Ora et labora

Kom och följ mig

2012-01-22T15:38:00.001+01:00

I dagens evangelieläsning hör vi om hur Jesus kallar de första lärjungarna, som alla var fiskare, med orden "Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare", varpå de "genast lämnade sina nät och följde honom." (Mark 1:17-18). Denna evangelieepisod har bl.a. tjänat som inspiration för filmen Fisher's of Men, en "reklamfilm" för prästämbetet framtagen på uppdrag av den amerikanska biskopskonferensen (och som jag i min tur redan har gjort reklam för på denna blogg för lite drygt tre och ett halvt år sedan). I texten för i onsdags i broder Wilfrid Stinissens välkända andaktsbok "I dag är Guds dag" skriver han som slutpoäng att "Varje människa har sin egen nåd, sin egen väg att gå som Gud bestämt just för henne. Men om Gud kallar dig att lämna allt och följa honom, kan du inte bli lycklig annat än genom att göra just det." Och som fader Björn sade i sin predikan idag (fritt återgivet): Det var inte så att Simon Petrus, Andreas, Jakob och Johannes var missnöjda med sina liv som fiskare. Men de insåg att det låg någonting ännu större i att lämna allt och följa Jesus.

Om det inte hade varit söndag idag så hade man kunnat fira S:t Vincentius av Saragossa, en diakon som gav sitt liv för Kristus år 304 och är Spaniens mest kända martyr. Under resan till världsungdomsdagen i somras besökte jag kyrkan San Vicente i San Sebastián, som är uppkallad efter detta helgon och är stadens äldsta kyrka, där jag bl.a. fick den stora förmånen att tillbe det Allraheligaste Sakramentet i närvaro av lilla Thérèse av Jesusbarnets reliker (något som regelbundna läsare av Sucken redan känner till).

Tillbedjan av det Allraheligaste Sakramentet och vördnad av S:ta Thérèse av Jesusbarnets reliker i San Vicente-kyrkan i San Sebastián.

Och på tal om San Sebastián, så var det i fredags stadens skyddshelgon S:t Sebastians minnesdag, en soldat från Milano som år 280 genomborrades av pilar för sin tros skull men mirakulöst överlevde, varpå han istället blev ihjälslagen. Denne hårding har därför även blivit utsedd till sportens skyddshelgon. Vi får be om hans förböner när Korpsäsongen i innebandy med Kristus United börjar ikväll!

S:t Sebastian, staden San Sebastián och sportens skyddshelgon.

Herrens dop

2012-01-08T14:38:00.005+01:00

Enligt traditionen ägde de tre vise männens hyllning av Jesusbarnet i Bethlehem, Jesu dop i Jordan, och hans första offentliga mirakel, förvandlandet av vatten till vin vid bröllopet i Kana, rum på samma dag, nämligen på Trettondedag jul den 6 januari. Detta återspeglas bl.a. av Magnificat-antifonen i andra vespern (kvällsbönen) för Epifania (Trettondedag jul): "Tre förunderliga gärningar har helgat denna dag: i dag ledde stjärnan de vise männen till krubban; i dag blev vid bröllopet vatten till vin; i dag ville Kristus döpas i Jordan av Johannes, för att frälsa oss. Halleluja.". I östkyrkan firas dessa tre mysterier på samma dag, som fått namnet Theofania, "Gudsuppenbarelse", som syftar på att alla tre innebär uppenbarelser av Guds väsen. Vid de vise männens hyllning uppenbaras Kristus som Guds Son för hednafolken, vid Jesu dop i Jordan uppenbaras Treenighetens mysterium genom Anden som stiger ner över Sonen i duvans skepnad samtidigt som Faderns röst förkunnar för Jesus: "Du är min älskade Son, i dig har jag mitt välbehag." (Mark 1:11), och vid bröllopet i Kana uppenbaras Jesu makt att som Guds Son utföra mirakler.

I östkyrkan har av dessa tre mysterier framför allt Herrens dop betonats, medan Herrens dop i den latinska riten ihågkommits på oktavdagen för Epifania den 13 januari och markerat avslutningen på julen (tjugondedag Knut). Först 1960 fick denna festen benämningen Herrens dop, och sedan 1969 firas den på söndagen efter Epifania och utgör såväl avslutningen på jultiden som en smidig övergång till tiden "under året" i och med att Jesu dop också innebär inledningen av hans offentliga verksamhet.

Biskop Anders tillsammans med barnen i Mariasystrarnas förskola som framfört sitt julspel efter Mässan på Epifania.

Johannes-dopet som Jesus döptes med är givetvis inte samma dop som dopet i Faderns och Sonens och den helige Andes namn som vi som kristna är döpta med, men firandet av denna fest är ändå ett mycket bra tillfälle att bli påmind om sitt dop i den Treenige Gudens namn och tacka för detta. Vårt dop innebär att vi tvättas rena från våra synder genom att vi dör, begravs och uppstår med Kristus (jfr Rom 6:3-4), som tagit på sig våra synder och försonat dem genom sitt ställföreträdande lidande som vi alltså genom dopet blir delaktiga i. Johannes-dopet var ett omvändelsedop som var förenat med bekännelsen av ens synder. Jesus var ju själv fri från synd, men när han stiger ner i Jordans vatten tar han istället på sig alla de synder som vi lagt av där, och bekänner dem å våra vägnar. Samtidigt innebär Jesu dop ett föredöme för oss i ödmjukhet.

Denna helg har biskop Anders visiterat S:t Ansgars församling i Södertälje, med anledning av upprättandet av S:t Botvids församling i Botkyrka som fram till igår var en del av S:t Ansgar. I sin predikan i dagens heliga Mässa gjorde biskopen en tillbakablick över jultiden och alla de olika aspekter av julens mysterium som vi firat på Juldagen, Juloktaven, Guds Moders högtid, Epifania och slutligen idag på Herrens dop, och uppmuntrade oss till att fortsätta leva av jultidens nåd i vårt vardagliga liv nu när tiden "under året" inleds, genom att se på våra medmänniskor med Jesu ögon och att alltid försöka se Kristus i dem, och så fortsätta att skriva evangeliet varje dag genom våra egna liv.

