Eros och Agape

Här i veckan damp det senaste numret av tidsskriften Karmel ned i brevlådan. Detta nummers Wilfrid Stinissen-artikel är ett utdrag ur hans senaste bok Störst är kärleken, med rubrien Eros och Agape. Han spinner här vidare på det tema som påven Benedikt XVI aktualiserat i såväl sin första encyklika Deus Caritas est som i sitt fastebudskap från förra året, nämligen att poängtera enheten snarare än kontrasten mellan kärlekens båda ansikten eros och agape. Den gamla uppfattningen har på många håll varit att kristendomen endast proklamerar agape, den självutgivande och uppoffrande kärleken, medan eros, den begärande och eftertraktande kärleken betraktats såsom något själviskt och oandligt. Men, skriver broder Wilfrid:

Benedictus XVI motsätter sig alltså en radikal distinktion mellan eros och agape. I verkligheten kan dessa två aldrig helt skiljas från varandra. Agape i renodlad form skulle vara berövad eros varma, vitala krafter. Dessutom kan vi inte enbart ge, vi måste också ta emot. Kärlek är alltid både att ta emot och att ge. Det är omöjligt att ständigt ge kärlek om vi inte samtidigt tar emot det som gåva. - Om däremot eros förblir ensam och envisas med att se den andre som objekt och vägrar att erkänna honom som person, kan man inte längre tala om kärlek.

Guds kärlek till människan är inte enbart en självutgivande kärlek (agape) som tar sig uttryck i att han har offrat sin ende son för att vi ska kunna få evigt liv. Gud älskar också människan med en intim kärlek (eros) som innebär att han längtar efter att få vara tillsammans med oss, gläder sig när vi vill umgås med honom och blir sårad när vi inte bryr oss om honom. Strax innan Jesus instiftade eukaristin sade han till sina lärjungar: "Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er, innan mitt lidande börjar." (Luk 22:15). I eukaristin finns både eros och agape. När Kristi offer på Golgata blir närvarandegjort vid konsekrationen får vi bevittna den högsta formen av självutgivande kärlek. Och när Jesus tar sin boning i ett rent hjärta i den heliga kommunionen, gläder han sig minst lika mycket som den som tar emot denna ofattbara gåva. Visst borde vi vara oändligt tacksamma för all den uppoffring och allt det lidande som Kristus har genomgått för vår skull, men är det inte på ett sätt ännu mer rörande att den evige och oändligt store Guden faktiskt längtar efter att få en personlig och intim relation med var och en av oss små syndiga människor? Hur kan vi med denna vetskap någonsin vilja tacka nej till hans inbjudan att umgås med honom?

"Kärlek som enbart är begärande betraktar den andre som medel till att uppnå egen lycka. En sådan "kärlek" är inte kärlek utan egoism. Den lycka som man eftersträvar kan man för övrigt inte finna på detta sätt, ty sann lycka uppnår man alltid genom att gå ut ur sig själv. Å andra sidan är inte heller agape i kemiskt ren form en fulländad kärlek. När den är avskuren från den begärande kärleken riskerar den att bli torr, ointresserad, principiell, en kärlek utan passion. Är det inte till och med så att en kärlek som uteslutande söker den andres bästa motsäger sig själv. Det hör ju till den andres "bästa" att få betyda något för mig. Det är omöjligt att må bra när man erfar att man inte betyder något för någon. Att verkligen älska en människa innebär att jag låter henne känna att hon betyder något för mig, att jag "längtar" efter henne."

Istället för att citera hela artikeln antar jag att det är lika bra att försöka få tag på hela broder Wilfrids nya bok, och rekommendera alla bloggläsare att göra detsamma.

"Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud."
(Ps 42:2)