Ödmjukhet

När man läser Bibeln så har man sällan tid att verkligen fundera ut vad varje vers har för konkret innebörd i ens eget liv. Ofta hinner man bara konstatera att det här ju var ett väldigt fint bibelställe, lägger det på minnet, och läser sedan vidare. Efter ett tag har man ett ganska stort förråd av "oanvända" bibelord, som man läst flera gånger och memorerat, men utan att riktigt fullt ut förstått vad de egentligen har för betydelse. Och så, när man någon gång sitter försjunken i andliga tankar, så gör sig just ett sådant bibelställe sig påmint, och vips så förstår man precis vad det vill säga till en. Så brukar det i alla fall vara för mig. Jag antar att det är ett av de sätt på vilka Gud kan tala till oss. Mycket av det han vill säga till oss står att läsa i Bibeln, men det är inte alltid som man i sin dagliga bibelläsning stöter på ett bibelställe som man kan applicera i sitt eget liv just då. Därför är det viktigt att bygga upp ett förråd av bibelställen så att Gud har lite att välja bland när han vill påminna oss om något som vi tidigare läst i den heliga Skrift.

Häromdagen var det just ett sådant bibelställe som gjorde sig påmint, nämligen Rom 5:6-8: "Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig — kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare." Den sanna, kristna kärleken, det som på grekiska kallas agapé, är fullständigt självutgivande. Den frågar aldrig vad den kan få igen. Tvärt om är den som mest äkta när den vet att den omöjligt kan få igen någonting. Om Jesus - som var helt och hållet fri från synd - inte drog sig för att av kärlek offra sitt liv för det syndiga människosläktet, hur kan då vi syndiga människor ens komma på tanken att någon annan inte skulle vara tillräckligt helig för att vara värd att älska?

Jesus fick många gånger utstå kritik från fariseerna för att han umgicks med syndare, och svaret är lika enkelt som självklart: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka." (Mark 2:17). Jesu liknelse om den barmhärtige samariern (Luk 10:30-37) innehåller en präst och en levit som tyckte sig vara för fina för att hjälpa den stackars misshandlade mannen, och man kan ju inte direkt säga att de målas ut som berättelsens hjältar. Hela evangeliet är egentligen en skola i ödmjukhet. Den enda människa som om någon hade kunnat tycka sig vara för fin för att umgås med syndare och utge sig själv för dem, han gjorde just precis det - på det mest radikala tänkbara sätt. Sensmoralen med detta får väl bli densamma som i liknelsen om den barmhärtige samariern - "Gå du och gör som han!"

"Älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda." (Luk 6:35)