Ledamot i SUK:s förbundsstyrelse

Jag är i skrivande stund nyligen hemkommen från Sveriges Unga Katolikers årsmöte som hölls på stiftsgården Marielund på Ekerö utanför Stockholm. Årsmötesförhandlingar brukar väl i allmänhet vara måttligt intressanta att delta i, men det är alltid roligt att få ett tillfälle att träffa andra unga katoliker från olika delar av landet. I år hade jag dessutom blivit föreslagen som ledamot i förbundsstyrelsen, något som jag efter lite velande, funderande och bön kom fram till att det faktiskt kanske skulle kunna vara Guds vilja att jag ska engagera mig som. Och efter att de nattliga förhandlingarna igår äntligen var över stod det klart att jag fått årsmötets förtroende som styrelseledamot. På styrelsens första möte blev jag sedan föreslagen att representera ungdomsförbundet i stiftets pastoralråd (lekfolkets bemyndigade röst i stiftet som bistår stiftsbiskopen med råd angående Kyrkans pastorala arbete i Sverige).

Jag har givetvis ännu inte hunnit sätta mig in så mycket i hur förbundsstyrelsens arbete fungerar, men jag hoppas kunna bidra till att Sveriges Unga Katoliker får en ännu tydligare andlig inriktning där bönen alltid står i fokus. I verksamhetsberättelsen för 2009 kunde man läsa att styrelsen för SUK's-S (Sveriges Unga Katolikers sydregion) under det gångna året "kom fram till att det behövdes mer andlighet i verksamheten", något som jag tror gäller även för SUK som helhet. Under årets årsmöte diskuterades (som vanligt) viktiga frågor som integration och ekonomi, och jag tror i min naivitet att dessa och andra problem som finns i förbundet kommer lösas automatiskt om vi börjar med att genom bönen förena oss allt djupare med Kristus och således också med varandra.

Fader Richard Hayward från Opus Dei kom för att fira den heliga Mässan idag den femte söndagen i fastan, och höll en fantastisk predikan över dagens mycket tänkvärda läsningar. Särskilt var det den andra läsningen från Filipperbrevet som "grep tag" i mig:

"Jag räknar allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp." (Fil 3:8-12)

En väldigt stark text som både sammanfattar kärnan i det kristna budskapet och konsekvensen av detta i våra liv som kristna. Den som bemödar sig om att få kunskap om vem Jesus Kristus verkligen är och på så vis lär känna honom, kommer så småningom att inse att allting annat här i världen vid en jämförelse bara är värdelöst skräp. Jordiska nöjen och njutningar ger oss visserligen tillfredsställelse för stunden, men i det långa loppet ökar de bara våra begär och gör oss mer otillfredsställda. Det enda som kan ge oss sann och fullständig glädje och salighet är det eviga livet tillsammans med Gud, som vi bara kan få ta del av med den rättfärdighet som kommer av tro på Kristus. Och vi kan bara uppstå till det eviga livet tillsammans med Kristus om vi först här på jorden har tagit del i hans lidanden. Men för dem som lever i hoppet om den eviga saligheten så blir till och med lidanden och svårigheter till en fröjd, så länge det är för Kristi skull (jfr 2 Kor 12:10).

Allt gott och en välsignad passionstid.

Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. (Fil 3:13-14)