22 februari 2009

Be för påven

I sambandet med den utlysta novenan för den helige fadern som avslutas idag skulle jag vilja reflektera lite över Kyrkans katolicism och enhet, vilket påven står som garant för och som särskilt den nuvarande påven gjort till kärnfrågor under sitt pontifikat. Anledningen till att Kyrkan från allra äldsta tid gått under tillnamnet den Katolska Kyrkan, är att poängtera Kyrkans enhet och allomfattning. Trots att det finns många olika delar av Kristi kropp med många olika uppgifter, och trots att det finns många olika sätt att uttrycka den enda sanna tron på, så är Kyrkan en och densamma över hela jorden, och dess budskap gäller alla människor genom alla tider.

Grunden för att denna enhet i mångfalden ska fungera är lydnad. Lydnad för Kristus, lydnad för hans Kyrka och lydnad för dess biskopar, i synnerhet biskopen av Rom som är Kristi ställföreträdare på jorden. Det finns alltid en frestelse att tro sig själv veta bäst vad Guds vilja är, och att således snarare följa denna uppfattning än den som uttrycks av biskopskollegiet i gemenskap med biskopen av Rom. Denna olydnad, om den så beror på okunskap eller högmod, är källan till all oenighet och splittring i Kyrkan, som står i rak motsats till Herrens uttryckliga vilja att vi skall vara ett liksom han och Fadern är ett (Joh 17:21-23).

Svårigheter att visa lydnad mot Kyrkans läroämbete kan uppstå dels när man upplever att Kyrkans lära inte stämmer överens med (ens egen tolkning av) Skriften, eller när den inte stämmer överens med (ens egen tolkning av) Traditionen. Kyrkans lära kan inte ändras, men hennes sätt att uttrycka sin lära kan och måste anpassas i enlighet med att världen i vilken hennes budskap skall tas emot förändras. Det är fullt tillåtet att uttrycka svårigheter över att förstå hur Kyrkan kommer fram till sina slutsatser, men då är målet att just försöka förstå snarare än att konstatera att Kyrkan måste ha fel.

Lydnad innebär bland mycket annat att acceptera Kyrkans beslut att anta en mer ödmjuk hållning gentemot icke-katolska kristna och troende av andra religioner. Men lydnad innebär samtidigt att inte ifrågasätta påvens strävan att visa samma välvilja även mot de grupper som snarare sätter fokus på att alla icke-katoliker helst borde komma till insikt om den fulla sanningen. Lydnad innebär även att inte ifrågasätta riktigheten i Kyrkans val att reformera liturgin i syfte att göra den mer lättillgänglig och främja ett mer medvetet deltagande hos den genomsnittlige söndagsmässo-deltagaren. Men likaså innebär lydnad att i enlighet med påvens vilja möjliggöra den äldre liturgins firande för dem som fascineras av dess mystik och betoning av mässans offerkaraktär. Lydnad innebär även att acceptera Kyrkans (ännu så länge?) tillåtande av bruk såsom kommunionutdelning i handen stående, lekmän som kommunionutdelare eller kvinnliga ministranter. Men lydnad innebär i minst lika hög grad att inte kritisera präster som fullt legitimt väljer att (i likhet med påven själv) inte utnyttja dessa valmöjligheter. Och som flera redan påpekat, så innebär lydnad för Kyrkan inte enbart bejakandet av det senaste ekumeniska konciliets läror, utan även av de 20 föregående.

I ultratraditionalisternas ögon är vår nuvarande påve liberal, och i progressivisternas ögon är han stockkonservativ. I mina ögon är han den bästa påven som Kyrkan någonsin hade kunnat ha i denna tid, då han så oerhört välbalanserat betonar Kyrkans kontinuitet med traditionen, utan att för den skulle förneka behovet av förnyelse. Är det någon som kan bygga broar mellan de olika grupperingarna inom Kyrkan så är det han. Tyvärr har han haft lite otur med tajmingen. Och han behöver våra förböner. Orémus pro Pontífice nostro Benedícto.

-----------------------------------------------------------------------------------

På onsdag börjar så fastetiden (四旬節, shijunsetsu, "fyra-tiodagarsperioder-årstiden"). Idag framställdes traditionsenligt askonsdagens aska genom brännandet av palmkvistarna från förra årets palmsöndagsprocession.


Innan fastan börjar hinner jag dock åka iväg på en tvådagars skid- och fågelskådarresa till foten av berget Fuji. Blir tyvärr antagligen svårt att hitta några semlor där, men man kan ju alltid hoppas.

"Jag vände mig till Herren Gud med bön och åkallan och höll fasta i säck och aska. Jag bad till Herren, min Gud, och bekände: "Ack, Herre, store och förfärande Gud, du som troget håller fast vid förbundet med dem som älskar dig och håller dina bud!" (Dan 9:3-4)

2 Comments:

At 4:51 em, OpenID hilaron said...

Hej Gustav!

Håller med dig i stort. Det är ett problem att definiera ut sig själv och tappa lyhördheten för Kyrkans läroämbete, såväl åt det ena som åt det andra hållet. Men jag kan däremot inte se hur detta skulle innebära att man måste tycka som påven i precis allt. Nu är vi ju välsignade med en Pontifex Maximus som tar det hela på allvar och inte är på väg att skandalisera Kyrkan. Men säg att vi hade levt på Sixtus V:s tid, hur skulle vi då förhålla oss till påven? När stora delar av Kyrkans framtid stod på spel, om påve Sixtus V hade fått promulgera den djupt problematiska reviderade Vulgatan? Jag kan inte tänka mig att det är rätt att bara följa med i ett sådant läge, särskilt inte om man är en teolog i Kyrkans tjänst. Eller skulle de franska teologerna inte ha förmanat påve Johannes XXII när han lärde heretiska uppfattningar i sitt ordinarie läroämbete (men givetvis inte i sitt extraordinarie, ofelbara, läroämbete)?

Det är såklart inte upp till varje enskild lekman att börja peta i teologiska spörsmål hursomhelst och en god vägledare är alltid Kyrkans ständiga läroämbete, och den aktuella påvens tolkning av detta läroämbete, men det förekommer motsättningar mellan olika ståndpunkter i läroämbetet och om dessa inte har försonats genom en extraordinär dogmatisk förkunnelse, bör man också urskilja vilka delar av läroämbetet som säger vad (eftersom det finns olika grader av sanningsanspråk inom läroämbetet). Om Johannes Paulus II exempelvis hade förkunnat att det är OK med artificiell kontraception i sina onsdagsaudienser om kroppens teologi, så hade det inte haft samma vikt som exempelvis Humanae Vitae eller Casti Connubii, eftersom dessa tillhör en högre nivå av läroämbetet än påvens onsdagsaudienser. Samma princip bör användas även i andra sammanhang.

Athanasius Contra Mundum har just nu en mycket bra serie om sedevakantismens falska principer, där han även går igenom just sådana frågeställningar som jag nämnt ovan.

Men visst kan jag hålla med dig om att ett bra riktmärke alltid är att stå sida vid sida med Petrus! Särskilt i vår tid, där påvarna håller hög klass! Men ibland måste man likt helige Paulus korrigera Petrus, även om det givetvis ska vara sällsynt, noga genomtänkt och efter mycket bön.

Gratia et Pax!

 
At 4:45 em, Anonymous Anonym said...

Hej Gustav!
Intressant att läsa dina reflektioner (och de kommentarer som du fått till de samma).
Hoppas du har det bra (även utan fettisdagsbullar...)
Hälsningar
/pappa

 

Skicka en kommentar

<< Home