Fiat voluntas tua

Jag känner att det har råkat förflyta oskäligt mycket tid sedan det senaste blogginlägget, och det beror på en kombination av att jag inte riktigt haft något att skriva om och att jag varit tvungen att plugga inför tentan i envariabelanalys som jag skrev igår. Men med tentan färdigskriven så har på samma gång bägge ovanstående hinder för en ny blogguppdatering försvunnit.

Under läsperioden så tänkte jag flera gånger att det nog måste till ett mirakel för att jag skulle kunna få godkänt på envariabelanalysen. Och när jag i mellandagarna skrev ut de båda övningsskrivningarna och ögnade igenom uppgifterna så verkade det mesta totalt obekant. Men jag insåg att det inte fanns något alternativ annat än att med de hjälpmedel jag hade - bönen, läroboken och min pappa som läste kursen för 30 år sedan - göra mitt bästa för att klara av så många uppgifter som möjligt. Det gick inte fort, det var inte roligt, och när det kändes som mest uppgivet så såg jag ingen annan utväg än att springa ett varv runt kvarteret för att få utlopp för alla mina aggretioner mot den eländiga matematiken. Men på något sätt lyckades jag ändå att med pappas hjälp (kanske mest hans moraliska stöd, men i alla fall) lösa den ena uppgiften eller den andra, och när det kändes som att jag absolut inte kunde komma längre på egen hand så kom det ett mail från examinatorn om att ledningar och svar till uppgifterna hade lagts upp på kurshemsidan.

Efter den mycket enkla japanskatentan i tisdags förra veckan så hade jag en hel vecka på mig att dissekera resten av övningsskrivningarna, samt gå igenom de viktigaste satserna och formlerna i boken. Nu hade jag ju dessutom också möjlighet att plugga tillsammans med mina klasskamrater, som trots allt hade analyskursen i något färskare minne än min gamle far. Uppgifterna på övningsskrivningarna betades av i en jämn takt, till dess att jag utförligt hade löst alla utom en. Det började kännas mer och mer stabilt, så till den milda grad att jag kvällen innan tentan inte kände någon som helst oro för att jag skulle misslyckas. Och när tentan väl var färdigskriven så rådde det ingen som helst tvekan om att åtminstone gränsen för godkänt hade passerats med bred marginal.

Denna lilla episod sammanfattar väldigt bra vad jag har lärt mig under min första termin som student på Ii-programmet. Jag syftar då inte i första hand på alla gränsvärden, derivator och integraler, utan hur man bär sig åt för att lägga sitt liv i Guds händer när man ställs inför utmaningar som vid en första anblick kan synas fullständigt oöverkomliga. Jag brottades länge med frågan vad det egentligen innebär att lägga sitt liv i Guds händer. Det är en balansgång mellan att ha sin fulla förtröstan på Gud och aldrig oroa sig för någonting, och samtidigt anstränga sig för att utföra den uppgift som Gud har kallat en till. Att inte oroa sig är inte detsamma som att inte anstränga sig, och att anstränga sig är inte detsamma som att inte förtrösta på Gud. Nyckeln ligger i detta att bejakandet av Guds vilja och utförandet av Guds vilja i själva verket är två sidor av samma mynt. Även om det i slutändan alltid är Guds vilja som sker, så måste vi också vara beredda på att själva göra oss tillgängliga för att vara de redskap genom vilka han utför sin plan.

Att lägga sitt liv i Guds händer handlar kort sagt om att ständigt upprepa bönen "Ske din vilja". Detta innebär dels att man alltid accepterar att Guds vilja sker beträffande allt det som man inte kan påverka själv, men också att man ständigt gör sig uppmärksam på vad Gud i varje ögonblick av ens liv vill att man ska göra för att hans vilja ska kunna ske. Det sista steget i överlåtelsen är att man lever så fullständigt i Guds vilja att det inte längre går att säga att det är en själv som utför det som Gud har befallt en att göra, utan att det snarare är Gud själv som utför sitt eget verk genom oss.

Allt detta är egentligen bara en sammanfattning av sensmoralen i Wilfrid Stinissens bok Fader, jag överlämnar mig till dig/Mitt liv i dina händer, som jag läste ut under hösten, men som det - vilket är det vanliga när det gäller broder Wilfrids böcker - tagit ett tag för mig att verkligen inse vad det har för praktisk betydelse i mitt eget liv. När Jesus kallar oss till att följa honom så utlovar han inte ett liv utan svårigheter och utmaningar, snarare tvärtom. Men, som någon skrev i sin forumsignatur på Catholic Answers, "Katolicismen må vara den svåraste religionen att leva med, men det är den tryggaste att dö med." Efter alla prövningar så väntar en underbar belöning vid målet i himmelen. Och för den som förbehållslöst lägger sitt liv i Guds händer, så finns det dessutom goda möjligheter att få del av en hel del försmaker av det himmelska goda redan i detta liv.

"Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom." (1 Kor 2:9)