Be ihärdigt
Killen på Statoil som intervjuade mig sade att han skulle ringa under fredagen om han kunde erbjuda en tjänst. Annars skulle han inte ringa alls, för att slippa behöva ringa runt till så många. Jag väntade hela fredagen på att han skulle ringa, men han gjorde aldrig det. Så jag antog följaktligen att han hade hittat någon annan som passade bättre för jobbet. Under intervjun hade det framgått att jag såväl var kristen som hade konverterat till "katolismen", och även om jag försäkrade honom om att jag inte skulle gå runt och missionera för kunderna så antog jag ändå att min religiositet hade avskräckt honom. Men så, medan jag satt på tåget till Stockholm där jag skulle bevittna prästvigningen av broder Samuel Järnegard Fogelvik OP, så ringde han ändå (en dag senare än han hade sagt), och meddelade att han trodde att jag var rätt man för jobbet. Ytterligare ett bevis på att Gud hör bön (om det nu var någon som tvivlade på det).
Vad kan man då lära sig av detta? För det första. Gud vill att vi ska be om det vi själva behöver. Det är inte nödvändigtvis själviskt att be för sig själv. Om det vi ber om är i enlighet med Guds vilja, så kommer han förr eller senare ge oss det. Man kan tycka att det därför kan kännas onödigt att be Gud om saker, eftersom Gud som är oändligt god och allvetande borde ge oss allt det som vi behöver i alla fall, utan att vi ska behöva be om det. Visst är det sant att Gud ständigt ger oss oräkneliga goda gåvor som vi aldrig har behövt be om, men han vill samtidigt att vi själva ska be honom om det som vi behöver. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas." (Luk 11:9-10). Att be om saker som Gud sedan beviljar bygger upp relationen mellan Gud och människa på ett helt annat sätt än om Gud bara skulle ge oss allt vi behöver utan att vi förstår att det är Gud som ger oss det, eller att vi över huvud taget behöver det. Det gör oss också mycket mer medvetna om och tacksamma över Guds godhet och omtanke om oss.
För det andra. Tro på bönens kraft! De som inte tycker att det är någon mening med att be eftersom Gud ändå inte tycks svara på bönerna har aldrig gett Gud någon ärlig chans. "Tro att ni skall få allt det ni ber om i er bön, då blir det så." (Mark 11:24). Och kom ihåg, att ju heligare vi blir, desto större kraft får vår bön. "Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan. Elia var en människa som vi, men när han bönföll Gud om att det inte skulle regna, kom inget regn över landet på tre och ett halvt år. Sedan bad han igen, och då gav himlen regn, och jorden lät sin gröda växa." (Jak 5:16-18). Just därför är det också så effektivt att be om helgonens förböner, och då särskilt de helgon som har någon naturlig koppling till just det man vill be om. Själv tackar jag Kyrkans lärdaste man, Thomas av Aquino, för alla hans förböner som hjälpt mig att klara igenom det första året på Ii-linjen utan en enda kuggad tenta, samt Josef arbetaren som hjälpt mig att få ett sommarjobb trots att jag varit extremt sent ute med mina ansökningar. Ja, och såklart också alla er som tog till er min vädjan i det förra blogginlägget. Tack!
För det tredje. Man måste "alltid be och inte ge upp" (Luk 18:1). Ju mer ihärdigt man bett om någonting, desto tacksammare blir man när Gud beviljar bönen. När jag gick i konfirmations- undervisningen i svenska kyrkan fick jag lära mig att Gud kan svara på våra begärande böner på tre olika sätt: "ja", "nej" eller "vänta". "Nej" svarar Gud på alla böner som inte är i enlighet med hans vilja. "Ni ber men får ingenting, därför att ni ber illa; ni vill bara tillfredsställa era begär." (Jak 4:3). Alla böner som är i enlighet med hans vilja beviljar han dock alltid förr eller senare. "Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er." (Joh 16:23). Att be i Jesu namn, det innebär att be om det som Jesus själv skulle ha bett om, och han ber alltid i enlighet med Faderns vilja. Att öva sig i att be i Jesu namn gör oss alltså med tiden allt mer medvetna om vad som är Guds vilja. Men om man nu ber om någonting som är i enlighet med Guds vilja, varför svarar då inte Gud alltid "ja" på våra böner med en gång? Varför säger han så ofta till oss att "vänta"? Jo, eftersom vägen till helighet alltid går genom prövningar och lidande. Och ju mer vi växer i helighet, desto större blir vår förmåga att utstå prövningar. Detta leder i sin tur till att Gud låter oss utstå än större prövningar, så att vi ska kunna växa ännu mer i helighet. "Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den." (1 Kor 10:13).