Biskopen installerar pater Zdzisław Ledder SDB som kyrkoherde i S:t Botvids församling i samband med vigiliemässan för Herrens dop, genom att symboliskt överräcka nyckeln till tabernaklet.

Maria, Guds och Kyrkans Moder

2012-01-01T15:30:00.004+01:00

Gott nytt år! Låt oss i början av detta Herrens år 2012 anförtro oss åt den saliga Jungfrun Marias förböner, som Kyrkan idag på julens oktavdag firar såsom Guds Heliga Moder. Ingen har levt lika nära Jesus och känner honom lika bra som hon. Och sedan Jesus på korset har gett henne som Moder åt hela Kyrkan som är hans kropp, representerad av aposteln Johannes (Joh 19:26-27), så finns det heller ingen som bättre känner våra behov och ber för dem. Liksom hon vid bröllopet i Kana i början av Jesu offentliga verksamhet lade fram det nygifta parets behov med de enkla orden "De har inget vin" (Joh 2:3), så bär hon sedan sin ärorika upptagning till himmelen ständigt fram sina andliga barns bekymmer inför Gud. Och tack vare att hon, med hänsyn till Jesu förtjänster genom sitt lidande och sin död, alltifrån sin tillblivelse är "högt benådad" eller "full av nåd" (Luk 1:28), så svarar Gud alltid på hennes allsmäktiga förbön eftersom den alltid är i fullständig samklang med hans heliga vilja. Maria är hela mänsklighetens representant inför Gud. Det var Guds vilja att skänka oss all nåd genom Maria, vilket tydliggjorts i det att hon genom sitt gudomliga Moderskap gett oss Kristus, han som är "fylld av nåd och sanning" (Joh 1:14). Så låt oss tacka Gud för den oerhörda gåva han skänkt oss i Maria, hon som är den rakaste, enklaste och tryggaste vägen till sin Son Jesus.

"Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt." (Gal 4:4-5)

Guds barn

2011-12-25T20:49:00.009+01:00

God Jul! När jag som förberedelse för julens firande läste igenom texterna för julens tre mässor (julnatten, julottan och mässan under dagen) fastnade jag framför allt inför följande ord ur evangeliet för mässan under dagen från Johannesprologen: Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud. (Joh 1:12-13) Under julen firar vi att den Väldige Guden, den Evige Fadern har blivit ett litet värnlöst barn i Jesus Kristus. Gud Sonen är lika mycket Gud, lika evig och lika allsmäktig som Gud Fadern och Gud den helige Ande, men han är också av evighet också just Son, ett barn till Gud Fadern. Att vara ett barn och att göra sig beroende av andra hör således till Guds eget innersta väsen, vilket har blivit konkret och uppenbart för oss i och med Sonens människoblivande. Vår höga värdighet som skapade människor är att vi också får rätten att bli barn till Gud när vi tror på Sonen och blir födda på nytt av vatten och ande i dopets sakrament. Som kristna får vi inte glömma bort att alltid bevara denna barnaskapets anda och den ödmjukhet i det totala beroendet av Gud som det innebär. Jesus är mycket tydlig med detta då han säger: "Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket.". Såväl som Gud och som människa förblir Jesus själv alltid Son, Son till Gud Fadern och Son till Jungfru Maria, och liksom han är helt beroende av Gud Fadern gjorde han sig som människa även helt beroende av Maria och Josef där han låg i krubban. Jesus är således själv det bästa föredömet på vad detta barnaskapets anda som fordras för himmelriket innebär. Ett helgon som förstått detta mycket väl är den heliga Therésè av Lisieux, som även valde just "av Jesusbarnet" som sitt dedikationsnamn när hon inträdde i Karmel. Låt oss därför denna jul be om hennes förböner att vi också får del av samma ödmjukhet och barnaskapets anda som hon, att vi inser att vi är helt beroende av Gud och kan leva i en fullständig förtröstan på att han som vår kärleksfulle Fader kommer att ge oss allt vi behöver. Han, vars godhet och kärlek till människorna blev uppenbara genom att han sände sin Son som människa till jorden för att frälsa oss.

S:t Ansgars katolska kyrka i Södertälje, juldagen 2011

Katolsk mässa i Riddarholmskyrkan

2011-11-15T21:33:00.016+01:00

Den 30 söndagen "under året" firades katolsk Mässa i Riddarholms-kyrkan med sång av domkyrkans gregori-anska schola, Schola Gregoriana Cathedralis. Mässan celebrerades av msgr Furio Cesare, ad orientem och på latin med undantag av läsningarna, predikan och förbönerna, helt i enlighet med Andra Vatikankonciliets konstitution om den heliga liturgin. Här följer inspelningar av Mässans proprium och ordinarium.

Orgelpreludium

Introitus - Laetetur cor

Kyrie XI

Gloria XI

Graduale - Unam petii

Alleluia - Lauda, Ierusalem

Credo III

Offertorio - Vivifica me

Sanctus XI

Agnus Dei XI

Communio - Laetabimur

Salve Regina

Orgelpostludium

Texterna till propriet med översättning återfinns här.

Nästa Mässa med gregoriansk sång av domkyrkans schola äger rum måndagen den 21 november kl 17.00 i domkyrkan, då det firas Reqiuemmässa för stiftets avlidna präster. Därnäst blir det under 9.45-Mässan på Gaudete-söndagen den 11 december, tredje söndagen i advent.

