18 oktober 2008

Japanskan

Jag minns än idag mitt lyckorus då jag i åttonde klass i ett av uppslagsverken på SO:n hittade en gojūonzu (五十音図, "femtioljuds-tabell"), dvs en uppställning över japanskans två stafelsealfabet hiragana (平仮名) och katakana (片仮名). Sedan brukade jag roa mig med att skriva alla möjliga namn jag kunde komma på med katakana, som används för just utländska namn och lånord. Gustav Ahlman blir exempelvis グスタヴ・アールマン, vilket är mitt officiella namn i Japan.

Efter att ha skrivit namn med katakana i två års tid samt även lärt mig hiragana tyckte jag under gymnasiet att det kanske var dags att lära sig lite grammatik också så att man faktiskt kan prata japanska. Jag hittade siten Japanese Online som hade en enkel nybörjarkurs, och fortsatte sedan självstudierna genom att låna de två första böckerna i Japanese for Busy People-serien på biblioteket. Dessa satt jag med från och till då jag hade tid över ända fram till jag muckade. Sedan var det äntligen dags att börja lära sig japanska på riktigt på universitetet. Året då jag läste japanska på Stockholms universitet (samtidigt som jag förberedde mig för att tas upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap) hör till den roligaste tiden hittills av mitt liv. Tyvärr höll inte japanska undervisningen på Linköpings Universitet riktigt lika hög klass, och kändes dessutom ganska nedprioriterad till förmån för de andra kurserna. Och när man efter tre års universitetsstudier och lika mycket självstudier dessförinnan fortfarande inte förstår ett dyft av en vanlig japansk text eller tv-inslag, så börjar man faktiskt känna sig lite frustrerad och undra över om alla ens ansträngningar någonsin kommer resultera i att man faktiskt kommer kunna lära sig japanska på riktigt.

Men, nu är jag äntligen i Japan. Allting är på japanska, och i stort sett inga japaner kan något annat språk än japanska. Japanerna verkar visserligen tycka att engelska är ett häftigt språk och använder massvis av engelska lånord, men det är inte så många som verkligen förstår språket. Försök gärna förklara för mig vad det är för budskap som texten på den här t-shirten egentligen vill förmedla:



Om detta med att lära sig japanska tidigare bara var en kul grej (ursprungligen som sagt för att kunna förstå japanska tv-spel), så har det alltså helt plötsligt blivit till ett absolut nödvändigt måste för ens egen överlevnad. Självstudier och till och med japanska universitetsstudier i Sverige kräver en hel del motivation för att kännas meningsfulla, men här i Japan är situationen föga överraskande en helt annan. Och just på Saitama University lägger man verkligen ner all kraft man har på att utbytesstudenterna så snabbt och effektivt som möjligt ska kunna lära sig språket.


Huvudentrén till Saitama University.

Japanskalektionerna började i tisdags, och jag hamnade i den näst högsta nivån (i den högsta går i stort sett bara thailändare och koreaner som varit här sedan i våras), tillsammans med min klasskompis André samt en korean, en kinesiska och en britt. Britten Robert har tidigare bott och arbetat i Japan i tre års tid som engelsklärare, och såväl koreaner som kineser har mycket till skänks i och med att de till stor del använder samma skrivtecken som japanskan, så man får väl ändå säga att vi svenskar lyckats göra ganska bra ifrån oss! Grammatikboken, New Approach Japanese Intermediate Course, verkar väldigt bra och lagom svår, och med den medföljer även två cd-skivor med hörövningar. Som lärobok i kanji (漢字), de inlånade kinesiska skrivtecknen, har vi Intermediate Kanji Book Vol 1, efterföljaren till Basic Kanji Book volym 1 och 2 som täcktes under mitt år på Stockholms Universitet. Ni anar inte hur lycklig jag är över att äntligen få fortsätta med den serien! De sammanlagt fyra böckerna går igenom de 1000 vanligaste kanji-tecknen, vilket gör att man kan läsa drygt 95% av de i en vanlig text förekommande skrivtecknen.


Mina japanskböcker.

Lärarna verkar vara oerhört kunniga och talar i stort endast japanska, men så tydligt och på en så lagom nivå att man ändå förstår allting och undan för undan kan öka hastigheten och svårighetsgraden. Ibland kanske de översätter enstaka ord och uttryck till engelska, men för det mesta förklarar de det på japanska istället. Och givetvis finns det även utanför klassrumet många tillfällen till att öva på japanskan. Jag har exempelvis redan lyckats bikta mig och köpa en mobiltelefon, och detta redan i förra veckan innan lektionerna hade börjat. Så det ska nog inte bli några större problem att efter den första terminens intensivkurs från och med nästa år även kunna läsa riktiga universitetskurser på japanska.


Det är i den här grönskande miljöerna jag har mina lektioner.

3 Comments:

At 2:03 em, Blogger Kristina said...

Kul att du delar med dig av ditt liv i Japan.

Du är utmanad: http://die-kristina.blogspot.com/2008/10/utmaningn-antagen.html

/Kristina

 
At 4:46 em, Blogger Charlotte Therese said...

Hittade sent omsider din blogg...

Coolt att du är där nu - verkar som att du kan massor av japanska redan!

Lycka till!

 
At 6:25 em, Blogger minutz3 said...

Du har blivit utmanad: http://godkatolik.blogspot.com/2008/10/utmanad.html

 

Skicka en kommentar

<< Home