Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna

Idag firar Kyrkan i Sverige Kyndelsmässodagen, som egentligen infaller den 2 februari, 40 dagar efter jul då Jesus frambars i Jerusalems tempel, men i Sverige flyttas till nästföljande söndag. Den markerar det definitiva slutet på jultiden, och julkrubban på S:t Petersplatsen tas av tradition ner först den 2 februari. Idag är det dessutom precis ett år sedan jag blev iklädd Karmels bruna skapular. Både dagens liturgi och det bruna skapularet får påminna oss om och lära oss att liksom Jesus bli framburna som en offergåva åt Fadern genom Marias obefläckade händer.

I torsdags, då Kyndelsmässodagen alltså firas i den universella Kyrkans kalender, hade jag den stora förmånen att närvara vid fader Bertil Roslunds begravning i domkyrkan. Fader Roslund, som helt i enlighet med Andra Vatikankonciliets instruktioner alltid bad tidegärden på latin (Sacrosanctum Concilium 101) hade gett noggranna instruktioner för begravningsmässans utformning i sitt testamente, vilket bl.a. innebar att den gregorianska scholan där jag ingår sjöng delar av Requiem-mässan samt Subvenite vid vigvattenbestänkningen av kistan under det sista avskedet, samt att den romerska kanonbönen användes på latin. 

I fredags firade vi i Södertälje församlingens skyddspatron S:t Ansgar, som genom sin förkunnelse av evangeliet kom med ljuset som upplyste hedningarnas mörker här uppe i Norden. Efter Mässan tog jag tåget till Linköping för att dagen efter delta i SUK Sydösts årsmöte samt fira den församlingens skyddspatron S:t Nikolaus Hermanni, biskop av Linköping och den heliga Birgittas biktfar. Traditionsenligt firades förutom en högtidlig Mäss även en ekumenisk vespergudstjänst tillsammans med domkyrkoförsamlingen, denna gång i vår kyrka. Jag hann dock med att under dagen även vallfärda till den salige biskop Nils gravkapell i domkyrkan där vespern hålls udda år.