Genom korset till uppståndelsen

2011-04-24T16:58:00.000+02:00

Glad påsk! "Vårt påskalamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid med renhetens och sanningens osyrade bröd. Halleluja." (Påskdagens kommunionsantifon). Efter att ha deltagit i den Stilla veckans alla högtidliga gudstjänster, med början i palmsöndagens "actionfyllda" liturgi där vi kastas snabbt från Jesu bejublade intåg i Jerusalem till förkunnandet av passionshistorien, via långfredagens sobra åminnelse av Herrens lidande som här i Södertälje särskilt präglades av den stora korsvägsandakten genom staden som utgick från Katolska Kyrkan, fram till dagens glädjefyllda Mässa på påskdagen då vi tillsammans med Maria från Magdala, Simon Petrus och den älskade lärjungen Johannes får meditera över den tomma graven, vill jag gärna dela med mig av en liten reflektion över det vi fått uppleva.

Som inledning till förnyelsen doplöftena under påskvakans liturgi riktar prästen följande ord till församlingen: "Efter fastans tid av bot och självprövning skall vi nu förnya våra doplöften, varigenom vi har tagit avstånd från Satan och det onda och lovat att tjäna Gud i hans heliga katolska kyrka." Fastan är en oundgänglig förberedelsetid för påsken. "Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig." (Mat 10:38). Vi tar på oss vårt kors för att följa Jesus genom att troget fullgöra våra dagliga plikter och avstå från njutningar och överflöd, för att på så sätt visa vår tacksamhet för det han har gjort för oss och visa vår vilja att svara på hans inbjudan att följa honom på hans lidandes korsväg. Genom att avstå från jordiskt gott gör vi plats i vårt hjärta för det himmelska goda. "Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun." (Matt 4:4). Den enda vägen till uppståndelsen och det eviga livet går genom korset, lidandet och döden. Men "har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han" (Rom 6:5).

Om fastetiden betonar vad vi människor måste göra för att samarbeta med Guds nåd för att kunna nå fram till det eviga livet, så får vi under påsktiden tacka Gud för att han själv har tagit initiativet till vår frälsning och att Jesus genom sitt saliga lidande, sin död och uppståndelse har möjliggjort denna frälsning för alla människor. Liksom fastans självförsakelse öppnar möjligheterna för oss att lyfta själen till himmelska ting, så ger oss påsktidens glädje också en försmak av himmelrikets härlighet. Kyrkoårets växlingar ger balans så att vi inte löper risken att överbetona vare sig den ena eller andra aspekten. "Allting har sin tid, och varje företag under himmelen har sin stund. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid." (Pred 4:1,4). I och med att fastan övergår till påsktiden då vi ihågkommer de 40 dagar som Kristus visade sig för sina lärjungar efter sin uppståndelse, upphör Kyrkans uppmaning till yttre botgöring, ty "inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem." (Mark 2:19).

Detta betyder dock givetvis inte att påsken ska innebära en förslappning i det andliga livet efter fastans strikta disciplin. Som för att påminna oss om detta får vi i epistelläsningen från Kolosserbrevet på påskdagen höra uppmaningen: "Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden." (Kol 3:1-2). Denna grundinställning till livet måste vi alltid ha. Det betyder inte att man aldrig får njuta av några jordiska ting. "Den som äter gör det för Herren; han tackar ju Gud. Den som inte äter avstår med tanke på Herren, och han tackar också Gud." (Rom 14:6). Den yttre avhållsamheten från jordiska ting är ett medel för att bli fri från det inre beroendet av dem, och den sanna friheten som man till slut med Guds hjälp kan uppnå gör att man kan säga med Paulus: "Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. 13Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft." Eller som det sammanfattas av psalmisten: "Om än er rikedom växer, så fäst inte ert hjärta vid den." (Ps 62:11)

Kristus är sannerligen uppstånden, halleluja! Detta är den dag som Herren har gjort, halleluja! Låt oss jubla och vara glada, halleluja!

Julbetraktelse

2011-01-02T15:18:00.007+01:00

Idag på årets första söndag, med juloktaven strax bakom oss och det nya året framför oss, tycks det mig passa bra att återuppta bloggandet med en liten julbetraktelse, inspirerad av jultidens liturgiska texter. Vi kommer aldrig i detta liv förstå den fulla innebörden av inkarnationen (eller JUL:en, Jesus Uppenbarades Lekamligen, som en backronym inspirerad av 1 Tim 3:16 skulle kunna lyda). Men när vi ser på julkrubban där hemma eller en film som The Nativity Story (som TV4 hade den goda smaken att visa på julafton), så kan man kanske åtminstone få en liten hjälp till att ana vad det handlar om - att han som vi i trosbekännelsen bekänner som "Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, honom genom vilken allting är skapat", har blivit ett litet försvarslöst och oansenligt människobarn. Och hur kan detta komma sig, om man får fråga? Påven gav oss svaret i sitt budskap Urbi et Orbi (till staden [Rom] och världen) på juldagen: "Kärlek. De som älskar vill dela med den älskade, de vill vara ett med den älskade". Det är som ett försök att uttrycka vår tacksamhet och vördnad för denna kärlek som vi bugar oss djupt vid orden "Och han har antagit kött av den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa" varje gång vi läser trosbekännelsen (knäfaller på juldagen), och som vi tre gånger dagligen mediterar över detta mysterium genom att be Angelusbönen.

Ett annat av julens budskap är "frid på jorden åt människor av god vilja" (Luk 2:14), som änglarna förkunnade för herdarna den första julnatten och som vi sjunger i Mässans gloria varje söndag (påven hade en intressant utläggning i sin julnattspredikan angående den korrekta översättningen av denna vers). På den heliga familjens fest förra söndagen, liksom i läsningsgudstjänsten imorgon den 3 januari, läser vi ur Paulus brev till kolosserna: "Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp." (Kol 3:15). Det som alla människor djupast längtar efter är den hjärtats frid som bara fridens furste själv (jfr Jes 9:6) kan ge, och som också är målet för helgelsen och den evangeliska fullkomligheten. Och hur uppnår man då denna frid? Svaret kommer några verser fram: "Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i Herren Jesu namn, och tacka Gud Fadern genom honom." (Kol 3:17). Igår, på julens oktavdag mindes vi hur Jesus på den åttonde dagen efter sin födelsevid vid sin omskärelse fick sitt heliga namn, och imorgon firas minnesdagen just för Jesu heliga namn. Vad kan väl vara en bättre föresats för det nya året än att på allvar bestämma sig att allt vi gör ska ske i Jesu namn?

