Påvens vision för liturgin
The New Liturgical Movement postade nyligen en översättning av en intervju med påvens ceremonimästare, Msgr Guido Marini. En mycket läsvärd intervju som sammanfattar och redogör skälen till den senaste tidens återtraditionalisering av den påvliga liturgin såsom användandet av traditionella liturgiska plagg, det "benediktinska" altar- arrangemanget, kommunions-bänkar, den påvliga tronen samt Pius IX:s gamla herdestav. Den i mitt tycke mest intressanta meningen i artikeln är följande, som förklarar vad det egentligen är som påven vill uppnå: "These changes in liturgical forms are part of a clear vision of Benedict XVI and explicitly expressed in Rome by several interlocutors close to him: 'To achieve, ultimately, a liturgical synthesis between the Mass of Paul VI and that which tradition can contribute to it as enrichment.'" Vägen dit fordrar undervisning och mycket tålamod, och det är tydligt att påven först och främst använder sitt eget exempel snarare än officiella skrivelser för att nå dit.När det gäller motu propriot Summorum Pontificum och den extraordinare formens roll gav Marini i en tidigare intervju ett mycket undvikande svar på frågan huruvida vi kan förvänta oss att påven själv kommer att fira mässan enligt denna form: "That is a question to which I cannot give an answer." Han understryker sedan de två huvudsakliga skälen till dess införande, såsom de framlades redan i påvens följebrev till biskoparna: "the achievement of 'a reconciliation in the bosom of the Church'" och "a mutual enrichment between the two forms of Roman rite: in such a way, for example, that in the celebration according to the missal of Pope Paul VI 'will be able to demonstrate, more powerfully than has been the case hitherto, the sacrality which attracts many people to the former usage.'"
Nyckeluttrycket som påven så många gånger har yttrat är "kontinuitetens hermeneutik". Andra Vatikankonciliet innebar ingen brytning med det förgångna. Det finns två diken. Det ena menar att konciliet innebar en brytning till det bättre, och att den gamla riten bara är ett gammalt ointressant museiobjekt samt att användande av latin i liturgin är en pastoral katastrof. Det andra diket menar att konciliet innebar en brytning till det sämre, och att man borde återgå helt till den äldre formen eftersom den är objektivt sett bättre än den moderna, "fabricerade" liturgin. Kontinuitetens hermeneutik innebär dock att det inte finns någon brytning över huvud taget. Vi ska fortsätta att gå framåt samtidigt som vi tar med oss skatterna ur Kyrkans tvåtusenåriga tradition. I sak: använd de nya liturgiska böckerna och få kontrasten gentemot hur det såg ut tidigare att framstå så liten som möjligt. Alla präster bör kunna fira mässan enligt den extraordinarie formen, och församlingen borde känna till den. Men enda anledningen till att fira den regelbundet är om det finns en konstant efterfrågan på den. Och om alla har förstått innebörden av kontinuitetens hermeneutik och den ordinare formen firas som den skall så bör ingen sådan efterfrågan finnas.
När det gäller den fortsatta återtraditio-naliseringen av den påvliga liturgin, så är det kanske framförallt ad orientem-firandet som står i fokus. I sin bok The Spirit of the Liturgy argumenterar den dåvarande kardinal Ratzinger starkt för att prästen och församlingen gemensamt vänder sig mot öster under den eukaristiska bönen: "On the other hand, a common turning to the East during the Eucharistic Prayer remains essential. This is not a case of accidentals, but of essentials. Looking at the priest has no importance. What matters is looking together at the Lord." När det gäller det praktiska införandet säger han dock följande: "Are we really going to re-order everything all over again? Nothing is more harmful to the Liturgy than constant changes, even if it seems to be for the sake of genuine renewal. Nothing is more harmful to the Liturgy than constant changes, even if it seems to be for the sake of genuine renewal." Därefter följer förslaget att återinföra det centrala altarkors som prästens och församlingens gemensamma fokus, något som nu också blivit verklighet i de påvliga liturgierna. Och hans uppmaning på denna punkt är tydlig: "This mistake should be corrected as quickly as possible; it can be done without further rebuilding." Frågan är bara om det kommer stanna vid att det benediktinska altararrangemanget blir den framtida normen eller om vi kommer få se en mer omfattande återgång till ren ad orientem, som ju är det sätt han själv firar mässan på varje morgon i sitt privata kapell och även gjorde under Herrens dop i Sixtinska kapellet tidigare i år."Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder." (Luk 22:31-32)
posted by F. Gustav Ahlman @ 14:10
19 comments
19 Comments:
Varför skulle den äldre riten inte behöva firas om den nya firades bättre? Du kanske borde läsa på innan du uttalar dig så drastiskt?
