Vi måste lära oss att visa respekt

Förra veckan fyllde en bekant till min familj 60 år, och på fredagen var vi bjudna på 60-årsfest. Bland gästerna fanns många gamla vänner till mina föräldrar som visste vem jag var utan att jag hade lika bra koll på vilka de var. En av dessa nämnde att hon hade uppskattat de insändare till Svenska Dagbladet som jag brukade skriva tidigare (tar allt som oftast chansen när kristendomsrelaterade frågor tas upp i den allmänna debatten). Vi konstaterade dock båda att det var ganska länge sedan jag fick in någonting senast (vid närmare eftertanke var det en insändare angående vårdnadsbidrag som publicerades den 30 augusti förra året). I lördags fick jag dock på nytt chansen då förre socialministern Morgan Johansson i brännpunktsinlägget Farligt att blanda ihop religion och politik bemötte en artikel av Bitte Assarmos med rubriken Kristna jagas i Sverige och utomlands, som handlade om den allt mer utbredda kristofobin i vårt samhälle. Jag såg den uttalade humanisten (ateisten) Morgan Johanssons inlägg som en direkt attack på Katolska Kyrkan (även om han inte nämnde henne vid namn), och skrev således snabbt ihop en försvarsinsändare av den Katolska Kyrkans lära på dessa punkter (utan att nämna henne vid namn). Eftersom det fortfarande inte hade kommit in någon insändare i torsdags tänkte jag att hoppet nog var ute, men i fredags kom den in (av den handfull insändare jag skrivit till SvD genom åren har faktiskt så gott som alla publicerats i tidningen, och jag kan inte tolka det annorlunda än att någon av insändarredaktörrna sympatiserar med mina åsikter).

Detta var ju väldigt roligt, inte minst eftersom det innebär att jag inte behöver komma på någonting nytt att skriva om i denna veckas blogginlägg. (För övrigt var slutklämmen, som tidningen sedan även valde till rubrik, något som jag svängde ihop i all hast medan resten av familjen väntade på att få inleda mitt 22-årsfirande i lördags kväll. Egentligen hade jag velat avsluta med en vass känga till Morgan Johansson. Men det blev nog mycket bättre med den något mer ödmjuka tonen).

Är för övrigt nyligen hemkommen från en KPN-(Katolska Pedagogiska Nämnden)-kurs om äktenskap och familj på Heliga Hjärtas Kloster vid Omberg, som leddes av p. Klaus Dietz S.J.. Efter en minst sagt jobbig första skolvecka efter lovet så var detta precis vad jag behövde. Underbar gästfrihet av Mariadöttrarna, intressanta föredrag, och givande samtal med övriga kursdeltagare, systrarna och p. Klaus (jag fick bl a äntligen en utförlig redogörelse för turerna kring Andreas Carlgrens konversion, och om någon är intresserad av att höra mer om det så får ni hojta till). Ja, och så blev det ju så klart en hel del firande av den heliga mässan och den benediktinska tidegärden också. Benediktinerna kan verkligen det här med gregorianik.

"Den rättfärdige måste lida mycket, men Herren räddar honom ur allt."
(Ps 34:20)