Be för påven

I sambandet med den utlysta novenan för den helige fadern som avslutas idag skulle jag vilja reflektera lite över Kyrkans katolicism och enhet, vilket påven står som garant för och som särskilt den nuvarande påven gjort till kärnfrågor under sitt pontifikat. Anledningen till att Kyrkan från allra äldsta tid gått under tillnamnet den Katolska Kyrkan, är att poängtera Kyrkans enhet och allomfattning. Trots att det finns många olika delar av Kristi kropp med många olika uppgifter, och trots att det finns många olika sätt att uttrycka den enda sanna tron på, så är Kyrkan en och densamma över hela jorden, och dess budskap gäller alla människor genom alla tider.

Grunden för att denna enhet i mångfalden ska fungera är lydnad. Lydnad för Kristus, lydnad för hans Kyrka och lydnad för dess biskopar, i synnerhet biskopen av Rom som är Kristi ställföreträdare på jorden. Det finns alltid en frestelse att tro sig själv veta bäst vad Guds vilja är, och att således snarare följa denna uppfattning än den som uttrycks av biskopskollegiet i gemenskap med biskopen av Rom. Denna olydnad, om den så beror på okunskap eller högmod, är källan till all oenighet och splittring i Kyrkan, som står i rak motsats till Herrens uttryckliga vilja att vi skall vara ett liksom han och Fadern är ett (Joh 17:21-23).

Svårigheter att visa lydnad mot Kyrkans läroämbete kan uppstå dels när man upplever att Kyrkans lära inte stämmer överens med (ens egen tolkning av) Skriften, eller när den inte stämmer överens med (ens egen tolkning av) Traditionen. Kyrkans lära kan inte ändras, men hennes sätt att uttrycka sin lära kan och måste anpassas i enlighet med att världen i vilken hennes budskap skall tas emot förändras. Det är fullt tillåtet att uttrycka svårigheter över att förstå hur Kyrkan kommer fram till sina slutsatser, men då är målet att just försöka förstå snarare än att konstatera att Kyrkan måste ha fel.

Lydnad innebär bland mycket annat att acceptera Kyrkans beslut att anta en mer ödmjuk hållning gentemot icke-katolska kristna och troende av andra religioner. Men lydnad innebär samtidigt att inte ifrågasätta påvens strävan att visa samma välvilja även mot de grupper som snarare sätter fokus på att alla icke-katoliker helst borde komma till insikt om den fulla sanningen. Lydnad innebär även att inte ifrågasätta riktigheten i Kyrkans val att reformera liturgin i syfte att göra den mer lättillgänglig och främja ett mer medvetet deltagande hos den genomsnittlige söndagsmässo-deltagaren. Men likaså innebär lydnad att i enlighet med påvens vilja möjliggöra den äldre liturgins firande för dem som fascineras av dess mystik och betoning av mässans offerkaraktär. Lydnad innebär även att acceptera Kyrkans (ännu så länge?) tillåtande av bruk såsom kommunionutdelning i handen stående, lekmän som kommunionutdelare eller kvinnliga ministranter. Men lydnad innebär i minst lika hög grad att inte kritisera präster som fullt legitimt väljer att (i likhet med påven själv) inte utnyttja dessa valmöjligheter. Och som flera redan påpekat, så innebär lydnad för Kyrkan inte enbart bejakandet av det senaste ekumeniska konciliets läror, utan även av de 20 föregående.

I ultratraditionalisternas ögon är vår nuvarande påve liberal, och i progressivisternas ögon är han stockkonservativ. I mina ögon är han den bästa påven som Kyrkan någonsin hade kunnat ha i denna tid, då han så oerhört välbalanserat betonar Kyrkans kontinuitet med traditionen, utan att för den skulle förneka behovet av förnyelse. Är det någon som kan bygga broar mellan de olika grupperingarna inom Kyrkan så är det han. Tyvärr har han haft lite otur med tajmingen. Och han behöver våra förböner. Orémus pro Pontífice nostro Benedícto.

-----------------------------------------------------------------------------------

På onsdag börjar så fastetiden (四旬節, shijunsetsu, "fyra-tiodagarsperioder-årstiden"). Idag framställdes traditionsenligt askonsdagens aska genom brännandet av palmkvistarna från förra årets palmsöndagsprocession.

Innan fastan börjar hinner jag dock åka iväg på en tvådagars skid- och fågelskådarresa till foten av berget Fuji. Blir tyvärr antagligen svårt att hitta några semlor där, men man kan ju alltid hoppas.

"Jag vände mig till Herren Gud med bön och åkallan och höll fasta i säck och aska. Jag bad till Herren, min Gud, och bekände: "Ack, Herre, store och förfärande Gud, du som troget håller fast vid förbundet med dem som älskar dig och håller dina bud!" (Dan 9:3-4)