Ny blogg: fadergustav.com

Den 29 juni 2023 vigdes jag till katolsk präst, och mina predikningar publiceras på denna blogg: fadergustav.com.

R.I.P. Gunnel Vallquist

Författaren, översättaren, akademiledamoten och inte minst katoliken Gunnel Vallquist blev som bekant befordrad till evigheten av vår Herre för en knapp vecka sedan. Jag hade den stora förmånen att träffa henne på Josephinahemmet under min praktik där i somras. Sedan tidigare hade jag med mycket stort intresse läst hennes Dagbok från Rom, och vid vårt möte passade jag på att tacka henne för denna mycket spännande och informativa skildring av 1900-talets mest betydelsefulla kyrkliga händelse. Gunnel var den sista levande svensk som upplevde konciliet på plats, och att få möjlighet att prata med henne om detta var givetvis ett stort privilegium. När man möter äldre människor som man inte vet om man kommer få tillfälle att träffa igen så är det naturligt att man försöker göra det bästa av dessa möten, som om det vore sista gången man sågs. Och när man första gången möter en respekterad kulturpersonlighet som Gunnel Vallquist, så är det självklart att man har en ödmjuk hållning och i första hand inriktar sig på att lyssna till vad denna person med mer än tre gånger så lång livserfarenhet har att säga. Jag försökte därför använda detta vårt första och kanske sista möte till att hitta några gemensamma berörelsepunkter oss emellan.

Dagbok från Rom har ju en väldigt entusiastisk och optimistisk ton, liksom konciliet och 60-talet i allmänhet, och jag var väldigt nyfiken över att veta hur Gunnel med 50 år i backspegeln såg på hur konciliet sedermare kommit att tolkas och implementeras. Och det visade sig till min stora glädje att vi hade många gemensamma uppfattningar gällande detta. När jag under min sista praktikdag tog avsked av henne, fullt medveten om att det mycket väl skulle kunna bli det definitiva avsked som det också blev, så lovade jag att jag skulle läsa hennes Katolska läroår: Uppsala-Paris-Rom, för att ännu mer ta del av hennes upplevelser och tankar under hennes liv som katolsk kristen. Hon försäkrade mig även om att hon fortfarande står för vartenda ord som hon har skrivit. Nu blev det inte av att jag sträckläste den på samma sätt som Dagbok från Rom, och hennes hemförlovning i måndags påminde mig således om att ta upp den igen. Jag kom då till slutet av kapitlet om hennes tid i det katolska Sverige, och det hon där skriver om den katolska liturgin och i synnerhet den gregorianska sången sammanfattar mycket väl några av de viktigaste gemensamma uppfattningar som framkom under våra samtal, och får därmed avsluta denna minnesteckning:

"Den religiösa konsten, erkannerligen den sakrala, är ett vidlyftigt och roligt ämne som väcker starka känslor; jag skall försöka att begränsa mig. Men den har spelat en alltför central roll i mitt liv för att jag skall kunna förbigå den. Det gäller framförallt det konstverk som den katolska liturgin utgjorde i sin latinska språkdräkt, organiskt sammansmält med den gregorianska sången. Den hade - den har, för i princip skall den ju finnas kvar, fast den i praktiken är nästan utdöd sedan latinet upphörde att vara obligatoriskt - en unik förmåga att öppna själens dörrar inåt mot mysteriet, det allra heligaste, där ord och begrepp bleknar bort och går upp i tillbedjan och tacksägelse. All mänsklig längtan, sorg och smärta men också det mest svindlande jubel kommer till uttryck i denna sång, i mässans och tidegärdens hymner, antifoner och responsorier. (...)

Den liturgiska bönen är fri från subjektivism, den är aldrig sentimental, den är innerlig men aldrig exalterad. Den ger rum för känslan men förutsätter den inte, påtvingar den aldrig. Just denna liturgins objektivitet, jag vill gärna säga kyskhet, ställer särskilda krav på den musikaliska gestaltningen av texterna. Och här är den så kallade gregorianska sången, i allt väsentligt fullbordad före år 1000, helt unik. Den äger just den kvalitet som levandegör ordet, som talar till hjärtat utan att fria till känslorna, den öppnar och inbjuder utan att tränga sig på. I början av seklet ville Pius X återupprätta den gregorianska sången, som med tiden blivit nästan undanträngd av annan musik, "Jag vill att mitt folk skall tillbedja i skönhet", sade han.

