25 juli 2007

Humane Vitae

Den här veckan är det inga vardagsmässor i S:t Ansgar, så idag tittade jag istället på reprisen av EWTN:s morgonmässa. Idag firar Kyrkan den helige aposteln Jakobs fest, men predikan som hölls av fader Tom Euteneuer STL uppmärksammade istället att det idag är exakt 39 år sedan påven Paulus VI:s encyklika Humane Vitae gavs ut (man får anta att den kommer bli än mer uppmärksammad nästa år). Fader Tom beskrev denna som en av de tre viktigaste encyklikorna i Kyrkans historia, åtminstone i modern tid. På den tid då det begav sig, 1968, hade p-pillret nyligen kommit ut på marknaden, och påven hade tillsatt en kommission som skulle undersöka hur Kyrkan skulle se på preventivmedelsfrågan. Många hade förväntat sig att han i den kommande encyklikan en gång för alla skulle ändra Kyrkans "förlegade" sexualmoral, men den blev tvärtom ett riktig kalldusch för alla modernister då den istället mycket kraftfullt och konsekvent upprepade och förtydligade Kyrkans lära på detta område.

"Therefore We base Our words on the first principles of a human and Christian doctrine of marriage when We are obliged once more to declare that the direct interruption of the generative process already begun and, above all, all direct abortion, even for therapeutic reasons, are to be absolutely excluded as lawful means of regulating the number of children." (HV 14)

Dagens predikan innehöll följande liknelse: Om man delar ett mynt på mitten, så får man inte två mynt med vardera halva värdet av det ursprungliga myntet. Man förstör myntet, så att det blir helt värdelöst. På samma sätt är det när man åtskiljer den äktenskapliga aktens två oskiljaktiga aspekter - förening och fortplantning. Kyrkan menar inte att varje utförande av den äktenskapliga akten måste leda till att ett barn blir till, men att man ändå alltid måste vara öppen för möjligheten till nytt liv. Förbudet mot preventivmedel innebär inte att alla katolska familjer nödvändigtvis måste ha 20 barn. I Humane Vitae läser vi vidare:

"If therefore there are well-grounded reasons for spacing births, arising from the physical or psychological condition of husband or wife, or from external circumstances, the Church teaches that married people may then take advantage of the natural cycles immanent in the reproductive system and engage in marital intercourse only during those times that are infertile, thus controlling birth in a way which does not in the least offend the moral principles which We have just explained." (HV 16)

Det är detta som är Katolska Kyrkans alternativ till artificiella preventivmedel, en metod som på svenska brukar kallas för Naturlig Familjeplanering. Men, säger då några, vad är egentligen skillnaden? Syftet med användandet av naturlig familjeplanering är ju precis detsamma som med artificiella preventivmedel - nämligen att undvika att få fler barn. Och det är sant. Även om naturlig familjeplanering som metod objektivt sett är moraliskt acceptabel, så kan användandet av den ändå vara moraliskt fel om man använder den för att av själviska skäl undvika att få fler barn. Användandet av preventivmedel är dock alltid moraliskt förkastligt eftersom det i samtliga fall innebär ett aktivt ställningstagande mot att få fler barn. Humane Vitae motiverar skillnaden mellan de båda metoderna på följande sätt:

"Neither the Church nor her doctrine is inconsistent when she considers it lawful for married people to take advantage of the infertile period but condemns as always unlawful the use of means which directly prevent conception, even when the reasons given for the later practice may appear to be upright and serious. In reality, these two cases are completely different. In the former the married couple rightly use a faculty provided them by nature. In the latter they obstruct the natural development of the generative process. It cannot be denied that in each case the married couple, for acceptable reasons, are both perfectly clear in their intention to avoid children and wish to make sure that none will result. But it is equally true that it is exclusively in the former case that husband and wife are ready to abstain from intercourse during the fertile period as often as for reasonable motives the birth of another child is not desirable. And when the infertile period recurs, they use their married intimacy to express their mutual love and safeguard their fidelity toward one another. In doing this they certainly give proof of a true and authentic love." (HV 16)

Humane Vitae tar också upp flera av de negativa konsekvenserna med preventivmedelsanvändning, som exempelvis ökad promiskuitet som i sin tur leder till fler aborter, och således ger upphov till denna dödens kultur som råder i vårt samhälle idag. Men även om preventimedel endast används inom äktenskapet så får det ändå många negativa konsekvenser såsom minskad respekt för livet, minskad respekt för kvinnans kropp och i slutändan också minskad respekt för kvinnan som person. Dagens predikan avslutades med följande ord: "In 1968, Paul VI told us the truth in Humane Vitae, the truth about human sexuality. The truth remains the same, and the truth will always set ut free." Och det var just det faktum att den Katolska Kyrkan än idag som enda kristet samfund fortfarande håller fast vid denna sanning, som för drygt två år sedan blev öppningen till mina funderingar huruvida det kunde ligga något i allt det andra som hon lär ut också.


"Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria."
(Joh 8:22)

22 juli 2007

Att fatta det ofattbara

Ur pater Wilfrid Stinissens predikan vid hans 50-årsjubileum som präst den 5/8-01, citerad i tidsskriften Karmel nr 4/2001:

"O", säger den helige kyrkoherden av Ars" vad en präst är något stort! Om han förstod det, skulle han dö av kärlek." Ja, hur kommer det sig att prästen inte svimmar eller dör när han står vid altaret och säger: "Detta är min kropp"? Det måste vara därför att han inte riktigt fattar vad han gör, eller också att han får en alldeles särskild kraft. Men samma sak gäller egentligen varje kristen. Allt som har med kristendomen och evangeliet att göra är för stort för oss. När astronomerna berättar om miljoner ljusår och miljarder galaxer, får vi en svindelkänsla. Men när han som i varje ögonblick skapar allt detta läggs i vår hand, står vi oberörda på marken utan att vackla. Vi kan helt enkelt inte fatta detta stora. Vi kristna befinner oss ständigt i en paradoxal situation: å ena sidan måste vi göra allt vad vi kan för att fatta det ofattbara, å andra sidan får vi vara tacksamma att vi inte kan fatta det, för då skulle vi helt enkelt inte kunna leva.

Jag kommer ihåg att jag under ungdoms-OAS i Värnamo 2003, två år innan jag började fundera på att bli katolik, formulerade ett antal tumregler när det gäller den kristna tron. En av dem var att aldrig någonsin underskatta nattvardens betydelse. Jag hade då redan kommit i kontakt med andra kristna som bara såg nattvarden som en ren symbolhandling som man kan ha och mista, var själv övertygad om att Jesus verkligen menade vad han sade med orden "Detta är min kropp ... Detta är mitt blod". Och även om jag redan som protestant hade en väldigt katolsk syn på nattvarden, eller eukaristin som vi katoliker hellre säger, så blev det givetvis ändå en väldigt stor skillnad när jag började förstå den katolska uppfattningen av sakramentets fulla innebörd. Eukaristin är inte bara "vår Herres Jesu Kristi, sanna kropp och blod, under bröd och vin, instiftat av Kristus själv, till att ätas och drickas av oss kristna", som Martin Luther formulerade det i sin lilla katekes, även om detta i sig är något alldeles fantastiskt. Katolska Kyrkans Katekes beskriver eukaristin som "hjärtat och höjdpunkten i kyrkans liv, ty i eukaristin förenar Kristus sin kyrka och alla sina lemmar med det lov- och tackoffer som bars fram en gång för alla på korset åt Fadern." (KKK 1407). Vi kommer aldrig under detta jordeliv att fullt ut förstå innebörden av detta, men det räcker med att vi har förstått att eukaristin är den mest heliga handling som vi kan vara med om på denna sida av himmelen, och som följd av detta visar den all den respekt och vördnad och ger den den plats i våra liv som den förjänar.

"Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva." (Joh 6:51)

20 juli 2007

En alldeles ny liten väg

Den senaste tiden har jag haft fullt upp med att besöka sommarstugan och jobba extra på Statoil, så det har inte blivit så mycket tid över till att uppdatera bloggen. Däremot har jag hunnit med att läsa en del andlig litteratur, och kommer därför den närmaste tiden att dela med mig av några av de guldkorn som jag hittat.

"Ni vet, moder, att jag alltid har önskat bli helig, men när jag jämfört mig med helgonen har jag alltid konstaterat att det är samma skillnad mellan dem och mig som mellan ett skyhögt berg och ett sandkorn som man trampar under fötterna. Men jag förlorade inte modet utan tänkte: Gud skulle aldrig inge oss önskningar som inte kan förverkligas, och då kan jag trots min ringhet eftersträva helighet. Att göra mig större är omöjligt, jag måste finna mig i att vara sådan jag är med alla mina brister. Men jag skall söka ut ett sätt att komma till himlen på en liten rak, kort väg, en alldeles ny liten väg." Thérèse av Jesusbarnet, Självbiografiska skrifter, s. 185.

Thérèse var en vanlig människa precis som vi. Precis som när vi jämför oss med henne och tänker att vi aldrig någonsin kan bli lika ödmjuka och heliga som hon, så tänkte hon när hon jämförde sig med de helgon som gått före henne. Det som begränsar våra möjligheter att bli heliga är inte hur duktiga vi är på att följa Guds bud. För egentligen klarar vi inte av att göra någonting alls på egen hand. Allting är bara nåd. Helighet handlar inte om att låta sina egna präktiga gärningar synas så bra som möjligt, utan att tvärtom göra sig själv så liten som möjligt så att Gud får skina igenom och vara det enda som syns. Det enda som vi kan bidra med är vår önskan att bli heliga. Och den kan räcka precis hur långt som helst. Gud vill nämligen ingenting hellre än att uppfylla den.

"Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade."
(Matt 5:6)

02 juli 2007

22 år som kristen

Nu är jag tillbaka i Södertälje efter en liten utflykt till Linköping där det huvudsakliga ändamålet var att i lördags bevittna och föreviga vigseln mellan en av församlingens ungdomar och hennes kanadensiske fästman. Det var en mycket vacker vigselmässa som jag känner mig väldigt privilegierad över att ha fått närvara vid. På morgonen hann jag även med att fira min 22-årsdag som kristen. Eftersom jag pålyst såväl min födelsedag som min konversionsdag här i bloggen så måste jag ju i konsekvensens namn även nämna min dopdag, som egentligen är den dag som förtjänar störst uppmärksamhet av alla. Det blev lite bibelläsningar med dopanknytning, sjungande av allhelgonalitanian och förnyelse av doplöftena. Men först blev jag tvungen att kila ned till Hemköp och köpa tändstickor så att jag kunde tända mitt dopljus. Jag tänker inte försöka låta som ett Jehovas vittne och förbjuda folk att fira sina födelsedagar, men jag vill i alla fall uppmuntra er alla att uppmärksamma er dopdag ordentligt. Visst var den dag vi föddes en mycket stor dag för våra föräldrar, men den dag som vi döptes var en ännu större dag för Gud.

"Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet." (Rom 6:4)