Kardinal Castrillon-Hoyos - som i denna sak företräder påven - har sagt att benedictus XVI vill se den äldre riten i "varje församling"(1). Hans föregångare på posten som prefekt för ED-kommissionen brukade upprepa att den hel. Stolen uppmuntrar religiösa ordnar och prästsällskap med uteslutande bruk av den ä. riten och att Rom inte har för vana att uppmuntra det man inte vill se.
Jag förstår inte varför påvens uttryckliga avsikt med SP måste underkastas så egendomlig hermeneutik. Den ä. liturgin var aldrig förbjuden (vad än hundratals biskopar sa i 35 år). I kraft av sin ålder kan den heller inte förbjudas. Och i Rom gör man nu vad man kan för att åter göra den känd och älskad. JÄMTE en vilja att ge den paulinska riten en värdigare utformning.
SP kan inte tolkas om till att handla om att den paulinska liturgin (som kardinal Ratzinger själv kallat för en skrivbordsprodukt) bör firas värdigare och med fler element från gångna århundraden.
För reform av reformen-vännerna blev SP en besvikelse. Det kan jag förstå. Men låt inte denna besvikelse skymma verkligheten.
(1)Referens.
Jag tror faktiskt inte heller att efterfrågan av den tridentinska mässan skulle minska nämnvärt pga ett mer traditionellt firande av den ordinarie formen. Däremot skulle det förhoppningsvis göra att vissa, som enligt åtminstone mig är traditionalister i överkant, kunde inse att båda formerna faktiskt är lika heliga och värda respekt, även om det så klart står var och en fritt att föredra den ena framför den andra.
För egen del älskar jag den tridentinska, vilket alltså inte beror på att jag skulle tycka bättre om den i sig, utan helt enkelt för att den har vissa drag jag gillar skarpt. På samma sätt har den ordinarie formen vissa andra karraktäristiska drag jag uppskattar.
Så alltså: Båda formerna är lika bra och det berikar förståelsen för dem om de finns sida vid sida.
Ett mer traditionellt firande av den ordinarie formen är alltså mycket bra, men inget som får mig att inte längre vara intresserad av EF.
Ah, jag tänkte väl att detta ämne skulle locka till sig några kommentarer!
Under sitt besök i Lourdes har påven själv intervjuats bl a angående SP (alltså påven själv, inte kardinal Hoyos eller msgr Marini), och sade bl a följande angående de franska biskoparnas rädsla att det skulle innebära ett steg tillbaka:
"It is baseless fear; because this "motu proprio" is simply an act of tolerance, with a pastoral objective, for people who have been formed in this liturgy, who love it, who know it, who want to live with this liturgy. It is a small group, because it supposes an education in Latin, a formation in a certain type of culture."
Hans avslutande kommentar är att "In this sense, it seems to me that there is a mutual enrichment, and it is clear that the renewed liturgy is the ordinary liturgy of our time."
Jag kan på ett sätt förstå de franska biskoparnas rädsla. Om Kyrkan gjorde ett misstag i och med liturgireformen och att det bästa man kan göra är att gå tillbaka till hur det var innan, då ifrågasätts självaste Kyrkans ofelbarhet. Visst, promulgerandet av den nya mässordning är inte en dogmatisk fråga, men om den de facto skulle vara ett objektivt sämre sätt att fira mässan på än den äldre formen, då skulle det ändå vara en katastrof att den ändå tillåtits att ersätta denna som den ordinarie och vanligaste formen av mässan.