Jag kom att leva i nära kontakt med denna liturgiska värld under många år, och det fanns tider då liturgin var nära nog det enda uttryck för den institutionella kyrkans liv som inte var mig direkt motbjudande. Tack vare den föll det mig aldrig in att lämna kyrkan i vrede eller uppgivenhet; innanför allt jag uppfattade som dumhet, inskränkthet och dövhet för evangelium talade liturgin, i ord och musik, till mig med den Heliga Kyrkans röst, den autentiska, som förmådde reducera det maktfullkomliga pratet till ett övergående rassel. Så är det än i dag, fastän jag nu får falla tillbaka på den prägel som liturgin före reformen på 60-talet åstadkom i mitt inre: där kan jag ännu höra tonen från evigheten och klangen från seklernas tillbedjan, och associationsbanorna, förbindelsen mellan livets växlingar och liturgins underjordiska flöde, fungerar alltjämt." (Gunnel Vallquist, Katolska läroår: Uppsala-Paris-Rom, s. 35-37)

 Requiem aeternam dona ei, Domine, et lux perpetua luceat ei. Requiescat in pace.

Fastetidens öken

Fastetidens 40 dagar är som bekant både en förberedelse för påsken och en åminnelse av de 40 dagar som Jesus fastade i öknen innan han inledde sin offentliga verksamhet. Jesu fasta har även flera förebilder i det gamla testamentet, framförallt i de 40 år som Israels folk vandrade i öknen innan de kom in i det förlovade landet. Läsningarna i tidegärdens läsningsgudstjänt under fastan är därför hämtade ur 2-5 Moseboks skildring av ökenvandringen. Israels vandring genom öknen är också en bild för vår landsflykt här på jorden, i väntan på att vi får komma in i vårt förlovade land, himmelriket. Öknen kan många gånger kännas kärv och enslig, och det är den också. Som Jesu fasta visar, är det också en tillvaro fylld av frestelser. Men denna öken, som vi på ett särskilt sätt får gå in i under fastetiden, är också en underbar plats där vi får renas från alla våra fel och brister genom att vi lägger av oss allt onödigt som vanligtvis tynger oss. I öknen finns det inget utrymme för lyx och överflöd, och vi får lära oss att klara oss med enbart det som vi faktiskt egentligen behöver, enligt Paulus ord: "Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda." (1 Tim 6:8). 

Detta leder till att vi får ett tydligare fokus på vad som verkligen betyder något i våra liv, det enda som evigt består, nämligen vår relation till Gud. "Se, därför vill jag locka henne bort och föra henne ut i öknen och tala ljuvligt till henne." (Hos 2:14). Det är i öknen som chansen är störst att vi kan höra Guds ljuvliga röst, och till sist nå fram till målet att skåda hans ansikte, som vi sjöng i ingångsantifonen den andra söndagen i fastan: "Mitt hjärta förehåller dig ditt ord: Sök mitt ansikte. Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag, dölj inte ditt ansikte för mig." (Ps 27:8-9).

Den helige Benedictus regels föreskrifter om fastetiden tål att mediteras över: "Munkens liv borde alltid vara präglat av fastetidens observans, men eftersom bara få har kraft till detta råder vi alla bröderna att åtminstone under fastetiden bevara sitt liv i största renhet. Under dessa heliga dagar skall man sona alla försummelser som begåtts vid övriga tider. Det sker värdigt om vi avhåller oss från alla onda vanor och vinnlägger oss om bön under tårar, läsning, hjärtats förkrosselse och försakelse. Under dessa dagar skall vi alltså till vår vanliga tjänst foga något mera: särskilda böner, återhållsamhet i mat och dryck. Var och en skall frivilligt i den helige Andes glädje bära fram något som offer utöver det för honom fastställda måttet; han skall alltså neka sin kropp litet mat, dryck, sömn, prat och skämt och med den andliga längtans glädje se fram mot den heliga påsken." (Den helige Benedictus regel 49:5-7).

Låt oss ta vara på denna heliga tid så att vi blir väl förberedda att fira den heliga påsken, enligt aposteln Paulus ord som lästes på askonsdagen: "Som Guds medhjälpare uppmanar jag er också att inte kasta bort den nåd ni tar emot från Gud. Han säger ju: Jag bönhörde dig när stunden var inne, jag hjälpte dig på frälsningens dag. Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag." (2 Kor 6:1-2)

Till Guds större ära

I dagens andra läsning skriver Paulus till korinthierna: "Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära. Väck inte anstöt vare sig bland judar eller greker eller inom Guds församling. Själv försöker jag alltid rätta mig efter alla och söker inte mitt eget bästa utan de mångas, för att de skall bli räddade." (1 Kor 10:31-11:1). Om en och en halv vecka inleds fastan, då vi förbereder oss för påsken genom att på olika sätt göra avkall på bekvämligheter av olika slag för att rikta in våra liv ännu mer på Gud. Traditionellt har man framför allt gjort detta genom att skära ner på måltiderna, såväl till kvalitet som kvantitet. Men maten är i sig inte någonting ont, tvärtom säger ju Paulus uttryckligen i dagens läsning att även att äta och dricka är något vi kan göra till Guds ära. Att äta precis så mycket som kroppen behöver och glädja sig åt de gåvor som Gud ger och tacka honom för dem är utan tvekan någonting som länder till Guds större ära. Men att äta en massa onyttiga godsaker bara för njutningens skull som varken kroppen eller själen mår bra av i längden, är ett typiskt exempel på en överdrift som fastan är ett bra tillfälle att bestämma sig för att göra någonting åt. Inte heller är idealet att överdriva åt andra hållet, alltså att äta så litet att man inte orkar med att utföra sina dagliga plikter. Som med allt här i världen handlar det om att iaktta måttlighetens dygd. 