Allt som vi kan göra i Jesu namn länder till Guds ära och fyller oss med friden av ett gott samvete. Alltför ofta försöker vi dock i skymundan göra sådant som vi med handen på hjärtat inser att vi inte kan göra i Jesu namn till Guds ära. Då "vandrar vi i mörkret" (jfr 1 Joh 1:6), för att använda orden från första Johannesbrevet som vi läser under vardagarna i jultiden. "Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd." (1 Joh 1:7). Denne kärlekens apostel, lärjungen Johannes "som Jesus älskade" och vars festdag vi firat under juloktaven, är kanske den som allra bäst förstått vad julen handlar om. Den berömda prologen till hans evangelium, som läses såväl på juldagen, på nyårsafton som idag, skulle kunna och har redan legat till grund till otaliga utläggningar, och för den som vill ta del av en god och lättförståelig sådan rekommenderar jag påvens Urbi et Orbi som jag redan hänvisat till ovan. Jag låter därför istället en vers ur första Johannesbrevets fjärde kapitel, som återkommer som en av de korta läsningarna i bönen under dagen under jultiden och som även den mycket träffande sammanfattar julens budskap, avsluta denna betraktelse.

"Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom." (1 Joh 4:9)

Kristus är sannerligen uppstånden!

2010-04-05T16:35:00.005+02:00

Glad påsk! Efter att i påskens heliga tre dagars liturgi än en gång fått ihågkomma och återuppleva Kristi instiftande av den heliga eukaristin, hans saliga lidande och ärorika uppståndelse från de döda, så känns det såhär på annandag påsk, när man så smått börjar kunna smälta allting, som att det skulle passa bra med en liten påskbetraktelse.

Christos Anesti! Alithos Anesti! Kristus är uppstånden! Han är sannerligen uppstånden! Så lyder den traditionella påskhälsningen. Hela den kristna tron står och faller med påståendet att Kristus har uppstått från de döda. "Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. (...) Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna." (1 Kor 15:14,20). Ända sedan den första påskdagen har Jesu lärjungar förkunnat det glada budskapet att Kristus sannerligen har uppstått från de döda. Men som vi hör i dagens evangelium, så har det också ända från början funnits dem som in i det sista försökt förneka denna sanning och hellre trott på sina egna lögner än att uppriktigt söka efter sanningen: "Medan de var på väg kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: 'Säg att hans lärjungar kom under natten och rövade bort honom medan ni sov.'" (Matt 28:11-13).

Både vakterna och översteprästerna visste att det var en lögn att Jesu lärjungar hade rövat bort kroppen. Ändå valde de hellre att nöja sig med denna lögn än att uppriktigt och ärligt undersöka möjligheten att Kristus faktiskt skulle kunna ha uppstått. Det gick inte att förneka att kroppen inte längre låg i graven, lika lite som det gick att förneka alla de underverk som Jesus hade gjort. Som Petrus säger i dagens första läsning: "Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och under och tecken mitt ibland er, som ni själva vet..." (Apg 2:22). Men trots att såväl Jesu under och den tomma graven tydligt vittnar om att han verkligen är Messias, Guds son, så fanns och finns det ändå många som så långt som möjligt försöker hitta bortförklaringar för att slippa tro. Varför? Kanske för att det helt enkelt är bekvämast så. Om Kristus verkligen är Guds son, då måste vi ju lyssna till honom och forma våra liv efter hans eget liv och undervisning. Och det är ett liv som kräver många uppoffringar. Men det innebär också delaktighet i den uppståndnes eviga liv som är det enda som kan mätta vårt hjärtas djupaste längtan.

Frågan handlar dock inte så mycket om vad som är jobbigt eller vad som i slutändan leder till en djup frid, utan vad som faktiskt är sant. Jesus säger själv till Pilatus i långfredagens passions-berättelse: "Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst." (Joh 18:37). Vidare sade han till sina apostlar: "Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig" (Luk 10:16). De kristnas uppfattning är att denna evangeliets sanning sedan genom alla tider har förmedlats vidare av apostlarna på det sätt som Paulus beskriver i sitt andra brev till Timotheos: "Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur." (2 Tim 2:2). Samtidigt har förståelsen för Kristi lära fördjupats under den helige Andes ledning enligt Jesu löfte: "Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen" (Joh 16:12-13). Inte så sällan har det inom apostlarna och deras efterträdare sinsemellan uppstått oenigheter om tron, men då har principen ända sedan äldsta tid varit att låta Petrus, Kyrkans synliga klippa, ha sista ordet (se Apg 15:5-12). Så har Kristi sanna evangelium fram till denna dag bevarats i sin fullhet, det menar vi katoliker, i den enda, heliga, katolska (universella, allomfattande) och apostoliska Kyrkan, under ledning av Petri efterträdare i Rom.

