Äktenskapet

Så har till sist även Moderaterna tagit ställning för en omdefinition av äktenskapet. Det var väl i och för sig inte särskilt oväntat. En ljusglimt är dock att det enligt såväl den motion som röstades igenom på m-stämman som i den riksdagsmotion som lämnats in av oppositionen är meningen att trossamfunden inte kommer tvingas viga samkönade par för att få behålla sin vigselrätt. Oavsett vad som händer kommer man således även fortsättningsvis kunna gifta sig i kyrkan utan en föregående borgerlig vigsel. Svenska kyrkan har dock för säkerhets skull helgarderat sig - man kommer inte att ge upp vigselrätten hur det än går.

Men vad är det då egentligen för fel på homoäktenskap? Att två personer ger sig själva åt varandra i en livslång kärleksrelation måste väl alltid vara någonting bra, oavsett om det handlar om en heterosexuell eller en homosexuell relation? Det är väl ungefär så som homoäktenskapsförespråkarna i Svenska kyrkan resonerar. Men då har man inte förstått hela poängen med äktenskapet. För det första missar man att äktenskapet har två oskiljaktliga ändamål: "makarnas eget väl och överförandet av nytt liv" (KKK 2363). Det mest uppenbara argumentet mot homoäktenskap är att de aldrig på något sätt kan uppfylla det andra av dessa två syften. Men det är givetvis inte ett fullständigt vattentätt motargument, för i sådana fall borde man ju inte tillåta heterosexuella äktenskap mellan infertila och äldre personer heller.

I Bibelns första kapitel läser vi: "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem." (1 Mos 1:27). Det är inte mannen ensam eller kvinnan ensam som utgör Guds avbild, utan mannen och kvinnan tillsammans. I den andra delen av skapelseberättelsen berättas om hur Gud först skapar mannen, men efter ett tag konstaterar att "Det är inte bra att mannen är ensam." (1 Mos 2:18). Gud är själv inte ensam, utan är en evig gemenskap mellan Fadern, Sonen och den helige Ande. När mannen och kvinnan ger sig själva helt och hållet åt varandra i äktenskapet, och deras ömsesidiga kärlek ger upphov till nytt liv, är det en avbild av Faderns och Sonens eviga självutgivande kärlek ur vilken den helige Ande framspringer.

Biskop Anders Arborelius skriver följande i boken "Spiritualitet - Andligt liv" (citerat från Karmel 1/00): "Kärnpunkten i sexualiteten är alltid kärleken, den inter-subjektiva relationen, som i sig uttrycker att människan är skapad til Guds avbild, den Gud som i sig själv är kärlek, en kärlek som uttrycks genom de eviga kärleksrelationerna mellan de gudomliga personerna. Men i praktiken är det sällan Treenigheten som man i första hand tänker på när sexualiteten gör sig påmind! Det fordras ofta en lång och smärtsam fostran och askes, en djupgående integrationsprocess, innan människan - till sin stora glädje - anar den gudomliga teckenkaraktär som präglar hennes sexualitet liksom allt annat i henne. Det är denna väg som för många idag tycks alltför lång och svår, ja, den är ofta helt okänd, eftersom det sakramentala tänke- och synsättet blivit helt främmande även för många kristna. De kan helt enkelt inte tänka sig att något så påträngande och kroppsligt som sex kan peka vidare på något så upphöjt och andligt som Guds treeniga liv, ja, att det kan bli lovsång till honom."

Denna syn på äktenskapet som en såväl självutgivande som livsskapande gemenskap utestluter inte bara relationer som i sin helhet är sterila, utan även varje försök till att medvetet och aktivt stänga av möjligheten till uppkomst av nytt liv. Ett äktenskap där man genom preventivmedel säger ett klart och tydligt nej till fler barn är som en Treenighet utan den helige Ande, och enligt Kyrkans lära, som klargjordes av påven Paulus VI i encyklikan Humane Vitae, är preventivmedelsanvändning lika mycket en dödssynd som homosexuella relationer. Det kanske låter hårt och dömande, men som med alla Kyrkans bud så har de inte getts för att kontrollera och begränsa oss, utan för att skydda oss från att skada oss själva och för att leda oss till sanningen.

En annan viktig aspekt av äktenskapet är den som Paulus lägger fram i Efesierbrevets femte kapitel: "Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet. Ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri skulle den vara. På samma sätt är också mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen har någonsin avskytt sin egen kropp, utan man ger den näring och sköter om den så som Kristus gör med kyrkan vi är ju delarna som bildar hans kropp. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett. Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan. Men dessutom skall var och en av er älska sin hustru som sig själv, och hustrun skall visa respekt för sin man." (Ef 5:25-33).

Äktenskapet är således inte bara en avbild av Treenighetens inre liv, utan avspeglar även kärleksrelationen mellan Kristus och Kyrkan, hans brud. Mannen och kvinnan har båda samma höga värdighet, men deras roller i äktenskapet och de sätt de ger sig till varandra på är inte identiska. I första Korinthierbrevet skriver Paulus "Nu vill jag att ni skall veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud." (1 Kor 11:3). Detta är givetvis jättekontroversiellt att säga i dagens samhälle med dess feministiska rörelse, men det innebär självklart inte en nedvärdering av kvinnan, lika lite som det skulle vara en nedvärdering av människan att vi inte förväntas älska Kristus på bokstavligt samma sätt som han har älskat oss - genom att ta på oss hela världens synder och dö en brutal och plågsam död på ett kors.

Självklart ska både mannen och kvinnan älska och utge sig själva för den andre, men mannen kvinnan på ett sätt som avspeglar Kristi uppoffrande kärlek till Kyrkan, och kvinnan mannen på ett sätt som avspeglar Kyrkans svar på denna uppoffrande kärlek, som delvis innebär lydnad och underordning. Om mannen älskar kvinnan på det sätt som han är ålagd innebär dock detta aldrig att kvinnan skulle bli någon slags slav under mannen. "Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." (Mark 10:45). Hela vitsen med denna komplementaritet mellan man och kvinna går fullständigt förlorad i en enkönad relation.

Som i så många andra frågor där Kyrkan går stick i stäv med samhällets uppfattningar så måste man se hela bilden för att kunna förstå hur Kyrkan resonerar. Och när man väl gör det, då inser man hur oerhört konsekvent hennes lära är. Ja inte bara det, man inser till slut även att det bara är genom Kyrkans vägledning som vi kan finna vägen till den sanna lyckan - såväl i detta livet som i det eviga.

"Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud." (Ef 5:2)