Men hur mycket är egentligen "det rätta måttet"? Paulus ger en mycket bra tumregel i orden att "inte väcka anstöt" och att "rätta sig efter alla". Om ingen i ens omgivning reagerar anstötligt på ens handlande så är det ofta ett tecken på att man inte gjort någon överdrift åt vare sig det ena eller andra hållet. Att göra det där lilla offret, vilket kan vara nog så svårt, men som ingen annan lägger märke till och man följaktligen inte får någon som helst uppmärksamhet eller beröm för - det leder inte bara till att man med Guds hjälp kan övervinna den aktuella lasten utan är dessutom en mycket bra övning i ödmjukhet. Och "då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig." (Matt 6:4)

Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna

Idag firar Kyrkan i Sverige Kyndelsmässodagen, som egentligen infaller den 2 februari, 40 dagar efter jul då Jesus frambars i Jerusalems tempel, men i Sverige flyttas till nästföljande söndag. Den markerar det definitiva slutet på jultiden, och julkrubban på S:t Petersplatsen tas av tradition ner först den 2 februari. Idag är det dessutom precis ett år sedan jag blev iklädd Karmels bruna skapular. Både dagens liturgi och det bruna skapularet får påminna oss om och lära oss att liksom Jesus bli framburna som en offergåva åt Fadern genom Marias obefläckade händer.

I torsdags, då Kyndelsmässodagen alltså firas i den universella Kyrkans kalender, hade jag den stora förmånen att närvara vid fader Bertil Roslunds begravning i domkyrkan. Fader Roslund, som helt i enlighet med Andra Vatikankonciliets instruktioner alltid bad tidegärden på latin (Sacrosanctum Concilium 101) hade gett noggranna instruktioner för begravningsmässans utformning i sitt testamente, vilket bl.a. innebar att den gregorianska scholan där jag ingår sjöng delar av Requiem-mässan samt Subvenite vid vigvattenbestänkningen av kistan under det sista avskedet, samt att den romerska kanonbönen användes på latin. 

I fredags firade vi i Södertälje församlingens skyddspatron S:t Ansgar, som genom sin förkunnelse av evangeliet kom med ljuset som upplyste hedningarnas mörker här uppe i Norden. Efter Mässan tog jag tåget till Linköping för att dagen efter delta i SUK Sydösts årsmöte samt fira den församlingens skyddspatron S:t Nikolaus Hermanni, biskop av Linköping och den heliga Birgittas biktfar. Traditionsenligt firades förutom en högtidlig Mäss även en ekumenisk vespergudstjänst tillsammans med domkyrkoförsamlingen, denna gång i vår kyrka. Jag hann dock med att under dagen även vallfärda till den salige biskop Nils gravkapell i domkyrkan där vespern hålls udda år.

Kom och följ mig

I dagens evangelieläsning hör vi om hur Jesus kallar de första lärjungarna, som alla var fiskare, med orden "Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare", varpå de "genast lämnade sina nät och följde honom." (Mark 1:17-18). Denna evangelieepisod har bl.a. tjänat som inspiration för filmen Fisher's of Men, en "reklamfilm" för prästämbetet framtagen på uppdrag av den amerikanska biskopskonferensen (och som jag i min tur redan har gjort reklam för på denna blogg för lite drygt tre och ett halvt år sedan). I texten för i onsdags i broder Wilfrid Stinissens välkända andaktsbok "I dag är Guds dag" skriver han som slutpoäng att "Varje människa har sin egen nåd, sin egen väg att gå som Gud bestämt just för henne. Men om Gud kallar dig att lämna allt och följa honom, kan du inte bli lycklig annat än genom att göra just det." Och som fader Björn sade i sin predikan idag (fritt återgivet): Det var inte så att Simon Petrus, Andreas, Jakob och Johannes var missnöjda med sina liv som fiskare. Men de insåg att det låg någonting ännu större i att lämna allt och följa Jesus.

Om det inte hade varit söndag idag så hade man kunnat fira S:t Vincentius av Saragossa, en diakon som gav sitt liv för Kristus år 304 och är Spaniens mest kända martyr. Under resan till världsungdomsdagen i somras besökte jag kyrkan San Vicente i San Sebastián, som är uppkallad efter detta helgon och är stadens äldsta kyrka, där jag bl.a. fick den stora förmånen att tillbe det Allraheligaste Sakramentet i närvaro av lilla Thérèse av Jesusbarnets reliker (något som regelbundna läsare av Sucken redan känner till). 

Tillbedjan av det Allraheligaste Sakramentet och vördnad av S:ta Thérèse av Jesusbarnets reliker i San Vicente-kyrkan i San Sebastián.

