Hopp

Gott nytt kyrkoår. I fredags, lagom till adventstidens början, gav påven Benedikt XVI ut sin andra encyklika, denna med titeln Spe salvi - "I hoppet räddade". Jag har ännu inte hunnit läsa den utan ämnar göra så inom en snar framtid, men skulle i alla fall vilja dela med mig av några andra citat på temat hopp, väntan och längtan.

"Den natten då jag arresterades och fördes den 450 kilometer långa vägen till min husarrest, for många förvirrade tankar genom mitt huvud: jag kände sorg, övergivenhet och utmattning efter tre månaders spänning. Men i mitt inre framstod några ord klart och tydligt, ord som skingrade allt mörker, de ord som monsignore John Walsh, missionsbiskop i Kina, yttrade när han befriades efter åratals vistelse i fängelse: "Jag tillbringade halva mitt liv i väntan." Och det är verkligen så. Alla fångar, inklusive jag själv, ser varje minut fram emot befrielsen. Men då bestämde jag mig: Jag skall inte vänta. Jag skall leva i nuet och fylla varje ögonblick till brädden med kärlek." (Francis Xavier Nguyen Van Thuan - Fem kornbröd och två fiskar, s. 16)

"Jag har lagt märke till (och det är helt naturligt) att det är de mest helgade systrarna som är mest omtyckta. Man söker deras sällskap och gör dem tjänster utan att de ber därom, kort sagt, just de själar som skulle kunna uthärda bristen på hänsyn och finkänslighet finner sig omhuldade av alla. På dem kan man tillämpa dessa ord av vår helige fader Johannes av Korset: Allt gott tillföll mig, när jag inte längre eftertraktade det av egenkärlek." (Therésè av Jesusbarnet - Självbiografiska skrifter, s. 220)

Gud låter oss inte få det vi längtar efter förrän vi lärt oss att leva utan det. Det är hans sätt att uppfostra oss. Min mamma försökte med samma sak när jag var liten. "Om du inte slutar tjata så får du inga julklappar alls!" Jag tänker då särskilt på det år då jag hade önskat mig en polisstation i LEGO. Det slutade istället med att jag fick ut polismotorcyklarna, polisbilen och polishelikoptern redan före tredje advent. Jag kan inte ha varit särskilt lätt att uppfostra. Gud har lyckligtvis större tålamod än min mamma. Om vi ständigt skulle få allt vad vi pekade på så skulle det aldrig bli några vidare helgon av oss. Men att bli helig gör ont. Vi vill ofta ha polisstationen med en gång, och kan inte för våra liv förstå hur vi ska kunna klara oss en enda sekund till utan den. Då finns det två vägar. Den ena är att fortsätta tjata, vilket inte bara är lönlöst, utan i det långa loppet rentav driver oss till vansinne. Den andra är att lära sig att vara nöjd med det man har, och istället ge Gud möjligheten att ge oss en stor överraskning när julafton väl kommer. Det är inte lätt, men det är bara så som själen kan mogna och bli fullvuxen, vilket är detsamma som att bli ett helgon.

"I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser?" (Rom 8:24)