Det stämmer att kardinal Ratzinger uttalat sig nedsättande om den paulinska mässan - dock har inte Benedict XVI gjort det, och det är skillnad. Det skulle vara väldigt intressant om någon skulle våga konfrontera honom med detta citat.
Som jag tolkar påvens uttalande så är SP ett sätt att tolerera den "lilla grupp" som känner sig fäst vid denna liturgi.
Jag kan utan tvekan skriva under på att det finns mycket att arbeta på när det gäller utformningen av liturgin i Kyrkan av idag. Men även om det kan vara frestande att säga att lösningen helt enkelt ligger i att gå tillbaka till hur det var innan så tror jag - baserat på påvens egna ord - att vi utan tvekan måste utgå från den ordinarie formen och arbeta vidare på utformningen av denna. Och då kan man gärna låta sig inspireras av tidigare utformningar av liturgin - eftersom det ju inte föreligger någon egentlig brytning med dessa.
Om jag förstår dig rätt så väger påvens diplomatiska svar till medierna i en laddad situation i ett svårt land TYNGRE än påvens eget motu proprio. Och det därför att du gillar det förra men störs av det senare.
Knappast trovärdigt, om du frågar mig.
men låt mig säga något annat och viktigare. Jag häpnar över att en ung from katolik idag orkar lägga krafter på att slå split mellan allvarligt syftande katoliker av olika inriktning. Gå du i den nya mässan - ingen hindrar dig. Men varför motarbeta traditionella? Har vi ens råd med sådant? Tycker du det? Titta dig omkring. Värdlen, Väst, Sverige... Är split mellan katoliker vad du vill lägga krafter på?
P.-S. Vad kard. Ratzinger sa om den paulinska mässan är ett objektivt faktum, och inte "nedsättande uttalande".
Jag häpnar över att en ung from katolik idag orkar lägga krafter på att slå split mellan allvarligt syftande katoliker av olika inriktning. Gå du i den nya mässan - ingen hindrar dig. Men varför motarbeta traditionella? Har vi ens råd med sådant? Tycker du det? Titta dig omkring. Värdlen, Väst, Sverige... Är split mellan katoliker vad du vill lägga krafter på?
Jag förstår vad du menar, och jag håller helt klart med. SP:s viktigaste syfte är ju just att uppnå försoning inom Kyrkan, och att då som jag använda den för argumentera på ett sätt som sårar andra katoliker blir ju utan tvekan väldigt motsägelsefullt. Särskilt med tanke på att vi förmodligen alla syftar mot exakt samma mål - att liturgin ska få firas på ett hängivet, vördnadsfullt och vackert sätt så att den så effektivt som möjligt kan hjälpa de troende att förstå dess sakralitet och ledas till en större vördnad för och kärlek till Gud.
Utan tvekan är det så att den äldre liturgin tilltalar många människor, och jag tror definitivt att det är fel att påstå att det skulle vara något fel med att känna en dragning till den. Samtidigt måste det väl ändå framstå som ganska självklart för de flesta att för den gemene söndagskatoliken så är den ordinarie formen betydligt mer pastoralt lämplig.
Kanske är problemet vi gör att bråka om vilken liturgi som är "bäst" när det inte finns något objektivt svar på den frågan och svaret helt enkelt är att olika former av liturgin tilltalar olika människor?
Den som föredrar den tridentinska mässan måste samtidigt erkänna att det bästa för Kyrkan som helhet var införandet av den nya liturgin eftersom den bättre svarar mot majoriteten av världens katolikers behov. Och på samma sätt måste de som föredrar den nya liturgin acceptera att det finns de som känner en större dragning till den äldre formen och följaktligen möjliggöra ett mer utbrett firande även av denna form.