Och på tal om San Sebastián, så var det i fredags stadens skyddshelgon S:t Sebastians minnesdag, en soldat från Milano som år 280 genomborrades av pilar för sin tros skull men mirakulöst överlevde, varpå han istället blev ihjälslagen. Denne hårding har därför även blivit utsedd till sportens skyddshelgon. Vi får be om hans förböner när Korpsäsongen i innebandy med Kristus United börjar ikväll!

S:t Sebastian, staden San Sebastián och sportens skyddshelgon.

Herrens dop

Enligt traditionen ägde de tre vise männens hyllning av Jesusbarnet i Bethlehem, Jesu dop i Jordan, och hans första offentliga mirakel, förvandlandet av vatten till vin vid bröllopet i Kana, rum på samma dag, nämligen på Trettondedag jul den 6 januari. Detta återspeglas bl.a. av Magnificat-antifonen i andra vespern (kvällsbönen) för Epifania (Trettondedag jul): "Tre förunderliga gärningar har helgat denna dag: i dag ledde stjärnan de vise männen till krubban; i dag blev vid bröllopet vatten till vin; i dag ville Kristus döpas i Jordan av Johannes, för att frälsa oss. Halleluja.". I östkyrkan firas dessa tre mysterier på samma dag, som fått namnet Theofania, "Gudsuppenbarelse", som syftar på att alla tre innebär uppenbarelser av Guds väsen. Vid de vise männens hyllning uppenbaras Kristus som Guds Son för hednafolken, vid Jesu dop i Jordan uppenbaras Treenighetens mysterium genom Anden som stiger ner över Sonen i duvans skepnad samtidigt som Faderns röst förkunnar för Jesus: "Du är min älskade Son, i dig har jag mitt välbehag." (Mark 1:11), och vid bröllopet i Kana uppenbaras Jesu makt att som Guds Son utföra mirakler. 

I östkyrkan har av dessa tre mysterier framför allt Herrens dop betonats, medan Herrens dop i den latinska riten ihågkommits på oktavdagen för Epifania den 13 januari och markerat avslutningen på julen (tjugondedag Knut). Först 1960 fick denna festen benämningen Herrens dop, och sedan 1969 firas den på söndagen efter Epifania och utgör såväl avslutningen på jultiden som en smidig övergång till tiden "under året" i och med att Jesu dop också innebär inledningen av hans offentliga verksamhet. 

Biskop Anders tillsammans med barnen i Mariasystrarnas förskola som framfört sitt julspel efter Mässan på Epifania.

Johannes-dopet som Jesus döptes med är givetvis inte samma dop som dopet i Faderns och Sonens och den helige Andes namn som vi som kristna är döpta med, men firandet av denna fest är ändå ett mycket bra tillfälle att bli påmind om sitt dop i den Treenige Gudens namn och tacka för detta. Vårt dop innebär att vi tvättas rena från våra synder genom att vi dör, begravs och uppstår med Kristus (jfr Rom 6:3-4), som tagit på sig våra synder och försonat dem genom sitt ställföreträdande lidande som vi alltså genom dopet blir delaktiga i. Johannes-dopet var ett omvändelsedop som var förenat med bekännelsen av ens synder. Jesus var ju själv fri från synd, men när han stiger ner i Jordans vatten tar han istället på sig alla de synder som vi lagt av där, och bekänner dem å våra vägnar. Samtidigt innebär Jesu dop ett föredöme för oss i ödmjukhet.

Denna helg har biskop Anders visiterat S:t Ansgars församling i Södertälje, med anledning av upprättandet av S:t Botvids församling i Botkyrka som fram till igår var en del av S:t Ansgar. I sin predikan i dagens heliga Mässa gjorde biskopen en tillbakablick över jultiden och alla de olika aspekter av julens mysterium som vi firat på Juldagen, Juloktaven, Guds Moders högtid, Epifania och slutligen idag på Herrens dop, och uppmuntrade oss till att fortsätta leva av jultidens nåd i vårt vardagliga liv nu när tiden "under året" inleds, genom att se på våra medmänniskor med Jesu ögon och att alltid försöka se Kristus i dem, och så fortsätta att skriva evangeliet varje dag genom våra egna liv.

Biskopen installerar pater Zdzisław Ledder SDB som kyrkoherde i S:t Botvids församling i samband med vigiliemässan för Herrens dop, genom att symboliskt överräcka nyckeln till tabernaklet.

