Däremellan kommer fastan

Denna blogg tänker jag för ovanlighetens skull inleda med att göra det som bloggar vanligtvis brukar vara till för, nämligen kommentera aktuella nyhetshändelser. Biskop Anders och Sten-Gunnar Hedin har återigen gjort gemensam sak på DN Debatt, och hotar öppet Alliansen att man "kan tvingas uppmana kristna väljare att inte rösta på alliansen i valet 2010". Anledningen är givetvis socialminister Göran Hägglunds kommande mycket kontroversiella abortturisms-proposition, som enligt en Temo-undersökning över 65% av de egna kd-väljarna är emot. Och som om det inte vore nog, så kommenterade dessutom KDU-ordföranden Ella Bohlin i sin blogg under förra veckan Portugals beslut att införa fri abort med orden "ett mycket klokt beslut".

Slutsatsen man får dra av detta är att kristdemokraterna - trots att det i partiprogrammet fortfarande står att läsa att varje abort innebär att "ett människoliv släcks" - inte längre på något sätt skulle kunna kallas för ett abortrestriktivt parti. Och för en djupt troende katolik för vilken den svenska liberala abortlagstiftningen måste ses som den absolut största skamfläcken i vårt i övrigt så solidariska välfärdssamhälle så innebär detta givetvis att den tidigare så självklara sympatiseringen med kristdemokraterna inte alls är särskilt självklar längre. En direkt uppmaning från biskopen att bojkotta Alliansen skulle i varje fall inte jag ha några problem att följa. Självklart skulle det inte bli ett dugg bättre med att få tillbaka den socialdemokratiska regeringen. Men förmodligen inte särskilt mycket sämre heller. Tyvärr. Detta hot från Sveriges samlade kristenhet (den katolska och frikyrkliga i varje fall) bör därmed tas på absolut högsta allvar av den kristdemokratiska ledningen. Mig lurar de i varje fall inte enbart med hjälp av ett "krist" i partinamnet. Det ska bli mycket intressant att se vad det dyker upp för motioner till nästa riksting.

Okej, det om detta. Som ni förhoppningsvis känner till så började fastan i onsdags. För oss katoliker innebär detta rent konkret att man under askonsdagen endast äter ett mål mat under hela dagen, avhåller sig från kött samt deltar i askonsdagsmässan där påläggningen av askan äger rum. För resten av fastan är det upp till var och en vad man väljer att avstå från. Biskop Anders uppmanade i sitt herdabrev inför fastan till att ge tionde samt att delta i den dagliga mässan. Under fastan uppmanas vi att mer än vanligt anstränga oss för att synda så lite som möjligt, samt att gå till bikt för att återupprätta vårt sargade förhållande till Gud, för att på så vis bli så väl förberedda att fira påskhögtiden som möjligt. Men mina personliga tidigare erfarenheter av fastan är att den bästa behållningen är om de ändringar i ens livshållning som man gjort under fastan faktiskt får eviga konsekvenser för ens fortsatta liv.

Min sinnesstämning ser som vanligt ut ungefär som en sinuskurva, men jag gör allt jag kan för att den mer ska likna en naturlig logaritm, med sikte mot en exponentialfunktion. Förra veckan var alldeles förträfflig, men den gångna veckan började inte riktigt lika bra. När man är trött och inte förstår vad som sägs på föreläsningarna och inte kommer någon vart med uppgifterna på lektionerna, så är det lätt att falla för frestelsen att misströsta, tycka synd om sig själv och ge upp. Men det är just vid sådana tillfällen, då man minst av allt känner Guds närvaro i sitt liv, som det är som allra viktigast att ta sin tillflykt till honom. Och det finns faktiskt en hel del hjälpmedel för att Guds närvaro ska kännas mer påtaglig i ens liv (för närvarande är han alltid, oavsett vi känner det eller inte).

