Cultus et caritas

I det senaste numret av Signum finns en artikel av kardinal Godfried Danneels med rubriken "Liturgi 40 år efter konciliet", som bygger på ett föredrag han höll den 17 april i år. Där säger han bl a följande: "Den kristnes liv bygger på cultus och caritas. Liturgin sammanfaller inte med livet, snarare står den i ett spänningsförhållande till livet. Söndag är inte måndag och inte vice versa. Vad vi gör under veckan på ett omväxlande och uttunnat sätt gör vi också i liturgin, men på ett mer koncentrerat rent sätt: vi lever för Gud och andra."

Den heliga mässan är hjärtat och höjdpunkten i det kristna livet, men utgör inte ensam hela det kristna livet. Själva ordet "mässa" kommer från mässans slutord, "Ite, missa est", vilket ordagrant översatt blir ungefär "Gå, detta är utsändningen". För att mässan verkligen ska bli fruktgivande måste vi ta denna uppmaning på allvar och gå ut och praktisera den i vårt vardagliga liv. Och på samma sätt blir vårt vardagliga liv utan mening om vi inte också regelbundet bär fram det till Gud i det heliga mässoffret. Tillbedjan av Gud - cultus - och kärleksgärningar gentemot Gud och nästan i det vardagliga livet - caritas - är således två sidor av samma mynt. Det gäller att uppnå en lagom balans mellan dem, och alla är inte kallade att lägga samma tidsmässiga fokus på dem. Visst måste vi alla kämpa med att ta oss tid för bön, men varje tid som vi får bör vi betrakta som en gåva.

De som blivit kallade till ett liv i ordensliv har fått särskilt mycket av denna gåva. När jag första gången besökte Franciscusgården i Jonsered tillsammans med konfirmanderna från KESÖ höll broder Stefan en kort utläggning om hur det är att leva som franciscanbroder. Han poängterade då att ett monastiskt liv inte automatiskt leder till helighet - men att det många gånger kan underlätta. Och när syster Maria av Bebådelsen i filmen Nunnan får frågan om det inte känns hisnande att hon kommer leva resten av sitt liv i klostret blir svaret (efter en stunds betänktetid): "Nej, jag är jättelycklig att jag ska få leva här! Det är en sådan enorm gåva att jag får leva här resten av mitt liv." Och fader Göran Degen, som är stiftspräst, säger i en intervju i Sucken 1/07 att "Det är skatten med att vara präst - att man dagligen får ta tid med Gud."

Men, som en god vän till mig uttryckte det, ordensliv är inte ett naturligt liv. Det är dock inte ett onaturligt liv heller. Det är ett övernaturligt liv. Det är munkarnas och nunnornas "jobb" att be. I klostren finns det ett spikat schema över tiderna för bön, arbete och rekreation. "Vanliga" människor måste arbeta ut ett sådant schema själv. Samt räkna med att det alltid kommer komma saker i vägen som gör att det ändå inte blir som man hade planerat - inte minst om man har familj och barn. Gud vill självklart att vi tar oss tid för att möta honom i bönen, men han vill också att vi sköter de plikter som han ålagt oss. Och för den som verkligen längtar efter att få vara hos Gud så mycket som möjligt, så kan det många gånger vara svårt att veta exakt hur mycket tid för bön som Gud vill ge en. Då kan det vara till sin hjälp att ta till sig följande ord av moder Teresa: "Det är inte hur mycket vi gör något, utan hur mycket kärlek vi stoppar i det vi gör. Det är inte hur mycket vi ger, utan hur mycket kärlek vi vi stoppar in i givandet."

Moder Teresas citat handlar utan tvekan om caritas, men går även att applicera på cultus. Att som munkarna spendera timmar i kyrkan varje dag för tidegärd och mässfirande är utan tvekan en väg till helighet. Men det är inte mängden bön som är det viktiga, utan kärleken och uppriktigheten i den. Detta bör inte betraktas som en ursäkt för att inte ta sig tillräckligt med tid till bön, men som en tröst när livets omständigheter helt enkelt inte gör det möjligt att ta sig så mycket tid som man hade önskat. En kort, kärleksfull och uppriktig morgonbön för någon med ett mycket hektiskt liv skull exempelvis kunna vara denna gamla soldatbön: "Herre, om jag idag skulle glömma dig, så glöm du inte mig!" Den självinsikt och ödmjukhet som en sådan bön uttrycker får mig att tänka på Jesu liknelse om farisén och tullindrivaren, som får avsluta denna veckas blogg.

"Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er, det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd." (Luk 18:13-14)