Maria, Guds och Kyrkans Moder

Gott nytt år! Låt oss i början av detta Herrens år 2012 anförtro oss åt den saliga Jungfrun Marias förböner, som Kyrkan idag på julens oktavdag firar såsom Guds Heliga Moder. Ingen har levt lika nära Jesus och känner honom lika bra som hon. Och sedan Jesus på korset har gett henne som Moder åt hela Kyrkan som är hans kropp, representerad av aposteln Johannes (Joh 19:26-27), så finns det heller ingen som bättre känner våra behov och ber för dem. Liksom hon vid bröllopet i Kana i början av Jesu offentliga verksamhet lade fram det nygifta parets behov med de enkla orden "De har inget vin" (Joh 2:3), så bär hon sedan sin ärorika upptagning till himmelen ständigt fram sina andliga barns bekymmer inför Gud. Och tack vare att hon, med hänsyn till Jesu förtjänster genom sitt lidande och sin död, alltifrån sin tillblivelse är "högt benådad" eller "full av nåd" (Luk 1:28), så svarar Gud alltid på hennes allsmäktiga förbön eftersom den alltid är i fullständig samklang med hans heliga vilja. Maria är hela mänsklighetens representant inför Gud. Det var Guds vilja att skänka oss all nåd genom Maria, vilket tydliggjorts i det att hon genom sitt gudomliga Moderskap gett oss Kristus, han som är "fylld av nåd och sanning" (Joh 1:14). Så låt oss tacka Gud för den oerhörda gåva han skänkt oss i Maria, hon som är den rakaste, enklaste och tryggaste vägen till sin Son Jesus.

"Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt." (Gal 4:4-5)

Guds barn

God Jul! När jag som förberedelse för julens firande läste igenom texterna för julens tre mässor (julnatten, julottan och mässan under dagen) fastnade jag framför allt inför följande ord ur evangeliet för mässan under dagen från Johannesprologen: Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud. (Joh 1:12-13) Under julen firar vi att den Väldige Guden, den Evige Fadern har blivit ett litet värnlöst barn i Jesus Kristus. Gud Sonen är lika mycket Gud, lika evig och lika allsmäktig som Gud Fadern och Gud den helige Ande, men han är också av evighet också just Son, ett barn till Gud Fadern. Att vara ett barn och att göra sig beroende av andra hör således till Guds eget innersta väsen, vilket har blivit konkret och uppenbart för oss i och med Sonens människoblivande. Vår höga värdighet som skapade människor är att vi också får rätten att bli barn till Gud när vi tror på Sonen och blir födda på nytt av vatten och ande i dopets sakrament. Som kristna får vi inte glömma bort att alltid bevara denna barnaskapets anda och den ödmjukhet i det totala beroendet av Gud som det innebär. Jesus är mycket tydlig med detta då han säger: "Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket.". Såväl som Gud och som människa förblir Jesus själv alltid Son, Son till Gud Fadern och Son till Jungfru Maria, och liksom han är helt beroende av Gud Fadern gjorde han sig som människa även helt beroende av Maria och Josef där han låg i krubban. Jesus är således själv det bästa föredömet på vad detta barnaskapets anda som fordras för himmelriket innebär. Ett helgon som förstått detta mycket väl är den heliga Therésè av Lisieux, som även valde just "av Jesusbarnet" som sitt dedikationsnamn när hon inträdde i Karmel. Låt oss därför denna jul be om hennes förböner att vi också får del av samma ödmjukhet och barnaskapets anda som hon, att vi inser att vi är helt beroende av Gud och kan leva i en fullständig förtröstan på att han som vår kärleksfulle Fader kommer att ge oss allt vi behöver. Han, vars godhet och kärlek till människorna blev uppenbara genom att han sände sin Son som människa till jorden för att frälsa oss.

S:t Ansgars katolska kyrka i Södertälje, juldagen 2011

Katolsk mässa i Riddarholmskyrkan

Den 30 söndagen "under året" firades katolsk Mässa i Riddarholms-kyrkan med sång av domkyrkans gregori-anska schola, Schola Gregoriana Cathedralis. Mässan celebrerades av msgr Furio Cesare, ad orientem och på latin med undantag av läsningarna, predikan och förbönerna, helt i enlighet med Andra Vatikankonciliets konstitution om den heliga liturgin. Här följer inspelningar av Mässans proprium och ordinarium. 

Orgelpreludium

Introitus - Laetetur cor

Kyrie XI

Gloria XI

Graduale - Unam petii

Alleluia - Lauda, Ierusalem

Credo III

Offertorio - Vivifica me 

Sanctus XI

Agnus Dei XI

Communio - Laetabimur

Salve Regina

Orgelpostludium

Texterna till propriet med översättning återfinns här.

Nästa Mässa med gregoriansk sång av domkyrkans schola äger rum måndagen den 21 november kl 17.00 i domkyrkan, då det firas Reqiuemmässa för stiftets avlidna präster. Därnäst blir det under 9.45-Mässan på Gaudete-söndagen den 11 december, tredje söndagen i advent.

