Nativitatis sancti Ioannis Baptistæ

Idag är den den helige Johannes Döparens dag, min namnspatron. Enligt Luk 1:26 blev ängeln Gabriel sänd till Maria i "den sjätte månaden", dvs den sjätte månaden efter dennes besök hos Sakarias. Alltså är Johannes döparen ett halvår äldre än Jesus, och hans födelsedag firas följaktligen i juni. Att den firas den 24 juni snarare än den 25:e när Jesu födelsedag ju firas den 25 december lär bero på att månadernas dagar från början räknades bakifrån. Den 25 december är således den sjunde sista dagen i december och den 24 juni den sjunde sista dagen i juni. Vid sidan av Jesus och jungfru Maria är Johannes döparen det enda helgon vars födelsedag firas liturgiskt, och är ensam om att den jordiska födelsedagen snarare än den himmelska tillskrivs störst högtidlighet. Detta beror dels på att han enligt ängeln Gabriel "skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet" (Luk 1:15), men speglar också Johannes egna ord att "han skall bli större och jag bli mindre." (Joh 3:30). Johannes är på samma gång den siste profeten i det gamla förbundet och den förste kristne martyren, även om det sistnämnda vanligtvis brukar tillskrivas Stefanos (och fråga mig då inte vad de oskyldiga barnen i Betlehem räknas som).

Läsningarna för vardagarna under årgång II (vilka vi läser i år) har under de senaste veckorna handlat om profeten Elias verksamhet, och när jag tänker lite närmre på det så är det förmodligen ingen slump att dessa läsningar under kyrkoåret strax föregår Johannes Döparens högtid. Ängeln Gabriel sade ju till Sakarias att Johannes skulle gå före Herren "med Elias ande och kraft" (Luk 1:17), och antydde därmed att han är uppfyllelsen av profetian i Mal 4:5: "Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer." Jesus själv utlägger detta ytterligare i Matt 17:10-13: "Visst skall Elia komma och återställa allt. Men jag säger er att Elia redan har kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville. Så skall de också låta Människosonen lida." Då förstod lärjungarna att han talade om Johannes döparen. Även om jag också är väldigt förtjust i evangelisten med samma namn, så är jag väldigt tacksam att mina föräldrar till mitt skyddshelgon valde den om vilken Jesus sade:

Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han. Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. (Matt 11:11-14)

Med Gud skall jag kämpa

Idag är det Sveriges nationaldag och tillika min namnsdag. Än idag är det den katolska helgonkalendern som ligger till grund för de flesta (eller i alla fall väldigt många) namnsdagarna i den svenska almanackan. Det är således ingen slump att Peter har namnsdag på Petrus och Paulus högtidsdag den 29 juni och att min andra namnsdag infaller på samma dag som festdagen för min favoritapostel och -evangelist Johannes den 27 december. Anledningen till att vi firar Gustav idag är dock givetvis att vår store landsfader Gustav Vasa valdes till konung av Sverige den 6 juni 1523.

Det är klart att det känns lite märkligt att som katolik fira sin namnsdag på minnesdagen av den kung som drev igenom reformationen i Sverige, men precis som Kyrkan gjort om arbetarrörelsens internationella högtidsdag 1 maj till Josef arbetarens högtid, så tror jag helhjärtat på att nationaldagen också kan bli till en verklig förbönsdag för Sveriges land. Se bara på Carl-Erik Sahlbergs initiativ och nationaldagsfirandet i domkyrkan. Här i Linköping firade vi mässan "för hemlandet" med "Helge kung Erik" som ingångspsalm och "Du drottning över Nordens land" som utgång. Och nöjer man sig inte med det så kan man ju även sjunga den bortglömda fjärde versen av nationalsången:

Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter Dig ej, mot allt i en värld
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden.

"Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus." (Fil 3:20)

Två år som katolik

Idag är det två år sedan jag togs upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap, mottog konfirmationens sakrament samt mottog den heliga kommunionen för första gången. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att Gud i sin stora barmhärtighet lett mig fram till den fulla gemenskapen med hans Kyrka. Att som icke-katolsk kristen uppleva Guds inbjudan till att tas upp som en fullvärdig med-lem i hans Kyrka är någonting fantastiskt, som på många sätt också har medfört en personlig omvändelse för mig. Däremot skulle jag absolut inte vilja påstå att det inneburit att jag i mitt sökande efter Gud helt plötsligt börjat gå i en ny riktning. Faktum är att jag över huvud taget inte vill använda ordet "konversion", något som Kyrkan officiellt inte heller kallar det när redan döpta kristna tas upp i Kyrkans fulla gemenskap. Jag har bara fortsatt på den väg som jag började vandra på när jag döptes den 30 juni 1985 i Hedvig Eleonora kyrka, som fortsatte (om än till en början rejält motvilligt) med söndaglig familjemässa i Hovsjö kyrka under Stellan Bengtssons ledning, och som tog rejäl ny fart i och med konfirmationslägret på Alphyddan sommaren 2000, hela tiden understött med "Gud som haver" varje kväll och en kristtrogen familjegemenskap där Guds närvaro och hans plan för våra liv betraktats som en självklarhet.

Att bli katolik har för mig inte i första hand inneburit att jag börjat tro annorlunda än tidigare, utan att jag börjat tro ännu mer. Under min konfirmationsundervisning i Svenska kyrkan insåg jag att bibeln verkligen helt och hållet är Guds ofelbara Ord, och att vi kan lita på allt som står där. Som katolik har jag insett att vi utöver bibeln dessutom har Kyrkans Tradition och läroämbete som under den helige Andes ledning ofelbart uttolkar bibeln, så att det aldrig någonsin behöver uppstå några tvetydigheter om hur dess ord egentligen skall förstås. Som högkyrklig Lutheran fick jag lära mig att nattvarden inte bara är en åminnelse av Kristus, utan att brödet och vinet verkligen förvandlas till hans kropp och blod. Som katolik har jag dessutom förstått att eukaristin inte bara innebär en förvandling av bröd och vin till Kristi kropp och blod, utan att den rentav är ett närvarandegörande av Kristi offerdöd och uppståndelse, som görs möjligt tack vare den giltigt vigda prästen som har del i den apostoliska successionen och Kristi särskilda prästämbete.

Efter min konfirmation i Svenska kyrkan byggde jag med tiden upp ett regelbundet böneliv, med mässa på söndagar, Kyrkans Ungdom på torsdagar samt daglig morgonbön, aftonbön och bibelläsning. Eftersom den katolska mässan inte bara firas varje söndag utan rentav dagligen, insåg jag redan under min förberedelsetid till att bli katolik att jag så långt det är möjligt borde försöka gå i mässan varje dag. Efter att dagligen under ett halvt års tid deltagit i mässan utan att ha möjlighet att ta emot den heliga kommunionen lovade jag mig själv att jag, efter att jag blivit upptagen i Kyrkan, inte skulle förspilla ett enda tillfälle till att dagligen, på ett värdigt sätt, ta emot den ofattbara gåva som Kristi sanna kropp och blod i den heliga kommunionen är. Och efter att jag kommit i kontakt med tidegärden, Kyrkans dagliga bön som genom århundradena bedjats gemensamt av hela Kyrkan för att utvidga mässan till att sträcka sig över dagens alla stunder, blev det så småningom naturligt för mig att börja och avsluta min dag med inte enbart egenformulerade böner utan även liturgiskt med tidegärdens morgon- och aftonböner. Jag är oerhört tacksam för gåvan att ha fått en så stor kärlek till bönen och Kyrkans liturgi att den aldrig känns som ett jobbigt måste utan tvärtom som det enda andningshål varifrån jag hämtar kraft att orka med allt annat i vardagen.

Att ta steget och bli katolik är inte alltid lätt, särskilt inte när man har nära vänner och familjemedlemmar som inte riktigt förstår vad det skulle tjäna till. Men har man en gång blivit övertygad om sanningen så vore det en synd att inte agera i enlighet med ens samvete. Och man behöver inte heller överdramatisera det hela. Mitt steg att bli katolik var inte en brytning med min kristna fostran i Svenska kyrkan utan en naturlig fortsättning på den. Huruvida anledningen till att såpass relativt få svenskar tas upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap från ett annat kristet samfund varje år beror på att Gud bara kallar några få till detta eller om det beror på att inte särskilt många är intresserade av att uppriktigt söka sanningen, kan jag inte svara på. Men jag får samtidigt intrycket att det börjar bli fler och fler som hittar vägen hem till Rom.

"Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus." (1 Joh 1:3)