05 juli 2009

Shabushabu, bläckfisk och Taizé

Nu har jag skrivit klart JLPT nivå 2-provet. Det gick väl hyfsat bra med tanke på att jag inte pluggat till det. När jag igår kväll tittade igenom min kamera så hittade jag några bilder från förrförra helgen som jag helt hade glömt bort när jag uppdaterade bloggen igår. Riktigt så upptagen som jag gav sken av i det förra inlägget har jag alltså inte varit. Men att jag lyckades glömma bort det får väl ändå säga någonting om hur stressad jag varit med studierna. Så även om det blir i okronologisk ordning så kommer här i alla fall förrförraveckans händelser.

Först var det födelsedagsfest för Jeff från Amerika förra lördagen, då vi gick på Shabushabu-restaurang.

För lite drygt 3000 yen får man äta och dricka hur mycket man vill i en och en halv timme. Maten består av kött, grönsaker och kryddiga såser som man själv får koka i en gryta på bordet.


Kuba demonstrerar hur man tar det mycket tunt skurna köttet som lägges i grytan för att sedan koka några sekunder och sedan är färdigt att ätas.


Födelsedagsbarnet själv. Notera ångan från grytorna.


Undertecknad samt Alvin från Australien.

Efter söndagsmässan dagen efter var jag sedan hembjuden till familjen Okamoto.

Till lunch blev det zaru-soba (kalla nudlar) samt tempura (friterade grönsaker).


Takeshi visualiserar sagan om de tre bockarna bruse. "Snipp, snapp, snut" heter tydligen "chokin, pakin, suton" på japanska.


Fru Okamoto gör i ordning den tioarmade bläckfisken till middagen.


Bläckfisk är lite segt och svårätet, men den övriga sashimin var utsökt. Tyvärr var jag lite trött och hängig pga värmen och fukten.

På tisdagskvällen, på första vespern för min namnspatron den helige Johannes döparens födelsedag, åkte jag sedan in till Tokyo för att köpa present till David inför upptagningen (ni märker hur okronoligiskt detta blir), samt delta i en Taizébön på en ungdomsgrupp som träffas på Sofia-universitetet. Närvarande var även broder Gilan från Taizé som visade film och berättade om Taizé. Jag kände igenom honom från världsungdomsdagen i Sydney då jag såg honom som snabbast innan öppningsmässan. Eftersom jag inte tog någon bild från Taizébönen förra tisdagen så får ni hålla tillgodo med bilden från världsungdomsdagen istället. Det passar ju även bra med tanke på att det denna vecka är ett helt år sedan vi åkte iväg till Australien för att ta emot kraften från den helige Ande.


Till höger ses även Win från Thailand, som faktiskt kommer att utbytesstudera ett år på Mälardalens universitet i Västerås från och med i höst. Hoppas att vi får chans att träffas igen.

Nu på lördag är det hembesök hos en japansk familj. Så om jag glömmer bort att skriva om det i nästa blogginlägg så får ni påminna mig!

"Herren svarade: "Min nåd är allt du behöver." Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig." (2 Kor 12:9)

2 Comments:

At 11:31 em, Anonymous Kamido said...

Det är sannerligen en trevlig blogg du har!

Jag tycker att det är intressant att läsa att du beslutade dig för att bli katolik. Hur kom det sig att du blev katolik? Var det något specifikt i läran/trosuppfattningen som övertygade dig?

Jag har också en annan fråga: vad var det som gjorde att du valde att ge upp TV-spel, istället för att bara skära ner? Var det tidsbrist eller andra orsaker?

/ En sökande läsare

 
At 2:14 em, Blogger Gustav Ahlman said...

Roligt att du hittade till min blogg! Lycka till i ditt sökande.

Det lättaste sättet att få ett bra och uttömmande svar på frågan om hur det kom sig att jag blev katolik, är antagligen genom att läsa det brev som jag skrev i december 2005 efter att jag definitivt bestämt mig för att bli katolik (och som jag senare gjort en del tillägg till): http://goto.glocalnet.net/gustavahlman/Varför%20jag%20blev%20katolik.doc

Kort sagt, så var det till att börja med den Katolska Kyrkans konsekvens och mod rörande vissa moralfrågor som gjorde att jag började intressera mig för resten av hennes lära. Det som till sist avgjorde var helt enkelt det faktum att jag kom fram till att den Katolska Kyrkan måste vara den sanna Kyrkan som genom alla tider bevarat den kristna läran ren och oförfalskad, tack vare den nådegåva som givits åt biskoparna (apostlarnas efterträdare) i gemenskap med påven (Petrus efterträdare).

Att jag valde att ge upp tv-spel berodde till en början på tidsbrist. Ett strukturerat böneliv med daglig mässa och tidegärd samt intensiva universitetsstudier lämnar inte utrymme till mycket annat. Jag provade dock att spela lite tv-spel igen under mitt första jullov. Det var väldigt roligt och avkopplande, men även väldigt beroendeframkallande, och längtan efter att få spela gjorde att jag började få svårt att koncentrera mig i min bön. Detta ledde till en hel del samvetskval. Till slut kom jag fram till att det bästa nog är att låta bli helt eftersom risken var för stor att tv-spelen återigen skulle ta över mitt liv helt.

Det är inget fel i sig med avkoppling. Tvärtom är avkoppling, "då den sker i anden", precis som bön och arbete ett sätt på vilket vi kan förhärliga Gud. Men tv-spel är en ganska farlig form av avkoppling eftersom det är så oerhört beroendeframkallande. Jag skulle istället rekommendera mer sociala former av avkoppling, att gå ut i naturen och njuta av Guds skapelse, lyssna på musik eller att läsa böcker.

En tumregel är att inte fråga hur mycket nöjen och njutningar man kan komma undan med utan att synda, utan vilka sysselsättningar som bäst hjälper en att komma närmre Gud. Och då får var och en bedöma själv huruvida tv-spel är att bra sätt att komma närmre Gud eller ej. (Obs. smått retoriskt)

 

Skicka en kommentar

<< Home