Genom korset till uppståndelsen

Glad påsk! "Vårt påskalamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid med renhetens och sanningens osyrade bröd. Halleluja." (Påskdagens kommunionsantifon). Efter att ha deltagit i den Stilla veckans alla högtidliga gudstjänster, med början i palmsöndagens "actionfyllda" liturgi där vi kastas snabbt från Jesu bejublade intåg i Jerusalem till förkunnandet av passionshistorien, via långfredagens sobra åminnelse av Herrens lidande som här i Södertälje särskilt präglades av den stora korsvägsandakten genom staden som utgick från Katolska Kyrkan, fram till dagens glädjefyllda Mässa på påskdagen då vi tillsammans med Maria från Magdala, Simon Petrus och den älskade lärjungen Johannes får meditera över den tomma graven, vill jag gärna dela med mig av en liten reflektion över det vi fått uppleva.

Som inledning till förnyelsen doplöftena under påskvakans liturgi riktar prästen följande ord till församlingen: "Efter fastans tid av bot och självprövning skall vi nu förnya våra doplöften, varigenom vi har tagit avstånd från Satan och det onda och lovat att tjäna Gud i hans heliga katolska kyrka." Fastan är en oundgänglig förberedelsetid för påsken. "Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig." (Mat 10:38). Vi tar på oss vårt kors för att följa Jesus genom att troget fullgöra våra dagliga plikter och avstå från njutningar och överflöd, för att på så sätt visa vår tacksamhet för det han har gjort för oss och visa vår vilja att svara på hans inbjudan att följa honom på hans lidandes korsväg. Genom att avstå från jordiskt gott gör vi plats i vårt hjärta för det himmelska goda. "Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun." (Matt 4:4). Den enda vägen till uppståndelsen och det eviga livet går genom korset, lidandet och döden. Men "har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han" (Rom 6:5).

Om fastetiden betonar vad vi människor måste göra för att samarbeta med Guds nåd för att kunna nå fram till det eviga livet, så får vi under påsktiden tacka Gud för att han själv har tagit initiativet till vår frälsning och att Jesus genom sitt saliga lidande, sin död och uppståndelse har möjliggjort denna frälsning för alla människor. Liksom fastans självförsakelse öppnar möjligheterna för oss att lyfta själen till himmelska ting, så ger oss påsktidens glädje också en försmak av himmelrikets härlighet. Kyrkoårets växlingar ger balans så att vi inte löper risken att överbetona vare sig den ena eller andra aspekten. "Allting har sin tid, och varje företag under himmelen har sin stund. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid." (Pred 4:1,4). I och med att fastan övergår till påsktiden då vi ihågkommer de 40 dagar som Kristus visade sig för sina lärjungar efter sin uppståndelse, upphör Kyrkans uppmaning till yttre botgöring, ty "inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem." (Mark 2:19). 

Detta betyder dock givetvis inte att påsken ska innebära en förslappning i det andliga livet efter fastans strikta disciplin. Som för att påminna oss om detta får vi i epistelläsningen från Kolosserbrevet på påskdagen höra uppmaningen: "Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden." (Kol 3:1-2). Denna grundinställning till livet måste vi alltid ha. Det betyder inte att man aldrig får njuta av några jordiska ting. "Den som äter gör det för Herren; han tackar ju Gud. Den som inte äter avstår med tanke på Herren, och han tackar också Gud." (Rom 14:6). Den yttre avhållsamheten från jordiska ting är ett medel för att bli fri från det inre beroendet av dem, och den sanna friheten som man till slut med Guds hjälp kan uppnå gör att man kan säga med Paulus: "Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. 13Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft." Eller som det sammanfattas av psalmisten: "Om än er rikedom växer, så fäst inte ert hjärta vid den." (Ps 62:11)

Kristus är sannerligen uppstånden, halleluja! Detta är den dag som Herren har gjort, halleluja! Låt oss jubla och vara glada, halleluja!

Julbetraktelse

Idag på årets första söndag, med juloktaven strax bakom oss och det nya året framför oss, tycks det mig passa bra att återuppta bloggandet med en liten julbetraktelse, inspirerad av jultidens liturgiska texter. Vi kommer aldrig i detta liv förstå den fulla innebörden av inkarnationen (eller JUL:en, Jesus Uppenbarades Lekamligen, som en backronym inspirerad av 1 Tim 3:16 skulle kunna lyda). Men när vi ser på julkrubban där hemma eller en film som The Nativity Story (som TV4 hade den goda smaken att visa på julafton), så kan man kanske åtminstone få en liten hjälp till att ana vad det handlar om - att han som vi i trosbekännelsen bekänner som "Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, honom genom vilken allting är skapat", har blivit ett litet försvarslöst och oansenligt människobarn. Och hur kan detta komma sig, om man får fråga? Påven gav oss svaret i sitt budskap Urbi et Orbi (till staden [Rom] och världen) på juldagen: "Kärlek. De som älskar vill dela med den älskade, de vill vara ett med den älskade". Det är som ett försök att uttrycka vår tacksamhet och vördnad för denna kärlek som vi bugar oss djupt vid orden "Och han har antagit kött av den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa" varje gång vi läser trosbekännelsen (knäfaller på juldagen), och som vi tre gånger dagligen mediterar över detta mysterium genom att be Angelusbönen. 

