Redaktionsmöte

Igår var det LUKAS-träff. På programmet stod bakning, bön och spånande av förslag på sånger till SUK:s komande sånghäfte. Jag och från Kina nyligen hemkomne Jakob bakade cocostoppar. Dessa kommer förhoppningsvis senare kunna säljas dyrt och på så vis hjälpa oss stackars fattiga ungdomar att åka till Australien och träffa påven. Enligt överenskommelse kom sedan mina föräldrar och körde mig till Södertälje. Vilken lyx. Idag tog jag pendeln till Stockholm för att delta på mitt första Sucken-redaktionsmöte. Tyvärr var det bara fyra närvarande plus en via telefon på grund av diverse sjukdomar och annat, men vi lyckades i alla fall planera en hel del inför kommande nummer. Till nästa nummer ska jag skriva nästa del i följetongen om de sju sakramenten (hemligt vilket det blir), samt en artikel om numrets tema identitet.

Att leva som praktiserande katolik i Sverige innebär att man ofta går rakt emot vad samhället tycker i många frågor, och man kan lätt känna sig väldigt ensam om att ha de åsikter man har. Samtidigt är Katolska Kyrkan världens största organisation som en sjättedel av jordens befolkning är medlem av. Att vara katolik är alltså i sig ingenting ovanligt, även om den Katolska Kyrkan inte är så stor just i Sverige. Däremot är det kanske inte lika vanligt att leva med inställningen att i allt försöka leva efter Kyrkans lära. Men vari ligger logiken i att det skulle vara helt normalt att vara medlem av världens största organisation, men att man skulle vara en extremist om man håller fast vid allt som denna organisation lär ut? Det är dubbelheten i detta, att som praktiserande katolik finna sin identitet i att ofta tvingas gå rakt emot strömmen samtidigt som man vet att man har hela Kyrkan i ryggen som jag skulle vilja ta upp i min kommande artikel.

"Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den." (Matt 7:13-14)