Helighet

Den som helt och fullt lever ut sin kristna tro har aldrig någonting att förlora, eftersom han vet att han egentligen inte äger någonting alls, utan att allt som han har är gåvor från Gud som han bara blivit anförtrodd att förvara. Han är aldrig orolig för att han inte ska få sina önskningar och behov uppfyllda, eftersom hans enda önskan är att Guds vilja ska få ske med honom, och han har sin fulla förtröstan på att det också kommer bli så. Men hur heligt och fromt hans liv än blir, så kommer han ändå alltid att vara Guds lilla barn, med samma svaghet och bräcklighet som alla sina syskon här på jorden, med den fulla vetskapen om att han inte klarar av någonting alls om inte hans Fader är med honom.

"Om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting." (1 Kor 13:2)

Ödmjukhet

När man läser Bibeln så har man sällan tid att verkligen fundera ut vad varje vers har för konkret innebörd i ens eget liv. Ofta hinner man bara konstatera att det här ju var ett väldigt fint bibelställe, lägger det på minnet, och läser sedan vidare. Efter ett tag har man ett ganska stort förråd av "oanvända" bibelord, som man läst flera gånger och memorerat, men utan att riktigt fullt ut förstått vad de egentligen har för betydelse. Och så, när man någon gång sitter försjunken i andliga tankar, så gör sig just ett sådant bibelställe sig påmint, och vips så förstår man precis vad det vill säga till en. Så brukar det i alla fall vara för mig. Jag antar att det är ett av de sätt på vilka Gud kan tala till oss. Mycket av det han vill säga till oss står att läsa i Bibeln, men det är inte alltid som man i sin dagliga bibelläsning stöter på ett bibelställe som man kan applicera i sitt eget liv just då. Därför är det viktigt att bygga upp ett förråd av bibelställen så att Gud har lite att välja bland när han vill påminna oss om något som vi tidigare läst i den heliga Skrift.

Häromdagen var det just ett sådant bibelställe som gjorde sig påmint, nämligen Rom 5:6-8: "Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig — kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare." Den sanna, kristna kärleken, det som på grekiska kallas agapé, är fullständigt självutgivande. Den frågar aldrig vad den kan få igen. Tvärt om är den som mest äkta när den vet att den omöjligt kan få igen någonting. Om Jesus - som var helt och hållet fri från synd - inte drog sig för att av kärlek offra sitt liv för det syndiga människosläktet, hur kan då vi syndiga människor ens komma på tanken att någon annan inte skulle vara tillräckligt helig för att vara värd att älska?

Jesus fick många gånger utstå kritik från fariseerna för att han umgicks med syndare, och svaret är lika enkelt som självklart: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka." (Mark 2:17). Jesu liknelse om den barmhärtige samariern (Luk 10:30-37) innehåller en präst och en levit som tyckte sig vara för fina för att hjälpa den stackars misshandlade mannen, och man kan ju inte direkt säga att de målas ut som berättelsens hjältar. Hela evangeliet är egentligen en skola i ödmjukhet. Den enda människa som om någon hade kunnat tycka sig vara för fin för att umgås med syndare och utge sig själv för dem, han gjorde just precis det - på det mest radikala tänkbara sätt. Sensmoralen med detta får väl bli densamma som i liknelsen om den barmhärtige samariern - "Gå du och gör som han!"

"Älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda." (Luk 6:35)

Fiat voluntas tua

Jag känner att det har råkat förflyta oskäligt mycket tid sedan det senaste blogginlägget, och det beror på en kombination av att jag inte riktigt haft något att skriva om och att jag varit tvungen att plugga inför tentan i envariabelanalys som jag skrev igår. Men med tentan färdigskriven så har på samma gång bägge ovanstående hinder för en ny blogguppdatering försvunnit.

Under läsperioden så tänkte jag flera gånger att det nog måste till ett mirakel för att jag skulle kunna få godkänt på envariabelanalysen. Och när jag i mellandagarna skrev ut de båda övningsskrivningarna och ögnade igenom uppgifterna så verkade det mesta totalt obekant. Men jag insåg att det inte fanns något alternativ annat än att med de hjälpmedel jag hade - bönen, läroboken och min pappa som läste kursen för 30 år sedan - göra mitt bästa för att klara av så många uppgifter som möjligt. Det gick inte fort, det var inte roligt, och när det kändes som mest uppgivet så såg jag ingen annan utväg än att springa ett varv runt kvarteret för att få utlopp för alla mina aggretioner mot den eländiga matematiken. Men på något sätt lyckades jag ändå att med pappas hjälp (kanske mest hans moraliska stöd, men i alla fall) lösa den ena uppgiften eller den andra, och när det kändes som att jag absolut inte kunde komma längre på egen hand så kom det ett mail från examinatorn om att ledningar och svar till uppgifterna hade lagts upp på kurshemsidan.

Efter den mycket enkla japanskatentan i tisdags förra veckan så hade jag en hel vecka på mig att dissekera resten av övningsskrivningarna, samt gå igenom de viktigaste satserna och formlerna i boken. Nu hade jag ju dessutom också möjlighet att plugga tillsammans med mina klasskamrater, som trots allt hade analyskursen i något färskare minne än min gamle far. Uppgifterna på övningsskrivningarna betades av i en jämn takt, till dess att jag utförligt hade löst alla utom en. Det började kännas mer och mer stabilt, så till den milda grad att jag kvällen innan tentan inte kände någon som helst oro för att jag skulle misslyckas. Och när tentan väl var färdigskriven så rådde det ingen som helst tvekan om att åtminstone gränsen för godkänt hade passerats med bred marginal.