Om den tridentinska mässan skulle varit tillgänglig i den församling där jag bor så kan jag inte på rak arm säga vilken mässa jag hade föredragit att bevista. Men - och det erkänner jag gärna - jag lägger hellre ner min energi på att lära mig tycka om och acceptera den liturgi jag har tillgång till än att vara bitter över det jag saknar.
Tack så mycket för responsen hursomhelst.
Tack själv.
(Varför du talar om bitterhet, det förstår jag inte.)
I sakfrågan: det finns nu sakliga skäl att föredra något som vuxit fram under århundradena i stället för att ha tänkts ut av experter.
Pax.
Den hel. Fadern höll helt nyligen ett anförande till Frankrikes biskopar (i Lourdes). Följande är ett utdrag i engelsk översättning:
"The liturgical cult is the supreme expression of priestly and episcopal life, as also of catechetical teaching. Your duty of sanctification of the people of the faithful, dear brothers, is essential to the growth of the Church. I was prompted to specify in the Motu proprio Summorum Pontificum, the conditions of the exercise of this duty, regarding the possibility of using just as well the missal of Blessed John XXIII as that of Pope Paul VI. Fruits of these new provisions have already seen the light of day, and I hope that the indispensable pacification of spirits is, thanks be to God, coming about. I appreciate the difficulties that you encounter, but I have no doubt that you can achieve within a reasonable time satisfactory solutions for all, so that the seamless robe of Christ does not tear further. No one is too many in the Church. Everyone, without exception, must be able to feel at home, and never (must he feel) rejected. God who loves all men and does not want to lose any entrusts to us this mission of pastors by making us the Shepherds of his sheep. We can but thank him for the honour and trust that he has placed. Let us strive therefore to be always servants of unity!"
Jag skulle tro att dessa ord väger tyngre än ett oförberett svar till journalister. Dessutom överensstämmer dessa ord med påvens egen text, "Summorum pontificum".
En parentes om "kontinuitetens hermeneutik": påven har aldrig tillämpat detta på den paulinska liturgin, utan på konciliet. Aldrig har påven förnekat det uppenbara: att den nya liturgin utgör ett slags brott. En liturgireform är en disciplinär handling, som inte kan liknas vid ett allmänt kyrkomöte.
Jag förstår heller inte varför SP skulle vara en "besvikelse" för "reform av reformen-vännerna". Bara för att man är av åsikten att den reformerade liturgin inte är objektivt sämre än den äldre så finns det väl ingenting negativt i att den äldre görs mer tillgänglig?
Sedan undrar jag vilka katoliker som inte skulle vara vänner till "reformen av reformen". Vem vill inte att den ordinarie formen av mässan ska firas på ett så värdigt sätt som möjligt? Och vad skulle det i sådana fall finnas för andra skäl än ren skadeglädje?
Det är som sagt inget fel med att känna en dragning till den äldre liturgin och personligen välja att exklusivt delta i denna. Det är ju just för att bekräfta förekomsten av och uppfylla dessa önskemål som SP kommit till. Och jag ser heller ingenting dåligt med kardinal Castrillon-Hoyos önskemål att på sikt alla troende ska få tillgång till den äldre liturgin, då det mycket väl kan finnas många som upplever det som lättare att möta Gud genom denna även om de ännu inte fått chansen.
Men om man ondgör sig över den reformerade liturgin, betraktar den som ett misslyckande och kanske rentav undviker att delta i mässan så länge man inte har tillgång till den äldre formen, då är man i mina ögon på väg åt ett håll som i värsta fall slutar i SSPX eller sedevakantism. Kärnan i den katolska tron är inte att till varje pris hålla fast vid Kyrkans traditioner med litet t utan att till varje pris hålla fast vid Kyrkans nuvarande läroämbete - inte minst när detta yttrar sig genom ett ekumeniskt koncilium.
