Dominica in Palmis de Passione Domini

Slog på EWTN häromdagen, och såg ett bandat inslag där moder Angelica kommenterade en tavla föreställandes Jesus under hans dödsångest i Getsemane, som fanns tillgänglig för försäljning. Hon hade en väldigt tänkvärd poäng vars andemening jag ska försöka återge samt utveckla en aning. Att Jesus led en sådan fruktansvärd dödsångest kvällen före sin korsfästelse berodde givetvis inte enbart på att han fruktade den fysiska smärta som gisslingen och korsfästelsen skulle medföra. Många kristna martyrer har dödats på nästan lika brutala sätt, men trots smärtan dog de ändå glada, lovprisandes Gud i tacksamhet över att få förhärliga honom genom martyriet.

Nej, Kristi verkliga kors bestod i att han, mitt i all denna smärta och tortyr, genom att ta på sig konsekvenserna av hela världens synd blev fullständigt avskild från sin himmelske Fader. Det är egentligen samma sak som helvetet innebär. Helvetet är inte en plats som Gud har skapat för att i evighet kunna plåga alla som inte tror på honom, som något slags sadistiskt straff. Det som utmärker helvetet är att det är en plats i total avsaknad av Guds närvaro, som Gud i respekt för den fria viljan blivit tvingad att skapa för att de som frivilligt vill välja att tillbringa sin evighet utan Gud ska ha möjlighet att göra det. Här i världen kanske vi många gånger kan känna att "Finns det en Gud så bryr han sig inte ett dugg om sin skapelse", Men om vi bara för ett enda ögonblick skulle uppleva hur det är att leva i fullständig avskildhet från Gud så skulle vi förstå vilken oändlig kärlek och nåd han har bevisat oss i varje stund av våra liv, även då det känts som tyngst.

All denna kroppsliga och själsliga tortyr genomgick Jesus frivilligt, eftersom det var den enda möjligheten att upprätta den fallna människan utan att inkräkta på hennes fria vilja - det enda sätt genom vilket Guds rättvisa och kärlek skulle kunna mötas. Som någon kyrkofader eller teolog (som jag inte kommer ihåg namnet på) uttryckte det: Gud behövde bara säga ett ord för att skapa människan, men var tvungen att offra sin Son på ett kors för att kunna återlösa henne. Det var ingen lättköpt frälsning. Men det som kanske sårade Jesu hjärta allra mest - och här kommer slutligen moder Angelicas poäng - var att så många av de människor han velat skänka det eviga livet genom sin smärtsamma död inte skulle komma att bry sig över huvud taget. Finns det någonting smärtsammare än andra människors otacksamhet när man verkligen lagt ner sitt hjärta och sin själ i att försöka se till att den andre ska ha det bra?

Idag på Palmsöndagen börjar stilla veckan, kyrkoårets höjdpunkt. Det är en kontrasternas vecka. Palmsöndagen inleds med den högtidliga palmprocessionen, där Kristus hyllas som konung - bara för att senare under förkunnandet av passionsberättelsen bli dömd till döden efter att ha anklagats för att påstå sig vara just detta, judarnas konung. På skärtorsdagen firar Jesus den sista efterlängtade påskmåltiden tillsammans med sina lärjungar, som han hade "älskat intill slutet" och som var och en bedyrade att de "aldrig skulle överge honom", bara för att några timmar senare i Getsemane tre gånger dystert konstatera att de inte ens orkade vaka en enda timme med honom - något som vi får tillfälle att återgälda så gott vi kan genom att stanna i kvar i tillbedjan av Sakramentet efter mässans slut. Och när vi under långfredagens vackra liturgi faller på knä och kysser korset i vördnad för den korfäste, bedrövade över det faktum att varenda en av oss har del i skulden till hans smärtsamma lidande och död, är det nästan så att man glömmer bort att detta trots allt inte är slutet. Den stilla veckans liturgi går inte bara ut på att väcka vår ånger och sporra oss att med ännu större hängivenhet bära våra egna kors för Kristi skull, utan också på att leda in oss till ett rätt sinnelag inför påsken, så att den jublande, uppriktiga glädjen över Kristi uppståndelse när Gloria intoneras under påsknatten blir omöjlig att ta miste på.

"Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod."
(1 Pet 1:18-19)