"Herrens sanning varar i evighet. Halleluja!" (Ps 117:2) Kristus är sannerligen uppstånden! Än idag är det de kristnas fasta förvissning att påskens budskap verkligen är sant. Det är en förvissning som bygger såväl på Kyrkans förkunnelse som på den egna erfarenheten - både hjärtat och förnuftet säger oss att det enda rimliga förklaringen till den konstaterat tomma graven är att Kristus har uppstått. Och fram till den dag Kristus återkommer är det vårt glada uppdrag att på Herrens bud "gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen." (Mark 16:15). "O att ni i dag ville höra hans röst! Förhärda inte era hjärtan." (Ps 95:8)

Ledamot i SUK:s förbundsstyrelse

2010-03-21T20:33:00.019+01:00

Jag är i skrivande stund nyligen hemkommen från Sveriges Unga Katolikers årsmöte som hölls på stiftsgården Marielund på Ekerö utanför Stockholm. Årsmötesförhandlingar brukar väl i allmänhet vara måttligt intressanta att delta i, men det är alltid roligt att få ett tillfälle att träffa andra unga katoliker från olika delar av landet. I år hade jag dessutom blivit föreslagen som ledamot i förbundsstyrelsen, något som jag efter lite velande, funderande och bön kom fram till att det faktiskt kanske skulle kunna vara Guds vilja att jag ska engagera mig som. Och efter att de nattliga förhandlingarna igår äntligen var över stod det klart att jag fått årsmötets förtroende som styrelseledamot. På styrelsens första möte blev jag sedan föreslagen att representera ungdomsförbundet i stiftets pastoralråd (lekfolkets bemyndigade röst i stiftet som bistår stiftsbiskopen med råd angående Kyrkans pastorala arbete i Sverige).

Jag har givetvis ännu inte hunnit sätta mig in så mycket i hur förbundsstyrelsens arbete fungerar, men jag hoppas kunna bidra till att Sveriges Unga Katoliker får en ännu tydligare andlig inriktning där bönen alltid står i fokus. I verksamhetsberättelsen för 2009 kunde man läsa att styrelsen för SUK's-S (Sveriges Unga Katolikers sydregion) under det gångna året "kom fram till att det behövdes mer andlighet i verksamheten", något som jag tror gäller även för SUK som helhet. Under årets årsmöte diskuterades (som vanligt) viktiga frågor som integration och ekonomi, och jag tror i min naivitet att dessa och andra problem som finns i förbundet kommer lösas automatiskt om vi börjar med att genom bönen förena oss allt djupare med Kristus och således också med varandra.

Fader Richard Hayward från Opus Dei kom för att fira den heliga Mässan idag den femte söndagen i fastan, och höll en fantastisk predikan över dagens mycket tänkvärda läsningar. Särskilt var det den andra läsningen från Filipperbrevet som "grep tag" i mig:

"Jag räknar allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp." (Fil 3:8-12)

En väldigt stark text som både sammanfattar kärnan i det kristna budskapet och konsekvensen av detta i våra liv som kristna. Den som bemödar sig om att få kunskap om vem Jesus Kristus verkligen är och på så vis lär känna honom, kommer så småningom att inse att allting annat här i världen vid en jämförelse bara är värdelöst skräp. Jordiska nöjen och njutningar ger oss visserligen tillfredsställelse för stunden, men i det långa loppet ökar de bara våra begär och gör oss mer otillfredsställda. Det enda som kan ge oss sann och fullständig glädje och salighet är det eviga livet tillsammans med Gud, som vi bara kan få ta del av med den rättfärdighet som kommer av tro på Kristus. Och vi kan bara uppstå till det eviga livet tillsammans med Kristus om vi först här på jorden har tagit del i hans lidanden. Men för dem som lever i hoppet om den eviga saligheten så blir till och med lidanden och svårigheter till en fröjd, så länge det är för Kristi skull (jfr 2 Kor 12:10).

Allt gott och en välsignad passionstid.

Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. (Fil 3:13-14)

Japans 26 heliga martyrer

2010-02-06T10:57:00.009+01:00

Idag när den universella kyrkan firar minnet av Paul Miki och hans följeslagare, Japans 26 heliga martyrer, tar jag tillfället att tänka tillbaka på pilgrimsresan till Nagasaki som jag gjorde i somras och är mycket tacksam för att jag fick möjlighet att genomföra.

Nishizaka, kullen där de 26 martyrerna korsfästes den 5 februari 1597.

Interiör av den helige Filippos kyrka som byggdes tillsammans med monumentet år 1962 i samband med 100-årsjubiléet av kanoniseringen (kyrkan syns i bakgrunden till höger på bilden ovan).

Interiör av De 26 heliga martyrernas kyrka i Oura.

Reportaget jag skrev om resan går att läsa online i Sucken.

"Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig." (Gal 2:19b-20)

God Jul

2009-12-24T15:18:00.021+01:00

En välsignad och nåderik Kristi födelses högtid tillönskas alla bloggläsare!

Julkrubban i St Ansgars kyrka

"Du skall vidare framföra detta till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Då dina dagar är till ända och du vilar hos dina fäder skall jag låta en ättling till dig, en som du själv har avlat, efterträda dig, och jag skall trygga hans kungavälde. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för all framtid. Jag skall vara hans fader och han skall vara min son." (2 Sam 7:8a, 12-14a)

Marias adventssöndag

2009-12-20T20:12:00.013+01:00

Idag, den fjärde söndagen i advent, vänder vi blicken till Guds Moder Maria i vår förberedelse att liksom hon ta emot den kommande Frälsaren i våra hjärtan. I dagens SVT-gudstjänst från Heda kyrka kan man förutom bebådelseevangeliet och många vackra Mariasånger även lyssna till ett samtal om Maria mellan kyrkoherde Anders Hult som döpt mig, och syster Katarina från Heliga Hjärtas kloster. Video finns här (samtalet börjar ca 19 minuter in).

"Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig?
När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd.
Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse." (Luk 1:42-45)

Missa Rorate caeli

2009-12-05T10:44:00.009+01:00

Som ett litet bidrag till adventsstämningen tillhandahålles nedan inspelningar från morgonens votivmässa till den saliga jungfrun Maria under adventstiden (de delar av propriet som sjöngs är samma som för fjärde söndagen i advent):

Introitus: Rorate caeli
Offertorio: Ave Maria
Communio: Ecce virgo
Efter kommunionen: Rorate caeli
Utgång: Alma Redemptoris Mater

Dryp, ni himlar därovan

2009-12-03T21:28:00.012+01:00

Gott nytt kyrkoår! Jag har just nu fullt upp med tentapluggande ända fram till jul, så det blir (förmodligen till mångas lättnad) inget långt inlägg denna gång. Jag vill egentligen bara önska alla bloggläsare en välsignad adventstid och meddela att det i S:t Nikolai kyrka den kommande lördagen 5/12 blir votivmässa för den saliga jungfrun Maria i adventstiden med gregoriansk sång, som inleds med laudes kl 6.45. Det blir bland annat två versioner av Rorate caeli (Dryp, ni himlar), varav den mest välkända även sjöngs så här års förra året av den gregorianska scholan i Jesu heliga Hjärtas församling i Kitaurawa, och säkerligen så också i år.

Dryp, ni himlar därovan, och må skyarna
låta rättfärdigheten strömma ner. (Jfr Jes 45:8)

Idag är det även den helige Francisco Xaviers minnesdag, missionens och även ett av Japans skyddshelgon såsom den som först kristnade landet. Må genom hans och alla helgons förbön denna heliga adventstid bli ett tillfälle för de kristna i Japan och oss alla att växa till i tron, hoppet och kärleken, så att vi inte slappnar i vår iver utan håller oss brinnande i anden och förblir ihärdiga i bönen, medan vi lever i hoppen om saligheten och väntar på vår Frälsares Jesu Kristi återkomst.

Han som vittnar om detta säger: "Ja, jag kommer snart."
Amen, kom, Herre Jesus." (Upp 22:20)

Gregorianikens återkomst

2009-10-25T19:58:00.018+01:00

Inte trodde jag att det skulle dröja ända tills höstterminens första läsperiods tentor var färdigskrivna innan jag skulle få tid att blogga igen. Men nu tänkte jag i alla fall försöka skriva några rader (och hoppas att det fortfarande finns några läsare kvar).

Som jag tidigare berättat fanns det i min församling i Japan en gregoriansk schola som jag deltog i. Vi sjöng bl a Requiem-mässan på alla själars dag, Missa de Angelis på vissa Mariadagar, samt introitus till julnatten och juldagen, samt Rorate Caeli på församlingens julkonsert. Redan innan jag åkte till Japan hade jag bestämt mig för att försöka starta upp en schola även i Linköping efter hemkomsten. Till min stora glädje fick jag också mitt under året i Japan ett mail från min nyblivne församlingskompis David (ἱλαρὸν) där han föreslog just att vi borde starta en gregoriansk schola efter att jag kommit hem.

Sagt och gjort. Än så länge är vi fem medlemmar i scholan, som för närvarande övar varje söndag kl 9.00 i församlingshusets bibliotek. Som första projekt har vi att sjunga under mässan den första lördagen i månaden, då vi inspirerade av budskapet från Fatima-uppenbarelserna ber laudes, firar mässan samt ber rosenkransen till botgöring för våra och hela världens synder, särskilt för alla aborter som begås i världen. Laudes börjar precis som alla dagar kl 6.45, och mässan direkt efteråt ca kl 7. Vare sig första lördags-devotionen eller scholans övningar kungörs officiellt i församlingen ännu, så därför passar jag på att sprida informationen här!

Första lördagen i november, den 7:e, kommer vi alltså att sjunga under votivmässan till jungfru Maria. Preliminärt blir det introitus samt offertorie- och kommunionsantifon (samt eventuellt alleluia) från votivmässan till jungfru Maria för tiden under året i Graduale Triplex (Salve sancta Parens), Kyrie från Missa cum iubilo tillsammans med Sanctus och Agnus Dei från Missa de Angelis, samt antifonen Ave Maria efter kommunionen. Jag måste faktiskt säga att det har låtit riktigt bra under övningarna. Gregoriansk sång är inte alls så svårt som man tror!

Så varför ska man då sjunga gregoriansk sång (eller "chant" som den till synes oöversättliga engelska termen lyder)? Det finns många skäl. Först och främst för att påven och Kyrkan vill det. I den apostoliska uppmaningen Sacramentum Caritatis från år 2007 skriver påven följande i stycke 42:

Finally, while respecting various styles and different and highly praiseworthy traditions, I desire, in accordance with the request advanced by the Synod Fathers, that Gregorian chant be suitably esteemed and employed as the chant proper to the Roman liturgy.

I detta stycke hänvisas även till Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution Sacrosanctum Concilium, stycke 116:

The Church acknowledges Gregorian chant as specially suited to the Roman liturgy: therefore, other things being equal, it should be given pride of place in liturgical services.

Och i den allmänna instruktionen till det romerska missalet står följande i stycke 41 om sångens betydelse i mässan (KLN:s preliminära nyöversättning till svenska):

Främsta platsen har – med beaktande av övriga synpunkter – den gregorianska sången, som ju på ett särskilt sätt tillhör den romerska liturgin. Andra former av sakral musik, särskilt polyfoni, är ingalunda uteslutna, såvida de överensstämmer med liturgins anda och främjar alla troendes aktiva deltagande i liturgin. Eftersom det blir allt vanligare att troende av olika nationalitet kommer samman, är det önskvärt att de kan sjunga åtminstone några partier av mässans ordinarium på latin, särskilt då trosbekännelsen och Herrens bön till de enklare melodierna.

Visst är våra svenska kyrkohymner också en fin gammal tradition som är väl värd att bevara. Men när man sjunger gregoriansk sång använder man ord och melodier som använts sedan flera hundra, ja i vissa fall över tusen år tillbaka i tiden. Den gregorianska sången är inte bunden vid en viss tid eller en viss kultur, utan uttrycker Kyrkans enhet i så väl tid som rum.

