där jag har möjlighet att delta i den heliga Mässan varje dag och lära känna en massa nya kristna vänner, samt på köpet få många tillfällen att öva min japanska. Till Alla själars dag kommer det dessutom hållas en särskild mässa med gregoriansk sång där jag är med och sjunger i kören.

Kort sagt så stortrivs jag verkligen i min nya församling, och det är den grundläggande förutsättningen för att en katolsk utbytesstudent i Japan ska ha det bra!