Se bara på Job. Han var "en oförvitlig och rättrådig man som fruktade Gud och skydde allt ont." (Job 1:1). Just för att han var en så helig man som var så fast rotad i sin tro på Gud, så kunde Gud tillåta Djävulen att utsätta honom för de allra värsta tänkbara prövningar utan att han vacklade i sin tro. Efter att ha förlorat all sin egendom och alla sina barn och drabbats av bölder över hela kroppen, så står han fortfarande lika fast i sin tro på Gud med orden "Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!" och "Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?" (Job 1:21, 2:10). Aposteln Jakob inleder sitt brev med följande visa ord om prövningarnas betydelse: "Skatta er bara lyckliga, mina bröder, när ni utsätts för prövningar av olika slag. Ni vet ju att om er tro består provet ger den uthållighet. Men uthålligheten måste visa sig i fullkomliga gärningar, så att ni blir fullkomliga och hela, utan någon brist." (Jak 1:2-4). Och Paulus är inne på samma spår i femte kapitlet av Romarbrevet, som jag redan citerat nedan i inlägget på min ettårsdag som katolik. Det gäller alltså att inte ge upp.
När allting känns som mest omöjligt, tungt och svårt, när det verkar som att Gud över huvud taget inte lyssnar till ens böner, och lidandet blir så svårt att man helt enkelt inte orkar mer, det är då som det är som allra viktigast att fortsätta be. För det finns inget bättre sätt att växa i helighet än att utstå just den sortens prövningar. Lidandet varar bara för stunden, men heligheten varar i evighet. "För stunden tycks väl varje tuktan vara mera till sorg än till glädje, men för dem som har fostrats genom den är frukten till slut frid och rättfärdighet." (Hebr 12:11). Ett heligt liv innebär visserligen många uppoffringar under vägen, men ger alltid hundrafalt igen i slutänden.
Vad kan man då lära sig av detta? För det första. Gud vill att vi ska be om det vi själva behöver. Det är inte nödvändigtvis själviskt att be för sig själv. Om det vi ber om är i enlighet med Guds vilja, så kommer han förr eller senare ge oss det. Man kan tycka att det därför kan kännas onödigt att be Gud om saker, eftersom Gud som är oändligt god och allvetande borde ge oss allt det som vi behöver i alla fall, utan att vi ska behöva be om det. Visst är det sant att Gud ständigt ger oss oräkneliga goda gåvor som vi aldrig har behövt be om, men han vill samtidigt att vi själva ska be honom om det som vi behöver. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas." (Luk 11:9-10). Att be om saker som Gud sedan beviljar bygger upp relationen mellan Gud och människa på ett helt annat sätt än om Gud bara skulle ge oss allt vi behöver utan att vi förstår att det är Gud som ger oss det, eller att vi över huvud taget behöver det. Det gör oss också mycket mer medvetna om och tacksamma över Guds godhet och omtanke om oss.
För det andra. Tro på bönens kraft! De som inte tycker att det är någon mening med att be eftersom Gud ändå inte tycks svara på bönerna har aldrig gett Gud någon ärlig chans. "Tro att ni skall få allt det ni ber om i er bön, då blir det så." (Mark 11:24). Och kom ihåg, att ju heligare vi blir, desto större kraft får vår bön. "Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan. Elia var en människa som vi, men när han bönföll Gud om att det inte skulle regna, kom inget regn över landet på tre och ett halvt år. Sedan bad han igen, och då gav himlen regn, och jorden lät sin gröda växa." (Jak 5:16-18). Just därför är det också så effektivt att be om helgonens förböner, och då särskilt de helgon som har någon naturlig koppling till just det man vill be om. Själv tackar jag Kyrkans lärdaste man, Thomas av Aquino, för alla hans förböner som hjälpt mig att klara igenom det första året på Ii-linjen utan en enda kuggad tenta, samt Josef arbetaren som hjälpt mig att få ett sommarjobb trots att jag varit extremt sent ute med mina ansökningar. Ja, och såklart också alla er som tog till er min vädjan i det förra blogginlägget. Tack!
