Gott nytt år

God jul och gott nytt år alla bloggläsare! Hoppas att ni har en trevlig jultid (och –lov för de lyckligt lottade). Som jag utlovade i den senaste posten har jag nu hunnit läsa igenom påvens senaste encyklika Spe Salvi, och har nu plockat ut några citat därifrån som jag skulle vilja kommentera. Jag ber er notera att dessa kommentarer inte gör några som helst anspråk på ofelbarhet!

"In the same vein he [Paulus] says to the Thessalonians: you must not “grieve as others do who have no hope” (1 Th 4:13). Here too we see as a distinguishing mark of Christians the fact that they have a future: it is not that they know the details of what awaits them, but they know in general terms that their life will not end in emptiness. Only when the future is certain as a positive reality does it become possible to live the present as well." (Spe Salvi 2)

Som kristen vet man inte exakt vad som kommer att hända i framtiden, men man vet att allting på något sätt kommer att sluta lyckligt, förutsatt att man fortsätter att vandra på den väg som Gud stakat ut åt en. Och det räcker för att få även den mest trista och jobbiga vardag att kännas meningsfull och hoppfull.

"But then the question arises: do we really want this—to live eternally? Perhaps many people reject the faith today simply because they do not find the prospect of eternal life attractive. What they desire is not eternal life at all, but this present life, for which faith in eternal life seems something of an impediment. To continue living for ever —endlessly—appears more like a curse than a gift. Death, admittedly, one would wish to postpone for as long as possible. But to live always, without end—this, all things considered, can only be monotonous and ultimately unbearable." (10)

Detta har jag tänkt på många gånger. Det som är vårt yttersta hopp, målet och meningen med vårt liv här på jorden, är det eviga livet i himmelriket tillsammans med Gud. Men varje gång jag försökt föreställa mig evigt liv så har jag snarare fyllts av obehag över tanken på att leva för evigt. Tänk om det blir långtråkigt? Då vore det väl bättre att helt enkelt bara få sluta finnas till?

"The term “eternal life” is intended to give a name to this known “unknown”. Inevitably it is an inadequate term that creates confusion. “Eternal”, in fact, suggests to us the idea of something interminable, and this frightens us; “life” makes us think of the life that we know and love and do not want to lose, even though very often it brings more toil than satisfaction, so that while on the one hand we desire it, on the other hand we do not want it. To imagine ourselves outside the temporality that imprisons us and in some way to sense that eternity is not an unending succession of days in the calendar, but something more like the supreme moment of satisfaction, in which totality embraces us and we embrace totality—this we can only attempt. It would be like plunging into the ocean of infinite love, a moment in which time—the before and after—no longer exists. We can only attempt to grasp the idea that such a moment is life in the full sense, a plunging ever anew into the vastness of being, in which we are simply overwhelmed with joy." (12)

Detta är alltså påvens försök till att förklara vad som egentligen menas med evigt liv. Livet i dess fulla mening, ett oöverträffbart ögonblick av tillfredsställelse, en ocean av oändlig kärlek där vi helt enkelt blir översköljda av glädje... I det eviga livet existerar inte tiden i egentlig mening – det är ett enda ständigt pågående ögonblick. Givetvis räcker våra erfarenheter från jordelivet inte till för att vi ska kunna föreställa oss det eviga livet. Men det räcker med att komma till slutsatsen att det förmodligen inte kommer att bli en besvikelse, och därför borde vara värt att sträva efter.

"Young people can have the hope of a great and fully satisfying love; the hope of a certain position in their profession, or of some success that will prove decisive for the rest of their lives. When these hopes are fulfilled, however, it becomes clear that they were not, in reality, the whole. It becomes evident that man has need of a hope that goes further. It becomes clear that only something infinite will suffice for him, something that will always be more than he can ever attain." (30)

Det är alltid en frestelse att sätta sitt hopp till jordiska ting snarare än till Gud. Vad det är som lockar varierar från person till person, men de flesta människor har nog någon form av ”last” som vi kan förledas till att tro är det som kommer skänka oss den fullständiga lyckan. I mitt eget fall har det varit tv-spel. Vad kan väl vara mer spännande och ge livet en större mening än att fly iväg till spännande drömvärldar med hisnande berättelser som det inte finns någon gräns för hur mycket man kan förlora sig i? För andra kanske det är jobbet och karriären; att tjäna pengar och göra sig ett namn. Och inte minst finns alltid frestelsen att den jordiska kärleken mellan man och kvinna skulle vara den allra högsta källan till lycka, något som påven berörde i sin förra encyklika Deus caritas est. Den förekommer även i den bioaktuella Arn-filmen, där Cecilia säger om sin älskade Arn att ”Jag vet att det är en synd, men jag älskar honom mer än Gud”.

Att försöka finna den högsta lyckan i något jordiskt snarare än hos Gud kommer förr eller senare leda till en känsla av otillfredsställelse. Vi människor är evighetsvarelser som är skapade med en hunger efter det eviga, efter Gud, och att fylla detta behov av evighet med någonting timligt är helt enkelt omöjligt. Detta betyder inte att den enda meningsfulla sysselsättningen skulle vara att be och att det skulle vara fel att glädja sig åt Guds skapelse, som i grund och botten är någonting ”mycket gott” (1 Mos 1:31). Däremot måste Gud alltid vara den osvikliga nummer ett. Att som kristen ens bara tillfälligt sätta sitt hopp till någonting annat än Gud leder bara till att man känner sig dum efteråt.

Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)