Men vad är det då rent specifikt som gör den gregorianska sången så passande för liturgin? Som broder Wilfrid Stinissen skrev i en artikel om eukaristin i tidskriften Karmel nr 1/2009 (fritt återgivet), så finns det i såväl den västerländska gregorianska sången som i den traditionella österländska kyrkomusiken ett allvar och en tyngd som understryker det faktum att den nåd som Kristus vunnit åt oss inte var lättköpt. I mässan återaktualiseras såväl Kristi död som uppståndelse, och I glädjen över att Kristus uppstått och öppnat himmelriket för oss, så får vi inte glömma bort vad det kostade honom att göra detta. (Om någon äger det aktuella numret och kan delge det exakta citatet vore jag tacksam). Det finns med andra ord en viktig poäng med att sången i liturgin är allvarlig och sansad.

Vidare är den gregorianska sången oerhört biblisk. Då den inte är bunden av någon metrisk form utgörs den för det mesta av rena bibelicitat, ibland något modifierade. Visst har det funnits många skickliga hymndiktare genom tiderna som på fantastiskt sätt uttryckt viktiga trossanningar på ett poetiskt sätt i metrisk form. Men i den gregorianska sången är det i de flesta fall Guds Ord rakt av som vi sjunger, på melodier som är omsorgsfullt komponerade för att passa ihop med ordens betydelse.

Om om jag skulle försöka beskriva den gregorianska sångens förtjänster kortfattat med egna ord, så är det helt enkelt den musikform som lättast kan förmå att framkalla ett själanes upplyftande till Gud, som mest passande uttrycker det mysterium som vi firar i liturgin och som ger den bästa försmaken av hur i varje fall jag föreställer mig att den himmelska liturgin kommer att vara.

Visst finns det även en del invändningar mot den gregorianska sången. Som att det inte passar att sjunga på latin eftersom folk inte förstår, samt att det är för svårt så att församlingen inte kan delta. Det är sant att det är svårt för en genomsnittsförsamling att bli så pass bra på att läsa noter att alla kan delta i att sjunga mässans proprium, som varierar från dag till dag. Men vad är det som säger att man delar mindre aktivt i liturgin för att man inte sjunger själv? Kan det inte många gånger rentav vara lättare att öppna upp en bönens atmosfär bara genom att lyssna till körens (förhoppningsvis) vackra sång samtidigt som man följer med i översättningen på ett bifogat blad? Och vad gäller mässans fasta led, så är ju texterna samma varje gång och melodierna ofta återkommande så att församlingen lätt kan lära sig dem om man bara har lite tålamod.

Det finns givetvis mycket mer man kan säga om detta. Jag menar inte att den gregorianska sången nödvändigtvis måste vara allenarådande. Men som det ser ut nu verkar den närmast vara allvarligt utrotningshotad - trots att det fortfarande är den latinska kyrkans officiella musik och det egentliga förstahandsvalet. I St Nikolai församling gör vi vad vi kan för att råda bot på detta - till att börja med första lördagen i månaden. Församlingens underbara benediktinnunnor i Heliga Hjärtas kloster är givetvis också en stark inspirationskälla i detta.

Hemma i Sverige – Fasta för biskop Anders

2009-09-13T19:43:00.009+02:00

Nu är jag hemma i Sverige igen. Som ni kanske förstått så har jag haft det ganska fullt upp de senaste veckorna. Femdagarsresan till Kyoto, Nagasaki och Hiroshima blev jättelyckad och utan tvekan höjdpunkten för hela året i Japan. Dagen efter åkte jag med några kamrater till Hakone, följt av en utflykt till stalagtitgrottorna i Nippara väster om Tokyo dagen därpå. Sedan var det sista söndagsmässan i Jesu heliga Hjärtas församling, och därefter var det fullt upp med att packa ihop alla sina saker, flyga hem till Sverige, flytta in i det nya korridorrummet i Linköping, åka på stiftsungdomsdag, samt ta igen en veckas missade studier på universitetet.

Under den sista veckans resor i Japan tog jag en bra bit över 1000 bilder. Även om jag bara skulle välja ut de allra bästa så skulle det bli så många att det skulle ta alldeles för lång tid att lägga upp dem i ett blogginlägg, och bli ett så långt inlägg att ni inte skulle orka läsa det ändå. Därför hänvisar jag istället till min profil på Facebook, som jag förmodligen kommer att använda mer regelbundet framöver till följd av alla de vänner som jag lärde känna i Japan. En längre skildring av pilgrimsresan till Nagasaki kommer i nästa nummer av Sucken. Men några bilder kan jag i alla fall bjuda på här också.

Silverpaviljongen i Kyoto.

Japans äldsta kyrka i Oura i Nagasaki.

Atombombsdomen i Hiroshima.

Varma källor i Hakone som används till att koka ägg i.

I och med detta är bloggens Japaninriktning följaktligen till ända. Det har varit ett intressant och givande år borta i fjärran östern, men det känns ärligt talat väldigt skönt att äntligen vara tillbaka i Sverige, i Stockholms stift och i S:t Nikolai församling igen!

Imorgon, på det heliga korsets upphöjelses fest, har det för övrigt utlysts en fasta för biskop Anders som i år jubilerar som 40 år som katolik, 30 år som präst och 60 år på jorden. Bra initiativ. Om någon hinner läsa detta innan imorgon så uppmuntrar jag er att också fasta för vår biskop!

"Vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren. Därför är vi så angelägna om att vara honom till behag, vare sig vi är borta eller hemma." (2 Kor 5:8-9)

Japanskt sommarlov

2009-08-20T12:30:00.020+02:00

Nu har jag mindre än två veckor kvar i Japan. Studierna har gått bra och sommarlovet varit späckat av aktiviteter. Om bara en liten stund ska jag åka till Tokyo för att ta nattbussen till Kyoto, och vidare därifrån nästa dag till Nagasaki. Men innan dess hinner jag med att visa lite bilder från mitt sommarlov så här långt.

Fyrverkerier är en sommartradtion i Japan istället för nyårstradition. På den helige Dominikus dag, den 8 augusti åkte jag och två kamrater in till Tokyo för att titta på Tokyobuktens fyrverkerifestival. Vi var inte ensamma.

