17 januari 2016

R.I.P. Gunnel Vallquist

Författaren, översättaren, akademiledamoten och inte minst katoliken Gunnel Vallquist blev som bekant befordrad till evigheten av vår Herre för en knapp vecka sedan. Jag hade den stora förmånen att träffa henne på Josephinahemmet under min praktik där i somras. Sedan tidigare hade jag med mycket stort intresse läst hennes Dagbok från Rom, och vid vårt möte passade jag på att tacka henne för denna mycket spännande och informativa skildring av 1900-talets mest betydelsefulla kyrkliga händelse. Gunnel var den sista levande svensk som upplevde konciliet på plats, och att få möjlighet att prata med henne om detta var givetvis ett stort privilegium. När man möter äldre människor som man inte vet om man kommer få tillfälle att träffa igen så är det naturligt att man försöker göra det bästa av dessa möten, som om det vore sista gången man sågs. Och när man första gången möter en respekterad kulturpersonlighet som Gunnel Vallquist, så är det självklart att man har en ödmjuk hållning och i första hand inriktar sig på att lyssna till vad denna person med mer än tre gånger så lång livserfarenhet har att säga. Jag försökte därför använda detta vårt första och kanske sista möte till att hitta några gemensamma berörelsepunkter oss emellan.

Dagbok från Rom har ju en väldigt entusiastisk och optimistisk ton, liksom konciliet och 60-talet i allmänhet, och jag var väldigt nyfiken över att veta hur Gunnel med 50 år i backspegeln såg på hur konciliet sedermare kommit att tolkas och implementeras. Och det visade sig till min stora glädje att vi hade många gemensamma uppfattningar gällande detta. När jag under min sista praktikdag tog avsked av henne, fullt medveten om att det mycket väl skulle kunna bli det definitiva avsked som det också blev, så lovade jag att jag skulle läsa hennes Katolska läroår: Uppsala-Paris-Rom, för att ännu mer ta del av hennes upplevelser och tankar under hennes liv som katolsk kristen. Hon försäkrade mig även om att hon fortfarande står för vartenda ord som hon har skrivit. Nu blev det inte av att jag sträckläste den på samma sätt som Dagbok från Rom, och hennes hemförlovning i måndags påminde mig således om att ta upp den igen. Jag kom då till slutet av kapitlet om hennes tid i det katolska Sverige, och det hon där skriver om den katolska liturgin och i synnerhet den gregorianska sången sammanfattar mycket väl några av de viktigaste gemensamma uppfattningar som framkom under våra samtal, och får därmed avsluta denna minnesteckning:
"Den religiösa konsten, erkannerligen den sakrala, är ett vidlyftigt och roligt ämne som väcker starka känslor; jag skall försöka att begränsa mig. Men den har spelat en alltför central roll i mitt liv för att jag skall kunna förbigå den. Det gäller framförallt det konstverk som den katolska liturgin utgjorde i sin latinska språkdräkt, organiskt sammansmält med den gregorianska sången. Den hade - den har, för i princip skall den ju finnas kvar, fast den i praktiken är nästan utdöd sedan latinet upphörde att vara obligatoriskt - en unik förmåga att öppna själens dörrar inåt mot mysteriet, det allra heligaste, där ord och begrepp bleknar bort och går upp i tillbedjan och tacksägelse. All mänsklig längtan, sorg och smärta men också det mest svindlande jubel kommer till uttryck i denna sång, i mässans och tidegärdens hymner, antifoner och responsorier. (...)

Den liturgiska bönen är fri från subjektivism, den är aldrig sentimental, den är innerlig men aldrig exalterad. Den ger rum för känslan men förutsätter den inte, påtvingar den aldrig. Just denna liturgins objektivitet, jag vill gärna säga kyskhet, ställer särskilda krav på den musikaliska gestaltningen av texterna. Och här är den så kallade gregorianska sången, i allt väsentligt fullbordad före år 1000, helt unik. Den äger just den kvalitet som levandegör ordet, som talar till hjärtat utan att fria till känslorna, den öppnar och inbjuder utan att tränga sig på. I början av seklet ville Pius X återupprätta den gregorianska sången, som med tiden blivit nästan undanträngd av annan musik, "Jag vill att mitt folk skall tillbedja i skönhet", sade han.

Jag kom att leva i nära kontakt med denna liturgiska värld under många år, och det fanns tider då liturgin var nära nog det enda uttryck för den institutionella kyrkans liv som inte var mig direkt motbjudande. Tack vare den föll det mig aldrig in att lämna kyrkan i vrede eller uppgivenhet; innanför allt jag uppfattade som dumhet, inskränkthet och dövhet för evangelium talade liturgin, i ord och musik, till mig med den Heliga Kyrkans röst, den autentiska, som förmådde reducera det maktfullkomliga pratet till ett övergående rassel. Så är det än i dag, fastän jag nu får falla tillbaka på den prägel som liturgin före reformen på 60-talet åstadkom i mitt inre: där kan jag ännu höra tonen från evigheten och klangen från seklernas tillbedjan, och associationsbanorna, förbindelsen mellan livets växlingar och liturgins underjordiska flöde, fungerar alltjämt." (Gunnel Vallquist, Katolska läroår: Uppsala-Paris-Rom, s. 35-37)
 Requiem aeternam dona ei, Domine, et lux perpetua luceat ei. Requiescat in pace.