Kristus är sannerligen uppstånden!

Glad påsk! Efter att i påskens heliga tre dagars liturgi än en gång fått ihågkomma och återuppleva Kristi instiftande av den heliga eukaristin, hans saliga lidande och ärorika uppståndelse från de döda, så känns det såhär på annandag påsk, när man så smått börjar kunna smälta allting, som att det skulle passa bra med en liten påskbetraktelse. 

Christos Anesti! Alithos Anesti! Kristus är uppstånden! Han är sannerligen uppstånden! Så lyder den traditionella påskhälsningen. Hela den kristna tron står och faller med påståendet att Kristus har uppstått från de döda. "Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. (...) Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna." (1 Kor 15:14,20). Ända sedan den första påskdagen har Jesu lärjungar förkunnat det glada budskapet att Kristus sannerligen har uppstått från de döda. Men som vi hör i dagens evangelium, så har det också ända från början funnits dem som in i det sista försökt förneka denna sanning och hellre trott på sina egna lögner än att uppriktigt söka efter sanningen: "Medan de var på väg kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: 'Säg att hans lärjungar kom under natten och rövade bort honom medan ni sov.'" (Matt 28:11-13). 

Både vakterna och översteprästerna visste att det var en lögn att Jesu lärjungar hade rövat bort kroppen. Ändå valde de hellre att nöja sig med denna lögn än att uppriktigt och ärligt undersöka möjligheten att Kristus faktiskt skulle kunna ha uppstått. Det gick inte att förneka att kroppen inte längre låg i graven, lika lite som det gick att förneka alla de underverk som Jesus hade gjort. Som Petrus säger i dagens första läsning: "Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och under och tecken mitt ibland er, som ni själva vet..." (Apg 2:22). Men trots att såväl Jesu under och den tomma graven tydligt vittnar om att han verkligen är Messias, Guds son, så fanns och finns det ändå många som så långt som möjligt försöker hitta bortförklaringar för att slippa tro. Varför? Kanske för att det helt enkelt är bekvämast så. Om Kristus verkligen är Guds son, då måste vi ju lyssna till honom och forma våra liv efter hans eget liv och undervisning. Och det är ett liv som kräver många uppoffringar. Men det innebär också delaktighet i den uppståndnes eviga liv som är det enda som kan mätta vårt hjärtas djupaste längtan. 

Frågan handlar dock inte så mycket om vad som är jobbigt eller vad som i slutändan leder till en djup frid, utan vad som faktiskt är sant. Jesus säger själv till Pilatus i långfredagens passions-berättelse: "Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst." (Joh 18:37). Vidare sade han till sina apostlar: "Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig" (Luk 10:16). De kristnas uppfattning är att denna evangeliets sanning sedan genom alla tider har förmedlats vidare av apostlarna på det sätt som Paulus beskriver i sitt andra brev till Timotheos: "Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur." (2 Tim 2:2). Samtidigt har förståelsen för Kristi lära fördjupats under den helige Andes ledning enligt Jesu löfte: "Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen" (Joh 16:12-13). Inte så sällan har det inom apostlarna och deras efterträdare sinsemellan uppstått oenigheter om tron, men då har principen ända sedan äldsta tid varit att låta Petrus, Kyrkans synliga klippa, ha sista ordet (se Apg 15:5-12). Så har Kristi sanna evangelium fram till denna dag bevarats i sin fullhet, det menar vi katoliker, i den enda, heliga, katolska (universella, allomfattande) och apostoliska Kyrkan, under ledning av Petri efterträdare i Rom.

"Herrens sanning varar i evighet. Halleluja!" (Ps 117:2) Kristus är sannerligen uppstånden! Än idag är det de kristnas fasta förvissning att påskens budskap verkligen är sant. Det är en förvissning som bygger såväl på Kyrkans förkunnelse som på den egna erfarenheten - både hjärtat och förnuftet säger oss att det enda rimliga förklaringen till den konstaterat tomma graven är att Kristus har uppstått. Och fram till den dag Kristus återkommer är det vårt glada uppdrag att på Herrens bud "gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen." (Mark 16:15). "O att ni i dag ville höra hans röst! Förhärda inte era hjärtan." (Ps 95:8)