Gregorianikens återkomst
Inte trodde jag att det skulle dröja ända tills höstterminens första läsperiods tentor var färdigskrivna innan jag skulle få tid att blogga igen. Men nu tänkte jag i alla fall försöka skriva några rader (och hoppas att det fortfarande finns några läsare kvar).
Som jag tidigare berättat fanns det i min församling i Japan en gregoriansk schola som jag deltog i. Vi sjöng bl a Requiem-mässan på alla själars dag, Missa de Angelis på vissa Mariadagar, samt introitus till julnatten och juldagen, samt Rorate Caeli på församlingens julkonsert. Redan innan jag åkte till Japan hade jag bestämt mig för att försöka starta upp en schola även i Linköping efter hemkomsten. Till min stora glädje fick jag också mitt under året i Japan ett mail från min nyblivne församlingskompis David (ἱλαρὸν) där han föreslog just att vi borde starta en gregoriansk schola efter att jag kommit hem.
Sagt och gjort. Än så länge är vi fem medlemmar i scholan, som för närvarande övar varje söndag kl 9.00 i församlingshusets bibliotek. Som första projekt har vi att sjunga under mässan den första lördagen i månaden, då vi inspirerade av budskapet från Fatima-uppenbarelserna ber laudes, firar mässan samt ber rosenkransen till botgöring för våra och hela världens synder, särskilt för alla aborter som begås i världen. Laudes börjar precis som alla dagar kl 6.45, och mässan direkt efteråt ca kl 7. Vare sig första lördags-devotionen eller scholans övningar kungörs officiellt i församlingen ännu, så därför passar jag på att sprida informationen här!
Första lördagen i november, den 7:e, kommer vi alltså att sjunga under votivmässan till jungfru Maria. Preliminärt blir det introitus samt offertorie- och kommunionsantifon (samt eventuellt alleluia) från votivmässan till jungfru Maria för tiden under året i Graduale Triplex (Salve sancta Parens), Kyrie från Missa cum iubilo tillsammans med Sanctus och Agnus Dei från Missa de Angelis, samt antifonen Ave Maria efter kommunionen. Jag måste faktiskt säga att det har låtit riktigt bra under övningarna. Gregoriansk sång är inte alls så svårt som man tror!
Så varför ska man då sjunga gregoriansk sång (eller "chant" som den till synes oöversättliga engelska termen lyder)? Det finns många skäl. Först och främst för att påven och Kyrkan vill det. I den apostoliska uppmaningen Sacramentum Caritatis från år 2007 skriver påven följande i stycke 42:
Finally, while respecting various styles and different and highly praiseworthy traditions, I desire, in accordance with the request advanced by the Synod Fathers, that Gregorian chant be suitably esteemed and employed as the chant proper to the Roman liturgy.
I detta stycke hänvisas även till Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution Sacrosanctum Concilium, stycke 116:
The Church acknowledges Gregorian chant as specially suited to the Roman liturgy: therefore, other things being equal, it should be given pride of place in liturgical services.
Och i den allmänna instruktionen till det romerska missalet står följande i stycke 41 om sångens betydelse i mässan (KLN:s preliminära nyöversättning till svenska):
Främsta platsen har – med beaktande av övriga synpunkter – den gregorianska sången, som ju på ett särskilt sätt tillhör den romerska liturgin. Andra former av sakral musik, särskilt polyfoni, är ingalunda uteslutna, såvida de överensstämmer med liturgins anda och främjar alla troendes aktiva deltagande i liturgin. Eftersom det blir allt vanligare att troende av olika nationalitet kommer samman, är det önskvärt att de kan sjunga åtminstone några partier av mässans ordinarium på latin, särskilt då trosbekännelsen och Herrens bön till de enklare melodierna.
Visst är våra svenska kyrkohymner också en fin gammal tradition som är väl värd att bevara. Men när man sjunger gregoriansk sång använder man ord och melodier som använts sedan flera hundra, ja i vissa fall över tusen år tillbaka i tiden. Den gregorianska sången är inte bunden vid en viss tid eller en viss kultur, utan uttrycker Kyrkans enhet i så väl tid som rum.
Men vad är det då rent specifikt som gör den gregorianska sången så passande för liturgin? Som broder Wilfrid Stinissen skrev i en artikel om eukaristin i tidskriften Karmel nr 1/2009 (fritt återgivet), så finns det i såväl den västerländska gregorianska sången som i den traditionella österländska kyrkomusiken ett allvar och en tyngd som understryker det faktum att den nåd som Kristus vunnit åt oss inte var lättköpt. I mässan återaktualiseras såväl Kristi död som uppståndelse, och I glädjen över att Kristus uppstått och öppnat himmelriket för oss, så får vi inte glömma bort vad det kostade honom att göra detta. (Om någon äger det aktuella numret och kan delge det exakta citatet vore jag tacksam). Det finns med andra ord en viktig poäng med att sången i liturgin är allvarlig och sansad.