Denna lilla episod sammanfattar väldigt bra vad jag har lärt mig under min första termin som student på Ii-programmet. Jag syftar då inte i första hand på alla gränsvärden, derivator och integraler, utan hur man bär sig åt för att lägga sitt liv i Guds händer när man ställs inför utmaningar som vid en första anblick kan synas fullständigt oöverkomliga. Jag brottades länge med frågan vad det egentligen innebär att lägga sitt liv i Guds händer. Det är en balansgång mellan att ha sin fulla förtröstan på Gud och aldrig oroa sig för någonting, och samtidigt anstränga sig för att utföra den uppgift som Gud har kallat en till. Att inte oroa sig är inte detsamma som att inte anstränga sig, och att anstränga sig är inte detsamma som att inte förtrösta på Gud. Nyckeln ligger i detta att bejakandet av Guds vilja och utförandet av Guds vilja i själva verket är två sidor av samma mynt. Även om det i slutändan alltid är Guds vilja som sker, så måste vi också vara beredda på att själva göra oss tillgängliga för att vara de redskap genom vilka han utför sin plan.

Att lägga sitt liv i Guds händer handlar kort sagt om att ständigt upprepa bönen "Ske din vilja". Detta innebär dels att man alltid accepterar att Guds vilja sker beträffande allt det som man inte kan påverka själv, men också att man ständigt gör sig uppmärksam på vad Gud i varje ögonblick av ens liv vill att man ska göra för att hans vilja ska kunna ske. Det sista steget i överlåtelsen är att man lever så fullständigt i Guds vilja att det inte längre går att säga att det är en själv som utför det som Gud har befallt en att göra, utan att det snarare är Gud själv som utför sitt eget verk genom oss.

Allt detta är egentligen bara en sammanfattning av sensmoralen i Wilfrid Stinissens bok Fader, jag överlämnar mig till dig/Mitt liv i dina händer, som jag läste ut under hösten, men som det - vilket är det vanliga när det gäller broder Wilfrids böcker - tagit ett tag för mig att verkligen inse vad det har för praktisk betydelse i mitt eget liv. När Jesus kallar oss till att följa honom så utlovar han inte ett liv utan svårigheter och utmaningar, snarare tvärtom. Men, som någon skrev i sin forumsignatur på Catholic Answers, "Katolicismen må vara den svåraste religionen att leva med, men det är den tryggaste att dö med." Efter alla prövningar så väntar en underbar belöning vid målet i himmelen. Och för den som förbehållslöst lägger sitt liv i Guds händer, så finns det dessutom goda möjligheter att få del av en hel del försmaker av det himmelska goda redan i detta liv.

"Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom." (1 Kor 2:9)

Epifania

Idag firar Kyrkan Epifania - Herrens uppenbarelse. De tre vise männen var de första hedningarna som kom till Jesus för att tillbe honom (Matt 2:2). Sedan dess har de fått en hel del efterföljare. Hade äran att få läsa den första och andra läsningen samt responsoriepsalmen i mässan. Dessförinnan hade jag även hunnit med att motta försoningens sakrament genom fader Martins förmedling. Det var faktiskt inte bara så att jag ville ta sista chansen att bikta mig hos fader Martin innan jag åker tillbaka till Linköping, utan jag kände verkligen att det behövdes. En av min mors allra bästa egenskaper är att hon är en alldeles fantastisk biktspegel.

Efteråt cyklade jag iväg till Hovsjö kyrka för att delta i julfesten och ta enda chansen under jullovet att träffa alla mina gamla kompisar i Kyrkans Ungdom. Väl hemkommen var det dags för den årliga husvälsignelsen, då man enligt traditionen i S:t Ansgar sätter upp en dekal med de tre vise männens initialer ovanför husdörren. Jag gjorde precis som förra året och satte upp den ovanför dörren till mitt rum. Visserligen kommer det att sluta vara mitt rum från och med att jag åker tillbaka till Linköping imorgon för att istället upplåtas till de kommande utbytesstudenterna, men då den först anländande studenten är praktiserande katolik från Brasilien så passar det ju alldeles utmärkt att hennes rum fått en traditionell katolsk välsignelse.

På eftermiddagen åkte vi iväg till farmor och farfar. Det var väldigt trevligt att få träffa dem. Nu är alla obligatoriska julfiranden med släkten avklarade. På vägen dit satt jag i bilen och letade i mitt ficktestamente med psaltaren efter en bibelvers som jag känner att jag skulle behöva meditera lite extra över såhär i tentatider. Ja, egentligen så borde jag nog ständigt bära på den i mitt hjärta. Jag visste på ett ungefär hur versen gick och att den fanns någonstans i psaltaren, men kom inte ihåg i vilken psalm. Och eftersom jag inte hade tillgång till Internet med sökfunktion i bilen så fanns det inget annat val än att leta igenom hela psaltaren manuellt tills jag hittade den. Och till min stora glädje gjorde jag det till sist, i psalm 42.

"Varför är du tyngd av sorg, min själ, och full av oro? Sätt ditt hopp till Gud! Jag skall åter få tacka honom, min räddare och min Gud." (Ps 42:6)

Renovatio

Ett nytt år innebär ett tillfälle till att börja om på nytt. Och det tillfället har jag bestämt mig för att ta i akt. Igår kväll hälsade jag på hemma hos fader Martin. Fader Martin är en väldigt klok man, och jag kommer ta till mig mycket av de svar han gav på mina funderingar kring livet som katolik och universitetsstudent. Det får bli mitt nyårslöfte för 2007. Om jag lyckas hålla det så kommer det innebära att livet blir betydligt lättare för såväl mig själv som för min omgivning. Och med Guds hjälp så kommer det att gå vägen.

"Se, jag gör allting nytt." (Upp 21:5)