Benediktinerna i Fujimi

Idag, på den helige Josefs högtidsdag, har jag avverkat exakt halva tiden i Japan. Tiden har utan tvekan gått snabbare och snabbare sedan jag kom hit, så jag antar att det inte dröjer länge innan det är dags att åka hem. Vårlovet fortsätter ända till påskdagen, och sedan börjar allvaret då jag ska försöka läsa in ett helt års universitetskurser på en termin, och dessutom allting på japanska. Men jag sätter mitt hopp till Gud och gör vad jag kan för att förbereda mig genom att plugga japanska under lovet.

Den gångna veckan har jag dock tillbringat i Japans enda benediktinkloster som ligger i staden Fujimi (富士見, "Fuji-se"), mitt på Japans största ö Honshu.

Den heliga Treenighetens benediktinkloster (三位一体ベネディクト修道院), där det för närvarande bor tio munkar inklusive noviser samt en pre-postulant. 1947 kom några benedektinmunkar till Japan från USA, närmare bestämt St John's Abbey i Collegeville, Minnesota. De höll till en början till i Meguro, Tokyo fram till 1999 då klostret i Fujimi byggdes.

Kapellet, där tidegärden och mässan firas sex gånger om dagen. Först blev jag lite besviken över att munkarna använde den vanliga tidegärden istället för det betydligt mer omfattande monastiska officiet som bygger på Benedikts regel och som exempelvis benediktinnunnorna i Heliga Hjärtas kloster använder. Gregorianska melodier var det också ytterst sparsamt med, och psalmerna sjöngs endast i laudes och vesper. Men i takt med att dagarna gick började jag fästa mig allt mer vid den japanska tidegärden, och genom att kolla upp kanjitecken i förväg kunde jag hänga med bättre och bättre och verkligen låta tidebönerna bli en bön från hjärtat.

Klostergången. Tyvärr hade de inte satt upp någon korsväg.


Kapellets exteriör.

Munkarnas celler.

Då jag ville få chans att verkligen leva ut benediktinernas och bloggens motto "bön och arbete" så bad jag att få lite arbetsuppgifter också mellan tidebönerna. Här har jag skottat ut snö från skuggan så att den skulle smälta snabbare. Jag fick även göra rent den öppna spisen, koka jordgubbssylt, sortera gamla böcker samt dammsuga kapellet och gästrummen.

Undertecknad tillsammans med tre av amerikanska munkarna; subpriorn fader Edward, fader Kieran och priorn fader Roman. Fader Roman pratade ingen japanska alls, fader Kieran litegrand och fader Edward helt okej. Men det blev mest engelska oss emellan. På väggen treenighetsikonen.

Jag tillsammans med broder Shimose. En oerhört varmhjärtad novis som jag önskar allt gott på hans fortsätta väg i sökandet efter sin kallelse. Hans eget råd var mycket enkelt: "Välj det som kommer att göra dig lycklig."

Fujimis församlingskyrka, som var militäranläggning innan den donerades av amerikanerna. Därav det rundade taket.

Utsikt över Fujimi från kullen där klostret ligger.


Staden omges av berg på båda sidor.

Namnet till trots fanns det inte särskilt många bra ställen där man kunde se berget Fuji. Och på de som fanns så var telefon- ledningarna i vägen.

Min enda tidigare erfarenhet av ett benediktinkloster är ovan nämnda Heliga Hjärtas kloster i Borghamn, och en jämförelse dessa båda kloster emellan är givetvis inte särskilt rättvis. Men det var i alla fall väldigt avkopplande och berikande att få tillbringa denna vecka i denna storslagna och fridfulla miljö, samt få ta en liten paus från studierna för att istället få chans att närma sig Gud genom bön, arbete och de trevliga stunderna tillsammans med munkarna.

"Munkens liv borde alltid vara präglat av fastetidens observans, men eftersom bara få har kraft till detta råder vi alla bröderna att åtminstone under fastetiden bevara sitt liv i största renhet. Under dessa heliga dagar skall man sona alla försummelser som begåtts vid övriga tider. Det sker värdigt om vi avhåller oss från alla onda vanor och vinnlägger oss om bön under tårar, läsning, hjärtats förkrosselse och försakelse."
(Den helige Benedikts regel, kapitel 49)