03 juni 2008

Två år som katolik

Idag är det två år sedan jag togs upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap, mottog konfirmationens sakrament samt mottog den heliga kommunionen för första gången. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att Gud i sin stora barmhärtighet lett mig fram till den fulla gemenskapen med hans Kyrka. Att som icke-katolsk kristen uppleva Guds inbjudan till att tas upp som en fullvärdig med-lem i hans Kyrka är någonting fantastiskt, som på många sätt också har medfört en personlig omvändelse för mig. Däremot skulle jag absolut inte vilja påstå att det inneburit att jag i mitt sökande efter Gud helt plötsligt börjat gå i en ny riktning. Faktum är att jag över huvud taget inte vill använda ordet "konversion", något som Kyrkan officiellt inte heller kallar det när redan döpta kristna tas upp i Kyrkans fulla gemenskap. Jag har bara fortsatt på den väg som jag började vandra på när jag döptes den 30 juni 1985 i Hedvig Eleonora kyrka, som fortsatte (om än till en början rejält motvilligt) med söndaglig familjemässa i Hovsjö kyrka under Stellan Bengtssons ledning, och som tog rejäl ny fart i och med konfirmationslägret på Alphyddan sommaren 2000, hela tiden understött med "Gud som haver" varje kväll och en kristtrogen familjegemenskap där Guds närvaro och hans plan för våra liv betraktats som en självklarhet.

Att bli katolik har för mig inte i första hand inneburit att jag börjat tro annorlunda än tidigare, utan att jag börjat tro ännu mer. Under min konfirmationsundervisning i Svenska kyrkan insåg jag att bibeln verkligen helt och hållet är Guds ofelbara Ord, och att vi kan lita på allt som står där. Som katolik har jag insett att vi utöver bibeln dessutom har Kyrkans Tradition och läroämbete som under den helige Andes ledning ofelbart uttolkar bibeln, så att det aldrig någonsin behöver uppstå några tvetydigheter om hur dess ord egentligen skall förstås. Som högkyrklig Lutheran fick jag lära mig att nattvarden inte bara är en åminnelse av Kristus, utan att brödet och vinet verkligen förvandlas till hans kropp och blod. Som katolik har jag dessutom förstått att eukaristin inte bara innebär en förvandling av bröd och vin till Kristi kropp och blod, utan att den rentav är ett närvarandegörande av Kristi offerdöd och uppståndelse, som görs möjligt tack vare den giltigt vigda prästen som har del i den apostoliska successionen och Kristi särskilda prästämbete.

Efter min konfirmation i Svenska kyrkan byggde jag med tiden upp ett regelbundet böneliv, med mässa på söndagar, Kyrkans Ungdom på torsdagar samt daglig morgonbön, aftonbön och bibelläsning. Eftersom den katolska mässan inte bara firas varje söndag utan rentav dagligen, insåg jag redan under min förberedelsetid till att bli katolik att jag så långt det är möjligt borde försöka gå i mässan varje dag. Efter att dagligen under ett halvt års tid deltagit i mässan utan att ha möjlighet att ta emot den heliga kommunionen lovade jag mig själv att jag, efter att jag blivit upptagen i Kyrkan, inte skulle förspilla ett enda tillfälle till att dagligen, på ett värdigt sätt, ta emot den ofattbara gåva som Kristi sanna kropp och blod i den heliga kommunionen är. Och efter att jag kommit i kontakt med tidegärden, Kyrkans dagliga bön som genom århundradena bedjats gemensamt av hela Kyrkan för att utvidga mässan till att sträcka sig över dagens alla stunder, blev det så småningom naturligt för mig att börja och avsluta min dag med inte enbart egenformulerade böner utan även liturgiskt med tidegärdens morgon- och aftonböner. Jag är oerhört tacksam för gåvan att ha fått en så stor kärlek till bönen och Kyrkans liturgi att den aldrig känns som ett jobbigt måste utan tvärtom som det enda andningshål varifrån jag hämtar kraft att orka med allt annat i vardagen.

Att ta steget och bli katolik är inte alltid lätt, särskilt inte när man har nära vänner och familjemedlemmar som inte riktigt förstår vad det skulle tjäna till. Men har man en gång blivit övertygad om sanningen så vore det en synd att inte agera i enlighet med ens samvete. Och man behöver inte heller överdramatisera det hela. Mitt steg att bli katolik var inte en brytning med min kristna fostran i Svenska kyrkan utan en naturlig fortsättning på den. Huruvida anledningen till att såpass relativt få svenskar tas upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap från ett annat kristet samfund varje år beror på att Gud bara kallar några få till detta eller om det beror på att inte särskilt många är intresserade av att uppriktigt söka sanningen, kan jag inte svara på. Men jag får samtidigt intrycket att det börjar bli fler och fler som hittar vägen hem till Rom.

"Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus." (1 Joh 1:3)

5 Comments:

At 4:46 em, Blogger Kristina said...

Kul att du börjat få lite fart på bloggen igen, jag läser den fortfarande med stort intresse.

Eftersom min övertygelse är att alla människor är kallade till att vara kristna, och att den Kyrka Kristus grunade fullt ut består i den Katolska Kyrkan, är jag också säker på att Gud vill kalla alla dit.

Tror alltså inte att det beror på att Gud bara kallar 100 pers/år, utan snarare att KK bland icke-kristna i Sverige generelt bara står för "otrevliga" och ointressanta saker, och att den, för de redan kristna, inte hunnit etablera sig som något riktigt alternativ. För många frikyrkliga vore ju att bli katolik i stort sätt det samma som att byta religion, har jag fått intrycket av.

 
At 4:47 em, Blogger Kristina said...

Grattis på 2-årsdagen förresten!

 
At 11:12 em, Blogger Johanna G said...

Ja, stort grattis på 2-årsdagen!

Nja, det är väl mest bara en liten klick (som anser sig själva var) "radikalt" frikyrkliga (de som också ser påven som antikrist och liknande dumheter) som verkligen skulle anse att det är att byta religion att bli katolik, men att kalla det att man "konverterar" gör det att det är ett mycket större steg att bli katolik än att byta frikyrkan mot SvK, eller en frikyrka mot en annan.

Sen är det väl så att det är svårt att bli attraherad av något som man inte kommer i kontakt med - så ju fler katoliker, desto fler konvertiter!

 
At 7:54 fm, Blogger Kraxpelax said...

Jag konverterade 1987. Typiskt för konvertiter är ett lite hektiskt intresse, ett nitiskt praktiserande som svalnar efter hand. Det hela normaliseras.

 
At 9:21 em, Blogger Jacob said...

"Jag konverterade 1987. Typiskt för konvertiter är ett lite hektiskt intresse, ett nitiskt praktiserande som svalnar efter hand. Det hela normaliseras."

Säg det till Scott Hahn, han konverterade för över 20 år sedan, jag vet inte om jag känner någon som är mer nitisk praktiserande.

 

Skicka en kommentar

<< Home