Kyrkan, vår moder

Den andra läsningen till dagens läsningsgudstjänst är hämtad ur Henri de Lubacs bok Meditation över kyrkan, och har fått överskriften Kyrkan, vår moder. Jag ber inte (längre) hela tidegärden, men läsningsgudstjänstens läsningar hör till de delar som jag försökt prioritera att läsa varje dag, just för att det då och då dyker upp guldkorn som detta:

"Det är hon [kyrkan] som dagligen undervisar oss i Jesu Kristi lag, sätter hans evangelium i våra händer och hjälper oss att avslöja dess innebörd. Var skulle den finnas, denna lilla bok, eller i vilket skick skulle den ha nått oss, om den, omöjliga tanke, inte hade sammanställts och sedermera bevarats och kommenterats i den stora katolska gemenskapen? Vilka förändringar skulle den inte ha genomgått, vilka förvanskningar, i sin text och i sin tolkning? Om man med den helige Francois de Sales kan säga, att Skriften i ett avseende är helt tillräcklig för att undervisa oss om allt, så måste man med honom också tillstå att otillräckligheten finns hos oss, som utan traditionen och läroämbetet inte skulle vara i stånd att avgöra vilken som vore dess rätta innebörd. Det är vidare så, att när vi rådfrågar denna tradition och lyssnar till detta läroämbete, betyder inte det att vi sätter kyrkan över Skriften utan att vi föredrar den tolkning av Skriften som är hela kyrkans framför vår egen. Vi tror att Guds ord är riktat till kyrkan, och just det är skälet till att vi lyssnar till det och läser det i kyrkan."

Man kan också uttrycka det som den helige Augustinus: "Den som inte har Kyrkan som sin moder kan inte ha Gud som sin Fader." Jag hade givetvis en mycket förtrolig relation till Gud, min Fader, redan långt innan jag blev katolik. Men efter att jag blivit upptagen i Kyrkans fulla gemenskap så har jag också fått en ständigt växande kärlek till Kyrkan, vår moder. Det är dels en kärlek till Kyrkan som organisation, Kristi kropp på jorden, samtidigt som det är en kärlek till alla mina bröder och systrar i Kristus som utgör denna Kyrka, såväl den stridande Kyrkan på jorden, den lidande Kyrkan utgörandes av själarna i skärselden, och slutligen den segrande Kyrkan, vilket är alla helgon som redan gått före oss in i himmelriket och som ständigt ber för oss.

Kyrkan är dock inte bara till för att ge sina medlemmar känslan av att vara en del av en gemenskap som är oändligt mycket större än vi någonsin kan föreställa oss. Utan Kyrkan som den officiella bevararen och uttolkaren av Guds Ord, så skulle för länge sedan den sanna, kristna läran ha gått förlorad i vimlet av alla irrläror. De första tvistefrågorna uppstod redan under apostlarnas tid (omskärelsens nödvändighet), och redan under 300-talet uppstod arianismen som ifrågasatte en så pass grundläggande Kristen lära som Kristi gudom. Och man behöver bara se på samfund som Jehovas vittnen och Mormonkyrkan för att inse hur oerhört långt bort från kristen tro man kan komma även om man menar sig bygga sin lära på Bibeln.

Visst finns det många protestantiska samfund som förkunnar en till stora delar sund kristen lära, och som menar sig utgå från Luthers fundamentalprincip "Skriften allena". Vad de oftast inte inser är dock hur oerhört mycket deras lära ändå bygger på Traditionen - den av Kyrkan förespråkade tolkningen av Skriften som var den enda gällande fram till reformationen på 1500-talet. Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken fastslår visserligen att "Kristi Ande har inte avstått från att använda de separerade kyrkorna och samfunden som ett medel för frälsningen", men tillägger omedelbart efteråt att dessa "härleder sin effektivitet från den verkliga fullhet av nåd och sanning som anförtrotts Kyrkan" (Unitatis Redintegratio 3). Så lite tillspetsat kan man säga att icke-katolska samfunds förmåga att leda människor till frälsning beror på hur mycket gemensamt de har med den Katolska Kyrkan.

Utan en synlig Kyrka, uppbyggd av en hierarki kring apostlarna och deras efterträdare med apostlarnas prins - Petrus - som sin synliga Klippa, så skulle det inte kunna finnas någon kristendom. Det är bara att konstatera. Men det glada budskapet är att kristendomen faktiskt finns till och att den kommer fortsätta göra det fram till Kristi återkomst, och att den sanna läran vare sig varit eller någonsin kommer att bli på allvar hotad av irrläror. Kristus har ju uttryckligen lovat att bevara den för all framtid.

"Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den." (Matt 16:18)