Den enda skillnaden mellan en ultratraditionalist och en protestant är att protestantens högsta instans dennes egna, personliga tolkning av Skriften, medan ultratraditionalistens dito är dennes egna personliga tolkning av Traditionen. Båda missar att det endast tillkommer påven och biskoparna i gemenskap med honom att rätt uttolka såväl Skriften som Traditionen. Det är därför inte så få protestanter som konverterat till katolicismen så småningom slutat som ultratraditionalister - det protestantiska grundtänket sitter fortfarande kvar.
Det går faktiskt att leva som bröder och systrar i samma latinska rit av den Katolska Kyrkan även om man har olika personliga preferenser när det gäller utformningen av liturgin. Det får inte bli något "vi och de". Som kardinal Castrillon-Hoyos sade kvällen före ikraftträdandet av SP: "My hopes are these: The Eucharist is the greatest thing we have, it is the greatest manifestation of love, of God’s redemptive love who wants to stay with us with this Eucharistic presence. This must never be a motive for discord but only love."
Postade den förra kommentaren innan jag såg din senaste, men håller helt klart med dig, särskilt betoningen av att det slutliga målet med det samtida användandet av bägge missalena är att alla ska bli nöjda och att sann enhet uppnås.
"Aldrig har påven förnekat det uppenbara: att den nya liturgin utgör ett slags brott."
Även om man inte håller med och gärna skulle önskat sig någon form av motivering (särskilt med tanke på att det helt verkar motsäga hans tidigare uttalanden som kardinal), så kvarstår faktum att påven i följebrevet till SP uttryckligen skriver att "There is no contradiction between the two editions of the Roman Missal. In the history of the liturgy there is growth and progress, but no rupture."
Fortsättningen tål att meditera över en hel del: "What earlier generations held as sacred, remains sacred and great for us too, and it cannot be all of a sudden entirely forbidden or even considered harmful. It behooves all of us to preserve the riches which have developed in the Church’s faith and prayer, and to give them their proper place. Needless to say, in order to experience full communion, the priests of the communities adhering to the former usage cannot, as a matter of principle, exclude celebrating according to the new books. The total exclusion of the new rite would not in fact be consistent with the recognition of its value and holiness.
Inte oväntat lägger vi tonvikten vid delvis olika saker. Det må så vara. Jag slås förstås av den oerhörda nyhet som SP innbear, bl.a. att påven fastslog att den äldre riten aldrig förbjöds, tvärtemot vad i princip alla sa i 40 år.
Men hur som helst... Bevisligen menar inte påven att den äldre riten endast skall tolereras, och det står i SP och upprepades i Lourdes. kan vi enas om det är jag nöjd.
Pax.
Jag hinner inte svara på ditt förra inlägg mer än kort (förpliktelser...), men måste få invända. Hade det t.ex. inte varit för Paulus VI:s och många biskopars hets för att tvinga ned den nya liturgin i halsen på folk, hade traditionalistproblemet som vi känner det aldrig behövt uppstå i förstone.
Jag gillar överhuvud inte den motsättning du uppställer mellan tradition och kyrkans läroämbete NU. Läroämbetet är instiftat för att bevara det mottagna. Läs Vaticanum I.
Att likna traditionalister vid protestanter håller streck endast om man menar att den katolska läran består i en enda princip: blind lydnad. Och det är nu inte vad Pastor aeternus lärde, så...
Vaticanum II är inte en überdogm. Ja, faktum är att det inte verkar finns något nytt alls i Vaticanum II.
"Att likna traditionalister vid protestanter håller streck endast om man menar att den katolska läran består i en enda princip: blind lydnad. Och det är nu inte vad Pastor aeternus lärde, så..."
Ingen har sagt att det handlar om blind lydnad. Självklart är idealet att verkligen förstå varför Kyrkan lär ut det hon gör. Men lyda ska man göra i vilket fall som helst. Såväl Vaticanum I som II understryker att detta gäller i såväl dogmatiska som disciplinära frågor (även om man givetvis har rätt att yttra sin åsikt).