Vidare är den gregorianska sången oerhört biblisk. Då den inte är bunden av någon metrisk form utgörs den för det mesta av rena bibelicitat, ibland något modifierade. Visst har det funnits många skickliga hymndiktare genom tiderna som på fantastiskt sätt uttryckt viktiga trossanningar på ett poetiskt sätt i metrisk form. Men i den gregorianska sången är det i de flesta fall Guds Ord rakt av som vi sjunger, på melodier som är omsorgsfullt komponerade för att passa ihop med ordens betydelse.
Om om jag skulle försöka beskriva den gregorianska sångens förtjänster kortfattat med egna ord, så är det helt enkelt den musikform som lättast kan förmå att framkalla ett själanes upplyftande till Gud, som mest passande uttrycker det mysterium som vi firar i liturgin och som ger den bästa försmaken av hur i varje fall jag föreställer mig att den himmelska liturgin kommer att vara.
Visst finns det även en del invändningar mot den gregorianska sången. Som att det inte passar att sjunga på latin eftersom folk inte förstår, samt att det är för svårt så att församlingen inte kan delta. Det är sant att det är svårt för en genomsnittsförsamling att bli så pass bra på att läsa noter att alla kan delta i att sjunga mässans proprium, som varierar från dag till dag. Men vad är det som säger att man delar mindre aktivt i liturgin för att man inte sjunger själv? Kan det inte många gånger rentav vara lättare att öppna upp en bönens atmosfär bara genom att lyssna till körens (förhoppningsvis) vackra sång samtidigt som man följer med i översättningen på ett bifogat blad? Och vad gäller mässans fasta led, så är ju texterna samma varje gång och melodierna ofta återkommande så att församlingen lätt kan lära sig dem om man bara har lite tålamod.
Det finns givetvis mycket mer man kan säga om detta. Jag menar inte att den gregorianska sången nödvändigtvis måste vara allenarådande. Men som det ser ut nu verkar den närmast vara allvarligt utrotningshotad - trots att det fortfarande är den latinska kyrkans officiella musik och det egentliga förstahandsvalet. I St Nikolai församling gör vi vad vi kan för att råda bot på detta - till att börja med första lördagen i månaden. Församlingens underbara benediktinnunnor i Heliga Hjärtas kloster är givetvis också en stark inspirationskälla i detta.
Som jag tidigare berättat fanns det i min församling i Japan en gregoriansk schola som jag deltog i. Vi sjöng bl a Requiem-mässan på alla själars dag, Missa de Angelis på vissa Mariadagar, samt introitus till julnatten och juldagen, samt Rorate Caeli på församlingens julkonsert. Redan innan jag åkte till Japan hade jag bestämt mig för att försöka starta upp en schola även i Linköping efter hemkomsten. Till min stora glädje fick jag också mitt under året i Japan ett mail från min nyblivne församlingskompis David (ἱλαρὸν) där han föreslog just att vi borde starta en gregoriansk schola efter att jag kommit hem.
Sagt och gjort. Än så länge är vi fem medlemmar i scholan, som för närvarande övar varje söndag kl 9.00 i församlingshusets bibliotek. Som första projekt har vi att sjunga under mässan den första lördagen i månaden, då vi inspirerade av budskapet från Fatima-uppenbarelserna ber laudes, firar mässan samt ber rosenkransen till botgöring för våra och hela världens synder, särskilt för alla aborter som begås i världen. Laudes börjar precis som alla dagar kl 6.45, och mässan direkt efteråt ca kl 7. Vare sig första lördags-devotionen eller scholans övningar kungörs officiellt i församlingen ännu, så därför passar jag på att sprida informationen här!
Första lördagen i november, den 7:e, kommer vi alltså att sjunga under votivmässan till jungfru Maria. Preliminärt blir det introitus samt offertorie- och kommunionsantifon (samt eventuellt alleluia) från votivmässan till jungfru Maria för tiden under året i Graduale Triplex (Salve sancta Parens), Kyrie från Missa cum iubilo tillsammans med Sanctus och Agnus Dei från Missa de Angelis, samt antifonen Ave Maria efter kommunionen. Jag måste faktiskt säga att det har låtit riktigt bra under övningarna. Gregoriansk sång är inte alls så svårt som man tror!