För det tredje. Man måste "alltid be och inte ge upp" (Luk 18:1). Ju mer ihärdigt man bett om någonting, desto tacksammare blir man när Gud beviljar bönen. När jag gick i konfirmations- undervisningen i svenska kyrkan fick jag lära mig att Gud kan svara på våra begärande böner på tre olika sätt: "ja", "nej" eller "vänta". "Nej" svarar Gud på alla böner som inte är i enlighet med hans vilja. "Ni ber men får ingenting, därför att ni ber illa; ni vill bara tillfredsställa era begär." (Jak 4:3). Alla böner som är i enlighet med hans vilja beviljar han dock alltid förr eller senare. "Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er." (Joh 16:23). Att be i Jesu namn, det innebär att be om det som Jesus själv skulle ha bett om, och han ber alltid i enlighet med Faderns vilja. Att öva sig i att be i Jesu namn gör oss alltså med tiden allt mer medvetna om vad som är Guds vilja. Men om man nu ber om någonting som är i enlighet med Guds vilja, varför svarar då inte Gud alltid "ja" på våra böner med en gång? Varför säger han så ofta till oss att "vänta"? Jo, eftersom vägen till helighet alltid går genom prövningar och lidande. Och ju mer vi växer i helighet, desto större blir vår förmåga att utstå prövningar. Detta leder i sin tur till att Gud låter oss utstå än större prövningar, så att vi ska kunna växa ännu mer i helighet. "Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den." (1 Kor 10:13).
Se bara på Job. Han var "en oförvitlig och rättrådig man som fruktade Gud och skydde allt ont." (Job 1:1). Just för att han var en så helig man som var så fast rotad i sin tro på Gud, så kunde Gud tillåta Djävulen att utsätta honom för de allra värsta tänkbara prövningar utan att han vacklade i sin tro. Efter att ha förlorat all sin egendom och alla sina barn och drabbats av bölder över hela kroppen, så står han fortfarande lika fast i sin tro på Gud med orden "Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!" och "Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?" (Job 1:21, 2:10). Aposteln Jakob inleder sitt brev med följande visa ord om prövningarnas betydelse: "Skatta er bara lyckliga, mina bröder, när ni utsätts för prövningar av olika slag. Ni vet ju att om er tro består provet ger den uthållighet. Men uthålligheten måste visa sig i fullkomliga gärningar, så att ni blir fullkomliga och hela, utan någon brist." (Jak 1:2-4). Och Paulus är inne på samma spår i femte kapitlet av Romarbrevet, som jag redan citerat nedan i inlägget på min ettårsdag som katolik. Det gäller alltså att inte ge upp.
När allting känns som mest omöjligt, tungt och svårt, när det verkar som att Gud över huvud taget inte lyssnar till ens böner, och lidandet blir så svårt att man helt enkelt inte orkar mer, det är då som det är som allra viktigast att fortsätta be. För det finns inget bättre sätt att växa i helighet än att utstå just den sortens prövningar. Lidandet varar bara för stunden, men heligheten varar i evighet. "För stunden tycks väl varje tuktan vara mera till sorg än till glädje, men för dem som har fostrats genom den är frukten till slut frid och rättfärdighet." (Hebr 12:11). Ett heligt liv innebär visserligen många uppoffringar under vägen, men ger alltid hundrafalt igen i slutänden.
"Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen."
(Rom 12:12)
(Rom 12:12)
posted by F. Gustav Ahlman @ 09:06
2 comments
2 Comments:
Inspirerande inlägg! Roligt med så personligt skrivande!
Nu har jag äntligen kommit ihåg att lägga in dig i min länklista, så nu blir det lite mer frekventa besök.
Alltid roligt att få lite feedback. Ni andra får gärna ta efter Johans exempel och utnyttja kommentarfunktionen lite flitigare. Och ni måste inte bara ge beröm!
Skicka en kommentar
<< Home