Ett annat av julens budskap är "frid på jorden åt människor av god vilja" (Luk 2:14), som änglarna förkunnade för herdarna den första julnatten och som vi sjunger i Mässans gloria varje söndag (påven hade en intressant utläggning i sin julnattspredikan angående den korrekta översättningen av denna vers). På den heliga familjens fest förra söndagen, liksom i läsningsgudstjänsten imorgon den 3 januari, läser vi ur Paulus brev till kolosserna: "Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp." (Kol 3:15). Det som alla människor djupast längtar efter är den hjärtats frid som bara fridens furste själv (jfr Jes 9:6) kan ge, och som också är målet för helgelsen och den evangeliska fullkomligheten. Och hur uppnår man då denna frid? Svaret kommer några verser fram: "Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i Herren Jesu namn, och tacka Gud Fadern genom honom." (Kol 3:17). Igår, på julens oktavdag mindes vi hur Jesus på den åttonde dagen efter sin födelsevid vid sin omskärelse fick sitt heliga namn, och imorgon firas minnesdagen just för Jesu heliga namn. Vad kan väl vara en bättre föresats för det nya året än att på allvar bestämma sig att allt vi gör ska ske i Jesu namn? 

Allt som vi kan göra i Jesu namn länder till Guds ära och fyller oss med friden av ett gott samvete. Alltför ofta försöker vi dock i skymundan göra sådant som vi med handen på hjärtat inser att vi inte kan göra i Jesu namn till Guds ära. Då "vandrar vi i mörkret" (jfr 1 Joh 1:6), för att använda orden från första Johannesbrevet som vi läser under vardagarna i jultiden. "Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd." (1 Joh 1:7). Denne kärlekens apostel, lärjungen Johannes "som Jesus älskade" och vars festdag vi firat under juloktaven, är kanske den som allra bäst förstått vad julen handlar om. Den berömda prologen till hans evangelium, som läses såväl på juldagen, på nyårsafton som idag, skulle kunna och har redan legat till grund till otaliga utläggningar, och för den som vill ta del av en god och lättförståelig sådan rekommenderar jag påvens Urbi et Orbi som jag redan hänvisat till ovan. Jag låter därför istället en vers ur första Johannesbrevets fjärde kapitel, som återkommer som en av de korta läsningarna i bönen under dagen under jultiden och som även den mycket träffande sammanfattar julens budskap, avsluta denna betraktelse.

"Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom." (1 Joh 4:9)

Kristus är sannerligen uppstånden!

Glad påsk! Efter att i påskens heliga tre dagars liturgi än en gång fått ihågkomma och återuppleva Kristi instiftande av den heliga eukaristin, hans saliga lidande och ärorika uppståndelse från de döda, så känns det såhär på annandag påsk, när man så smått börjar kunna smälta allting, som att det skulle passa bra med en liten påskbetraktelse. 

Christos Anesti! Alithos Anesti! Kristus är uppstånden! Han är sannerligen uppstånden! Så lyder den traditionella påskhälsningen. Hela den kristna tron står och faller med påståendet att Kristus har uppstått från de döda. "Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. (...) Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna." (1 Kor 15:14,20). Ända sedan den första påskdagen har Jesu lärjungar förkunnat det glada budskapet att Kristus sannerligen har uppstått från de döda. Men som vi hör i dagens evangelium, så har det också ända från början funnits dem som in i det sista försökt förneka denna sanning och hellre trott på sina egna lögner än att uppriktigt söka efter sanningen: "Medan de var på väg kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: 'Säg att hans lärjungar kom under natten och rövade bort honom medan ni sov.'" (Matt 28:11-13). 

Både vakterna och översteprästerna visste att det var en lögn att Jesu lärjungar hade rövat bort kroppen. Ändå valde de hellre att nöja sig med denna lögn än att uppriktigt och ärligt undersöka möjligheten att Kristus faktiskt skulle kunna ha uppstått. Det gick inte att förneka att kroppen inte längre låg i graven, lika lite som det gick att förneka alla de underverk som Jesus hade gjort. Som Petrus säger i dagens första läsning: "Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och under och tecken mitt ibland er, som ni själva vet..." (Apg 2:22). Men trots att såväl Jesu under och den tomma graven tydligt vittnar om att han verkligen är Messias, Guds son, så fanns och finns det ändå många som så långt som möjligt försöker hitta bortförklaringar för att slippa tro. Varför? Kanske för att det helt enkelt är bekvämast så. Om Kristus verkligen är Guds son, då måste vi ju lyssna till honom och forma våra liv efter hans eget liv och undervisning. Och det är ett liv som kräver många uppoffringar. Men det innebär också delaktighet i den uppståndnes eviga liv som är det enda som kan mätta vårt hjärtas djupaste längtan. 