Så varför ska man då sjunga gregoriansk sång (eller "chant" som den till synes oöversättliga engelska termen lyder)? Det finns många skäl. Först och främst för att påven och Kyrkan vill det. I den apostoliska uppmaningen Sacramentum Caritatis från år 2007 skriver påven följande i stycke 42:
Finally, while respecting various styles and different and highly praiseworthy traditions, I desire, in accordance with the request advanced by the Synod Fathers, that Gregorian chant be suitably esteemed and employed as the chant proper to the Roman liturgy.
I detta stycke hänvisas även till Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution Sacrosanctum Concilium, stycke 116:
The Church acknowledges Gregorian chant as specially suited to the Roman liturgy: therefore, other things being equal, it should be given pride of place in liturgical services.
Och i den allmänna instruktionen till det romerska missalet står följande i stycke 41 om sångens betydelse i mässan (KLN:s preliminära nyöversättning till svenska):
Främsta platsen har – med beaktande av övriga synpunkter – den gregorianska sången, som ju på ett särskilt sätt tillhör den romerska liturgin. Andra former av sakral musik, särskilt polyfoni, är ingalunda uteslutna, såvida de överensstämmer med liturgins anda och främjar alla troendes aktiva deltagande i liturgin. Eftersom det blir allt vanligare att troende av olika nationalitet kommer samman, är det önskvärt att de kan sjunga åtminstone några partier av mässans ordinarium på latin, särskilt då trosbekännelsen och Herrens bön till de enklare melodierna.
Visst är våra svenska kyrkohymner också en fin gammal tradition som är väl värd att bevara. Men när man sjunger gregoriansk sång använder man ord och melodier som använts sedan flera hundra, ja i vissa fall över tusen år tillbaka i tiden. Den gregorianska sången är inte bunden vid en viss tid eller en viss kultur, utan uttrycker Kyrkans enhet i så väl tid som rum.
Men vad är det då rent specifikt som gör den gregorianska sången så passande för liturgin? Som broder Wilfrid Stinissen skrev i en artikel om eukaristin i tidskriften Karmel nr 1/2009 (fritt återgivet), så finns det i såväl den västerländska gregorianska sången som i den traditionella österländska kyrkomusiken ett allvar och en tyngd som understryker det faktum att den nåd som Kristus vunnit åt oss inte var lättköpt. I mässan återaktualiseras såväl Kristi död som uppståndelse, och I glädjen över att Kristus uppstått och öppnat himmelriket för oss, så får vi inte glömma bort vad det kostade honom att göra detta. (Om någon äger det aktuella numret och kan delge det exakta citatet vore jag tacksam). Det finns med andra ord en viktig poäng med att sången i liturgin är allvarlig och sansad.
Vidare är den gregorianska sången oerhört biblisk. Då den inte är bunden av någon metrisk form utgörs den för det mesta av rena bibelicitat, ibland något modifierade. Visst har det funnits många skickliga hymndiktare genom tiderna som på fantastiskt sätt uttryckt viktiga trossanningar på ett poetiskt sätt i metrisk form. Men i den gregorianska sången är det i de flesta fall Guds Ord rakt av som vi sjunger, på melodier som är omsorgsfullt komponerade för att passa ihop med ordens betydelse.
Om om jag skulle försöka beskriva den gregorianska sångens förtjänster kortfattat med egna ord, så är det helt enkelt den musikform som lättast kan förmå att framkalla ett själanes upplyftande till Gud, som mest passande uttrycker det mysterium som vi firar i liturgin och som ger den bästa försmaken av hur i varje fall jag föreställer mig att den himmelska liturgin kommer att vara.
Visst finns det även en del invändningar mot den gregorianska sången. Som att det inte passar att sjunga på latin eftersom folk inte förstår, samt att det är för svårt så att församlingen inte kan delta. Det är sant att det är svårt för en genomsnittsförsamling att bli så pass bra på att läsa noter att alla kan delta i att sjunga mässans proprium, som varierar från dag till dag. Men vad är det som säger att man delar mindre aktivt i liturgin för att man inte sjunger själv? Kan det inte många gånger rentav vara lättare att öppna upp en bönens atmosfär bara genom att lyssna till körens (förhoppningsvis) vackra sång samtidigt som man följer med i översättningen på ett bifogat blad? Och vad gäller mässans fasta led, så är ju texterna samma varje gång och melodierna ofta återkommande så att församlingen lätt kan lära sig dem om man bara har lite tålamod.