"Vaticanum II är inte en überdogm. Ja, faktum är att det inte verkar finns något nytt alls i Vaticanum II."
Det är mycket möjligt att du har rätt; vi behöver inte gå in i en djup diskussion just nu om vad konciliet säger och inte säger. Men varför en så nedsättande ton mot ett ekumeniskt koncilium? Jag har som sagt inget problem med att folk föredrar den äldre liturgin, men tycker det är synd att detta så ofta är förenat med ett attityd som uttrycker tvivel mot Kyrkans läroämbete. Som påven själv poängterade i SP:s följebrev till biskoparna: "It is true that there have been exaggerations and at times social aspects unduly linked to the attitude of the faithful attached to the ancient Latin liturgical tradition. Your charity and pastoral prudence will be an incentive and guide for improving these."
Senaste nytt: Intressant föredrag i ämnet av kardinal Castrillon-Hoyos.
Utdrag:
The Eucharist should never become a point of contrast and a point of separation," Cardinal Castrillon said at the Sept. 16 conference. "What is more important: the mystery of God who becomes bread or the language by which we celebrate the mystery?"
The cardinal said the Mass -- in whatever language it is celebrated -- must be a service motivated by love and "never a sword" used against other Christians.
"When we are before the greatest expression of love for humanity -- the Eucharist -- how can we fight?" Cardinal Castrillon asked.
Jag uppskattar vårt samtal. Hoppas det framgår. Tyvärr hinner jag inte lägga ned den tid som en del sidospår förtjänar. Så t.ex. Vaticanum II. Men litet hinner jag nog.
Jag understryker till att börja med att det inte fanns något nedsättande i det jag tidigare skrev om det senaste kyrkomötet. (Jag sa vad som syns mig vara ett faktum. Msgr Felici, konciliets sekreterare, tycks ha sagt detsamma.) Vad jag däremot skulle ha mycket nedsättande att säga om, det är den syn på Vaticanum II som genomsyrar Gunnel Vallquists Dagbok från Rom (måste läsas!). Och det är nu dessa människor som i mångt och mycket bestämde stämningen i katolska kyrkan fram till ganska nyligen.
Man måste förstå historien för att förstå olika historiska fenomen. Traditionalismen som katolsk rörelse är obegriplig utan sitt (historiska) sammanhang. Och det sammanhanget består till stor del av ideologin (något annat är det inte) i Dagbok från Rom.
Min erfarenhet är att om man visar traditionella katoliker av det litet hårdare slaget litet kristlig kärlek och förståelse, och visar dem att det finns en katolsk, med traditionen förenlig tolkning av det senaste konciliets texter, ja, då kan man hela deras (helt begripliga) misstro.
Om man däremot höjer rösten och kräver lydnad och underkastelse för att Vaticanum II minsann var ett allmänt kyrkomöte (vilket är det enda bemötande traddisar länge fick, samtidigt som modernister och mycket allvarliga missbruk härjade litet varstans), gör man ont värre.
Det går inte att förneka att "traditionella katoliker" blivit oerhört illa behandlade. Påvens erkännande gällande den äldre riten talar sitt tydliga språk: i 40 år ljög man om den äldre liturgins status och bokstavligen förföljde folk i namnet av en auktoritär lögn. Det går heller inte att förneka att "traditionalister" reagerade på uppenbara missbruk, missbruk som därtill ofta hade biskopars stöd. Och de reagerade utifrån den tro som bekräftats av den senaste katekesen, d.v.s. reagerade utifrån sunda vätskor. Detta är långt viktigare än din liknelse vid protestantismen (som är missvisande och djupt orättvis).
Sedan finns bland traditionella såväl sår som mänsklig ofullkomlighet. Hos vissa finns även bitterhet. Såren måste få läka. Bitterheten är det svårare med, men vi får göra vad vi kan. Mänsklig ofullkomlighet kommer vi aldrig helt undan, däremot.