Frågan handlar dock inte så mycket om vad som är jobbigt eller vad som i slutändan leder till en djup frid, utan vad som faktiskt är sant. Jesus säger själv till Pilatus i långfredagens passions-berättelse: "Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst." (Joh 18:37). Vidare sade han till sina apostlar: "Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig" (Luk 10:16). De kristnas uppfattning är att denna evangeliets sanning sedan genom alla tider har förmedlats vidare av apostlarna på det sätt som Paulus beskriver i sitt andra brev till Timotheos: "Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur." (2 Tim 2:2). Samtidigt har förståelsen för Kristi lära fördjupats under den helige Andes ledning enligt Jesu löfte: "Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen" (Joh 16:12-13). Inte så sällan har det inom apostlarna och deras efterträdare sinsemellan uppstått oenigheter om tron, men då har principen ända sedan äldsta tid varit att låta Petrus, Kyrkans synliga klippa, ha sista ordet (se Apg 15:5-12). Så har Kristi sanna evangelium fram till denna dag bevarats i sin fullhet, det menar vi katoliker, i den enda, heliga, katolska (universella, allomfattande) och apostoliska Kyrkan, under ledning av Petri efterträdare i Rom.

"Herrens sanning varar i evighet. Halleluja!" (Ps 117:2) Kristus är sannerligen uppstånden! Än idag är det de kristnas fasta förvissning att påskens budskap verkligen är sant. Det är en förvissning som bygger såväl på Kyrkans förkunnelse som på den egna erfarenheten - både hjärtat och förnuftet säger oss att det enda rimliga förklaringen till den konstaterat tomma graven är att Kristus har uppstått. Och fram till den dag Kristus återkommer är det vårt glada uppdrag att på Herrens bud "gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen." (Mark 16:15). "O att ni i dag ville höra hans röst! Förhärda inte era hjärtan." (Ps 95:8)

Ledamot i SUK:s förbundsstyrelse

Jag är i skrivande stund nyligen hemkommen från Sveriges Unga Katolikers årsmöte som hölls på stiftsgården Marielund på Ekerö utanför Stockholm. Årsmötesförhandlingar brukar väl i allmänhet vara måttligt intressanta att delta i, men det är alltid roligt att få ett tillfälle att träffa andra unga katoliker från olika delar av landet. I år hade jag dessutom blivit föreslagen som ledamot i förbundsstyrelsen, något som jag efter lite velande, funderande och bön kom fram till att det faktiskt kanske skulle kunna vara Guds vilja att jag ska engagera mig som. Och efter att de nattliga förhandlingarna igår äntligen var över stod det klart att jag fått årsmötets förtroende som styrelseledamot. På styrelsens första möte blev jag sedan föreslagen att representera ungdomsförbundet i stiftets pastoralråd (lekfolkets bemyndigade röst i stiftet som bistår stiftsbiskopen med råd angående Kyrkans pastorala arbete i Sverige).

Jag har givetvis ännu inte hunnit sätta mig in så mycket i hur förbundsstyrelsens arbete fungerar, men jag hoppas kunna bidra till att Sveriges Unga Katoliker får en ännu tydligare andlig inriktning där bönen alltid står i fokus. I verksamhetsberättelsen för 2009 kunde man läsa att styrelsen för SUK's-S (Sveriges Unga Katolikers sydregion) under det gångna året "kom fram till att det behövdes mer andlighet i verksamheten", något som jag tror gäller även för SUK som helhet. Under årets årsmöte diskuterades (som vanligt) viktiga frågor som integration och ekonomi, och jag tror i min naivitet att dessa och andra problem som finns i förbundet kommer lösas automatiskt om vi börjar med att genom bönen förena oss allt djupare med Kristus och således också med varandra.

Fader Richard Hayward från Opus Dei kom för att fira den heliga Mässan idag den femte söndagen i fastan, och höll en fantastisk predikan över dagens mycket tänkvärda läsningar. Särskilt var det den andra läsningen från Filipperbrevet som "grep tag" i mig:

"Jag räknar allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp." (Fil 3:8-12)

En väldigt stark text som både sammanfattar kärnan i det kristna budskapet och konsekvensen av detta i våra liv som kristna. Den som bemödar sig om att få kunskap om vem Jesus Kristus verkligen är och på så vis lär känna honom, kommer så småningom att inse att allting annat här i världen vid en jämförelse bara är värdelöst skräp. Jordiska nöjen och njutningar ger oss visserligen tillfredsställelse för stunden, men i det långa loppet ökar de bara våra begär och gör oss mer otillfredsställda. Det enda som kan ge oss sann och fullständig glädje och salighet är det eviga livet tillsammans med Gud, som vi bara kan få ta del av med den rättfärdighet som kommer av tro på Kristus. Och vi kan bara uppstå till det eviga livet tillsammans med Kristus om vi först här på jorden har tagit del i hans lidanden. Men för dem som lever i hoppet om den eviga saligheten så blir till och med lidanden och svårigheter till en fröjd, så länge det är för Kristi skull (jfr 2 Kor 12:10).

Allt gott och en välsignad passionstid.

Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. (Fil 3:13-14)