Tridentisk mässa

Egentligen är det inte min avsikt att den här bloggen ska bli någon slags dagbok där jag skriver personliga saker om vad jag gör om dagarna, men efter det förra inlägget känner jag att jag åtminstone måste berätta hur det har gått. Nu har jag äntligen jobbat klart hela nattveckan. Och era förböner märktes verkligen av. Jag mådde mycket bättre från och med natten till söndagen (men det kanske också berodde på att jag såg så mycket fram emot att få delta i söndagsmässan på Johannes döparens födelsedag, han som mina föräldrar valde som namnspatron för mig då jag döptes). Den sista natten hann jag faktiskt med alla uppgifter som skulle klaras av innan det var dags för mig att gå av. Tyvärr tyckte dock min chef att det tagit alldeles för lång tid för mig att uppnå ett acceptabelt resultat, och det hade behövts ett ännu bättre jobb för att hon skulle vara riktigt nöjd. Som följd av detta kommer jag inte att få förnyat förtroende att jobba natt, vilket givetvis känns väldigt lättande. Det innebär dock samtidigt att jag inte heller kommer få alls lika många dagpass, närmare bestämt sex dagar för resten av sommaren istället för 14 som det var i min ursprungliga tjänst. Jag kommer dock även att stå med på en extralista med folk som kan kallas in på kort varsel vid behov. Så det blir inte så värst mycket jobb för mig i sommar ändå. Det positiva i sammanhanget är dock att de nätter jag jobbade - midsommarhelgen - inte bara är några av de mest kundtäta under året utan också mest välbetalda.

I torsdags deltog jag för övrigt för första gången i en av Kristkonungens insituts indultmässor enligt den gamla romerska riten i domkyrkan. Jag brukar alltid sitta så långt fram som möjligt när jag deltar i mässan, och gjorde givetvis också så även denna gång - särskilt med tanke på att en stor del av mässan utgörs av böner som prästen uttalar tyst och som man bara kan höra om man är väldigt nära honom. Jag insåg dock snart att det inte är särskilt smart att sitta längst fram första gången man deltar i en mässa enligt den gamla riten. Det finns nämligen inga fasta bestämmelser för vid vilka delar av mässan som församlingen ska stå, sitta respektive knäfalla. Det varierar helt enkelt från församling till församling, och är inte alls samma som i den nuvarande mässordningen. Enda sättet att göra rätt är således att göra precis som alla andra, vilket ju är lite svårt om man sitter längst fram... Hursomhelst. Tidigare har jag varit väldigt entusiastisk över den gamla riten, och sympatiserat starkt med idén att prästen skall vara vänd i samma riktning som församlingen samt användandet av latin. Men jag förstår verkligen vad fäderna vid det Andra Vatikankonciliet menade när man med reformen av liturgin ville uppnå församlingens "fulla och aktiva deltagande i de liturgiska handlingarna". I den nuvarande mässordningen firas hela mässan gemensamt av prästen och församlingen. I den gamla läser prästen och ministranten större delen av mässan för sig själva, samtidigt som församlingen lyssnar till kören - förutsatt att det är en sjungen mässa. Annars sitter den bara tyst och tittar på. Vitsen med tystnaden och latinet är just att skapa ett avstånd mellan prästen och församlingen, för att uppnå en känsla av mystik. Det leder dock i praktiken till att församlingen får en väldigt dålig förståelse av vad den får vara med om i mässan. Hursomhelst. Det finns mycket man skulle kunna säga om detta, men det känns som att det skulle vara mer passande och intressant att framföra de synpunkterna öga mot öga med någon som är lika intresserad av ämnet i fråga. Så jag sparar resten av diskussionen tills dess.

"Sänd ditt ljus och din sanning, må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar, så att jag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd, och tacka dig på harpa, Gud, min Gud." (Ps 43:3-4)