Med delad katolsk tro, välvilja och vilja att förlåta kan koncilietidens sår på ömse håll läka. Just därför är det angeläget att inte glädjas åt sådant som medkatoliker blir sårade av, så t.ex. glädjetjut över [tolkningen av påvens flygintervju om] att SP bara vore något slags toleransedikt riktat till efterblivna och elaka halvkatoliker. Så framställdes det bl.a. i franska medier, som däremot höll tyst om påvens motsatta ord till de franska biskoparna i Lourdes.
En sista iakttagelse: få saker sårar "traditionella" katoliker mer än illvilja och skadeglädje från "konservativa" katoliker. Och av den varan finns det tyvärr ganska mycket, om sanningen skall fram. Låt oss göra vad vi kan för att bygga broar mellan oss. Min egen förhoppning är att få se traditionella, Opus Dei (också i Sverige...), Johannesbröderna och andra samarbeta i det angelägna arbetet att rädda familjen, rädda Sverige, rädda Europa och befästa vår heliga religion.
Vill inte störa den fina dialogen, bara komplettera med en artikellänk från Katolsk Observatör, där ceremonimästare Marini lägger ut texten om de förväntningar som man uppenbarligen hyser om Summorum invid den Heliga Stolen:
För det första tanken att därigenom göra det lättare att uppnå ”en försoning inom kyrkans hägn”. Betraktat på detta sätt ser vi att motu propriet är en underbar kärleksakt som syftar till kyrkans enhet. Å andra sidan – och det får vi inte glömma – är målsättningen även att gynna ett ömsesidigt berikande mellan dessa båda former av den romerska riten. På så sätt kommer firandet enligt Paulus VI:s missale (den ordinära formen av den romerska riten) ”att ännu mera kraftfullt än hittills varit möjligt kunna visa mässans sakrala karaktär som gör att många människor dras till den tidigare formen."
Detta är något annat än flygplanshänvisningen till marginella grupper - eller hur?
I samma anda är kardinal Castrillon Hoyos' förord till en alldeles nyutgiven bok om den äldre ritens utförande: här.
Några citat:
"[the Holy Father] ...definitively clarified that the rites according to the liturgical books in use in 1962 were never abrogated."
"Catholics have a juridical right to the more ancient liturgical rites..."
"...legally established in Summorum Pontificum in a manner that must be respected by ecclesiastical superiors and local ordinaries alike."
"...should be widely available to all of Christ’s faithful"
"Widely" är motsatsen till "den lilla grupp". Och detta är nu inget spontant svar på en journalist i ett fientligt land.
Aj... Jag fick bara med en del av citaten. Här kommer fler ur kardinalens förord:
"The Holy Father is pleased at the generous response of many priests ... in learning once again the rites and ceremonies..."
"I encourage priests to do so in a spirit of pastoral generosity and love for the liturgical heritage of the Roman Rite."
"Seminarians, as part of their formation in the liturgy of the Church, should also become familiar with this usage of the Roman Rite... Hence it follows that all seminaries should provide such training as a matter of course."
Jag påminner om att påven i SP uttryckligen stadgar att Ecclesia Dei-kommissionen ansvarar för att tolka och tillämpa SP. Så lyder påvens egna ord.
Visst är det en märklig situation: Å ena sidan har vi mängder av lekmän - framförallt i de yngre generationerna - som ger påven sitt fulla stöd ifråga om liturgin. Å andra sidan biskopar som öppet nonchalerar frågan. Nu senast hörde jag från Tyskland, att en biskop sagt att yngre präster skulle aldrig komma ifråga att få fira mässan enligt äldre ordning...
Så vi har alltså påven och så ett stort glapp och sedan lekmännen.
Det är också märkligt att man inte ser någon som helst aktivitet
när det gäller utveckling och fördjupning av den ordinarie mässordningens uttryck.
Sant. I Sverige ser det dock annorlunda ut. Biskopen är ytterst romersk och vänligt sinnad mot den gregorianska liturgin. I vårt land är det nog på annat håll som skon klämmer.
Skicka en kommentar
<< Home