Det finns givetvis mycket mer man kan säga om detta. Jag menar inte att den gregorianska sången nödvändigtvis måste vara allenarådande. Men som det ser ut nu verkar den närmast vara allvarligt utrotningshotad - trots att det fortfarande är den latinska kyrkans officiella musik och det egentliga förstahandsvalet. I St Nikolai församling gör vi vad vi kan för att råda bot på detta - till att börja med första lördagen i månaden. Församlingens underbara benediktinnunnor i Heliga Hjärtas kloster är givetvis också en stark inspirationskälla i detta.
posted by F. Gustav Ahlman @ 19:58
6 comments
6 Comments:
Du citerar Sacramentum Caritatis från 2007 - en instruktion som våra herdar och församlingsråd antingen inte har läst eller också högaktligen lämnar åt sidan. Ty här stipuleras att enbart liturgisk musik skall användas, att latinet skall brukas och lekmän ej användas för kommunionsutdelning när det finns präster eller ordensfolk. Men vi har inte sett ett enda av dessa önskemål från Petersstolen förverkligas under två år. Gregorianiken lyser ännu med sin frånvaro. Hellre då fäbodpsalmer o Bach.
En förutsättning för att kunna återinföra den gregorianska sången i liturgin är ju dock att det finns någon som kan sjunga det (bra). Jag kan förstå invändningen att gregoriansk sång dåligt framförd kan vara sämre än ingenting alls. Så mitt förslag är att börja öva här och nu.
En av prästerna i vår församling använder sig för övrigt inte av extraordinarie kommunionsutdelare ens då han firar högmässan ensam med fullsatt kyrka (vilket för övrigt är en självklarhet även då den kaldeiska liturgin firas här med om möjligt ännu fler deltagare). Det tar lite längre tid, men jag har ännu inte hört någon som beklagat sig över detta.
Det hade varit välkommet med en anspelning på de mässor i äldre rit som regelbundet firas här i stiftet.
Till exempel Kardinal Dante-Sällskapet har i princip alltid sjungna mässor med hela propriet och kyrialet som gregoriansk sång. I Stockholm och Lund. Sedan flera år tillbaka.
På dess hemsida finns också mycket material om gregoriansk sång. Även skivor till försäljning.
www.kristkonung.se
Jo, det fina med den äldre riten är ju att den är än mer intimt sammanbunden med gregorianska sången. Ska man ha sjungen mässa så har man inget val än att sjunga hela ordinariet och propriet på latin, endera enligt gradualet eller möjligen i förenklade varianter. Så har man väl bestämt sig för att ha sjungen mässa enligt äldre rit så är det ingen som ifrågasätter att det ska vara gregoriansk sång - det finns ju inte så många alternativ.
Men vad många verkar ha glömt är att den gregorianska sången är den "officiella" musiken även för mässans ordinarie form. I den ordinarie formen finns det heller inget krav på att man endera måste sjunga allt eller inget, så det är inga problem att börja lite lätt med ordinariet och så många delar av propriet som man har tid att lära sig.
Det borde alltså vara lättare att införa den gregorianska sången fasvis i den ordinarie formen än i den extraordinarie. Och i vissa församlingar sjunger man ju det latinska kyrialet flitigt. Men propriet verkar (än så länge) i stort sett bara förekomma vid firanden enligt äldre rit. Om det är svårt att införa mässfirande enligt äldre rit så kan det kanske vara lättare att införa gregorianik i det mässfirande som redan finns.
Jag vet att Marie Bebådelse församling i Stockholm har gregoriansk sång i samband med att församlingen ordnar mässa enligt den äldre formen. Rätt naturligt då mässan är på latin. Skulle tro att det är likadant i de flesta församlingar som tillhandahåller den äldre riten. Det är i alla fall min erfarenhet de gånger jag haft tillfälle att vara med, både i Sverige och utomlands.
/L.B.
"I eukaristin är död och uppståndelse närvarande samtidigt. Jesus får sin härlighet genom sin död, genom denna akt av yttersta kärlek. Detta innebär att den glädje som eukaristins lovsång är präglad av inte är en lättköpt glädje. Lyssna till den västerländska kyrkans gregorianska melodier eller den österländska kyrkans sång. Denna musik är fylld av allvar, den har en tyngd. Här på jorden är djup glädje alltid en frukt av lidande som man villigt accepterat och genomlidit med kärlek. Den som inte har lidit vet ingenting om och har ingen kapacitet till helgjuten glädje." W.S.
Skicka en kommentar
<< Home