Karmel

För ganska exakt ett år sedan tillbringade jag en långhelg på en ungdomsreträtt hos Karmelitbröderna i Norraby. Eftersom både br Jakob och br Elias numer är i Belgien och studerar, så ser det inte ut att bli några fler ungdomsreträtter inom en överskådlig framtid, vilket är beklagligt. Men jag är i alla fall mycket tacksam för det som jag fick ta med mig hem från mitt besök i Karmel.

Först och främst den inre bönen. Det är någonting som man växer in i mer och mer med tiden och aldrig kan bli helt fullärd i, men att be i tystnad en timme varje morgon och kväll en hel helg gav i alla fall en grund som jag sedan dess kunnat bygga vidare på. Min halvtimme i tystnad inför Gud varje morgon är tillsammans med den heliga mässan dagens absoluta höjdpunkt, och ger all den nåd och frid som behövs för att orka med resten av dagen.

För det andra var det oerhört inspirerande att få en inblick i karmeliternas liv, speciellt systrarnas. De är liksom en påminnelse och en försmak av det eviga livet i himmelen, där vi kommer vara "som änglar" (dagens evangelium), och bara lever för att prisa och förhärliga Gud. Det är lika bra att börja förbereda sig för det kommande livet redan i detta. Ja, det är rent av nödvändigt för att få frid i sin själ.

Och för det tredje, så fick jag med mig ett antal böcker därifrån, som jag fortfarande har en bra bit kvar av. Men idag tänker jag i alla fall dela med mig av ytterligare några guldkorn från lilla Thérèses Självbiografiska skrifter:

"'Herre, du fyller mig med GLÄDJE genom ALLT du gör.'" (Jfr Ps 92:5) Ty finns det en större glädje än att lida för din kärlek? ... Ju innerligare lidandet är och ju mindre människorna ser det, desto mera gläder det dig, o min Gud! Men även om du, vilket ju är omöjligt, inte kände till mitt lidande, skulle jag ändå vara lycklig att få lida, om jag därmed kunde förhindra eller gottgöra en enda synd mot tron...
   Kära moder, kanske tycker ni att jag överdriver min prövning, ty om ni dömer efter de känslor jag uttryckt i de små dikter jag skrivit i år, måste ni tro att min själ är fylld med tröst och att trons slöja nästan är bortdragen för mig. Och ändå... det är inte längre en slöja för mig, det är en mur som reser sig ända upp till himlen och skymmer varje stjärna... När jag sjunger om himlens glädje, om lyckan att för evigt äga Gud, känner jag ingen glädje, ty jag sjunger bara om det JAG VILL TRO. Ibland kommer visserligen en blek solstråle och lyser upp mitt mörker, och då upphör prövningen ett ögonblick, men i stället för att glädja mig gör minnet av denna ljusstråle mitt mörker ännu tätare." (s. 191-192)

"Moder, jag är ännu inte på långt när färdig att i handling omsätta det jag förstår, men blotta önskan att göra det ger mig frid." (s. 205)

"Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er, skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra." (Luk 17:9-10)