Grundläggande är givetvis bönen. Och där vill jag poängtera det som fader Martin gjorde vad han kunde för att pränta in under tiden som jag gick i undervisning hos honom, nämligen vikten av inre bön. Inre bön, eller kontemplation som det också kallas, är att stänga munnen för att istället öppna hjärtat. Istället för att samtala med så får vi bara "vara" inför honom. "Gud, här är jag. Jag är din. Kom och gör ditt jobb med mig." Självklart är det inte alltid så lätt att under en längre stund försöka sitta och vara helt koncentrerad på Gud. Tankarna flyger allt som oftast iväg, och det som var menat att bli en bönestund blir istället en planering av den kommande dagen. Men det viktiga är att inte ge upp. "Gud, nu kommer jag till dig." Ett knep är att koncentrera sig på sin andning. Under en stund av inre bön andas man för varje andetag inte bara in luft utan också den helige Ande, som bit för bit formar vårt hjärta till att mer och mer likna Jesu Heliga Hjärta.

Ibland klarar man inte av att be själv. Man har varken tid, ork eller inspiration. Då är det för väl att vi har helgonen som ber för oss. Att varje morgon ställa sig under den saliga jungfruns beskydd gör att man resten kan leva i trygg förvissning om att hennes moderliga förbön kommer bevara oss från alla faror. "Påminn dig, milda jungfru Maria, att det aldrig någonsin har blivit hört att någon som tagit sin tillflykt till dig och anropat din förbön har blivit övergiven. Full av förtröstan kommer jag därför, arma syndare, till dig, min Moder, du jungfrurnas jungfru. Överge mig inte i min nöd utan hör mig och hjälp mig, du Ordets Moder, Maria."

När man misslyckas med att leva som Gud vill så är det också lätt att misströsta och bli besviken på sig själv. Då gäller det att komma ihåg att vi inte klarar någonting av oss själva, utan att vi är i ständigt behov av Guds nåd. Om vi bara skulle lita på vår egen förmöga för att leva helt syndfria liv så skulle det bara leda till högmod. Som kristen försöker man givetvis så gott man kan att leva i enlighet med Guds vilja, men hur man än gör så misslyckas man alltid med jämna mellanrum i alla fall. Det är just för dessa tillfällen som Gud har gett oss försoningens sakrament. "Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden." (Joh 20:23). Den ordinerade prästen har fått Kristi fullmakt att i hans namn förlåta synder. Att bikta sig är att bekänna sina synder för Kristus själv, och motta hans förlåtelse genom prästen, som verkar in persona Christi (i Kristi person). Det finns inte mycket som är så förlösande som att efter att man lättat sitt hjärta och blottat alla sina mörkaste sidor få höra de ljuvliga orden: "Och jag löser dig från dina synder i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen."

Av alla former av bön finns det dock ingenting som kommer i närheten av den heliga mässan. I den heliga mässan får vi ett tillfälle att glömma alla våra värdsliga bekymmer för att istället helhjärtat ägna oss åt det som vi människor är skapade för - att tillbe Gud. Allra bäst är om man innan mässans början kan få en stund av stilla bön inför tabernaklet. "När du närmar dig tabernaklet, tänk då på att Han ... har väntat på dig i tvåtusen år!" (Vägen 537). Vårt dagliga arbete kan många gånger få vårt liv att kännas trist och meningslöst, men när vi i mässan offrar oss själva till Gud i gemenskap med Kristus så får det helt plötsligt en helt ny dimension. "I eukaristin blir Kristi offer också offret som frambärs av lemmarna i hans kropp. De troendes liv, deras lovprisning, deras lidande, deras bön, deras arbete förenas med Kristi liv, lovprisning, lidande, bön och arbete och hans fullständiga självutgivelse och får på detta sätt ett nytt värde. Kristi offer närvarande på altaret ger alla generationers kristna möjlighet att förenas med hans offer." (Katolska Kyrkans Katekes 1368). I Fader vår ber vi "Vårt dagliga bröd giv oss idag". Att så ofta som varje dag få ta emot vårt dagliga bröd, Kristi kropp och blod, detta "odödlighetens läkemedel och motgift mot döden" (KKK 1405) är ett oerhört privilegium som jag inte kan tacka Gud nog för. Utan den heliga mässan hade jag för länge sedan gått under, begravd någonstans mellan matematikböckerna och fysikläxorna. Den heliga mässan är grundvalen i min tillvaro och mitt livs stora kärlek. Och det bästa är att man lär sig att älska den mer och mer ju oftare man deltar i den.

Det blev en ganska lång blogg idag. Du som har orkat dig ända ner hit utan att ha skuggat igenom någonting är värd en eloge. Om ni har några synpunkter är ni välkomna att dela med av dem nedan. Pax vobiscum.

"Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå? Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig." (Ps 130:3-4)