Festivalen ägde rum i Harumi på en konstgjord ö i Tokyobukten. Den vida öppna ytan kommer är den föreslagna platsen för bygget av den nya olympia-arenan utifall att Tokyo skulle få OS år 2016. Enligt den engelska översättningen verkar det dock som att de tänker använda den här grusplanen precis som den är som OS-arena?!

Fyrverkerier (花火, hanabi, blom-eld). Sammanlagt avfyrades över 12 000 pjäser under loppet av 80 minuter. Helt fantastiskt att se på.

Måndagen därpå, min kära mors 60-årsdag åkte jag med sju andra utbytesstudenter till berget Fuji i syfte att bestiga Japans högsta topp.

Vi tog en buss till den femte nivån av berget på 2300 meters höjd. Förhållandena var perfekta, men på grund av en tyfonvarning fick vi inte klättra högre än till bergskojan på 2800 meters höjd. Men utsikten därifrån, särskilt morgonsolen, var inte så illa heller.

Förra helgen deltog jag i Saitama Youth Day, stiftsungdomsdagen för Saitama stift.

Kvällsbön. Bön var dock inte någon prioriterad del av programmet. Inte var det mycket till ordentlig undervisning heller. Men det var i alla fall roligt att träffa en massa unga japanska katoliker (samt en ganska jämnårig amerikansk engelsklärare), och prata gemensamma minnen från WYD i Sydney.

Mässa med biskop Marcellino på jungfru Marias upptagning till himmelen.

Lägergården låg i staden Mashiko i Tochigi-prefekturen, långt från storstaden och nära till bergen. Efter lördagens mässa gjorde vi ett "Walk rally", uppe i de intilliggande djungelliknande bergen, och besökte även ett buddhisttempel.

På kvällen klädde alla upp sig i traditionell japansk kimono eller den manliga sommarvarianten yukata.

I fredags tog jag en tur till Tokyo för att besöka två vackra kyrkor. Först St Francisco Xaviers kyrka i Kanda, som tidvis fungerat som katedral efter att den gamla katedralen i Sekiguchi förstördes under kriget. Här förvaras bl a reliker från St Francisco Xavier, men det var tyvärr inte tillåtet att fotografera inne i kyrkan.

Jag fick dock tillåtelse att fotografera i salesianernas kyrka i Himonya, vilken är konsekrerad till Vår Fru av Edo (gamla namnet på Tokyo).

Detta är utan tvekan den vackraste kyrkan jag besökt hittills i Japan (och en av de vackraste över huvud taget).

Därefter tog jag en tur till Meiji-helgedomen invid Yoyogi-parken.

Fontäner i Yoyogi-parken.

I närheten ligger den gamla olympiastadion från 1964.

Igår blev jag även bjuden på konstmusem av en mycket snäll dam i församlingen. Museet för västerländsk konst i Ueno-parken innehöll till mitt stora intresse oväntat många bibliska motiv. Och den typiskt japanska konsten på museet för modern konst gjorde också starkt intryck.

Nu måste jag skynda iväg till nattbussen!

Jean-Marie Vianney

2009-08-04T12:44:00.008+02:00

På fredag har jag mitt sista prov. Sedan får jag äntligen mitt efterlängtade tre och en halv vecka långa sommarlov. Förutom pilgrimsresa till Nagasaki är det nu även klart att det blir bestigning av berget Fuji tillsammans med sju andra utbytesstudenter den 10-11 augusti.

Här kommer några bilder från helgens utflykter till Tokyo.

Rainbow bridge med Tokyo-tornet i bakgrunden.

Mecha-robot i naturlig storlek i Odaiba.

Replika av frihetsgudinnan samt utbytesstudenter från Australien, Bolivia, USA och Sverige.

Traditionell japansk festival i Kitaurawa församling.

Tokyo-tornet.

Idag är det exakt 150 år sedan den helige kyrkoherden av Ars, S:t Jean-Marie Vianneys himmelska födelsedag, vilket har föranlett firandet av prästämbetets år. Be för våra präster, och be den helige Jean-Marie att också be för dem. Jag hittade en artikel innehållandes en fin video med några citat av honom här.

Kardinal Shirayanagi

2009-07-27T13:16:00.011+02:00

Måndagen den 20 juli var nationell helgdag i Japan, Havets dag. Jag passade på att åka till S:t Gregorius hus i Higashi-Kurume för att delta i en mässa firad av den japanske kardinalen Shirayanagi.

S:t Gregorius hus är ingen församling i egentlig mening utan ett institut för religiös musik med specialinriktning på gregoriansk sång, som även har ett privat kapell där katolsk mässa firas varje söndag, samt vesper och completorium lördag och söndag kväll.

Varje söndag sjunges hela mässans ordinarium och proprium enligt Graduale Romanum. Rökelse används också flitigt. Enda nackdelen är att det inte finns något tabernakel.

Petrus Shirayanagi Seiichi utnämndes till kardinal av Johannes Paulus II 1994, och efter att kardinal Fumio gick bort i cancer 2007 är han för närvarande japans enda kardinal. Han deltog i konklaven som valde Benedikt XVI, men är med sina 81 år inte längre röstande.

Kardinalen var mycket välbekant med den gregorianska sången och sjöng orationerna, prefationen och prästens övriga partier oklanderligt på latin.

Jag fick faktiskt tillfälle att äta lunch efteråt tillsammans med kardinalen, men skulle givetvis ha förberett mig bättre för vad man skulle kunna fråga en kardinal. Såhär i efterhand hade det varit intressant att höra vad han personligen tycker om den gregorianska sångens plats i liturgin och det faktum att den bortsett från S:t Gregorius hus nästan fullständigt lyser med sin frånvaro i Japan. Nästa söndag planerar jag dock att delta i högmässan i Akabane kyrka, där åtminstone Missa de Angelis alltid sjunges första söndagen i månaden.

Jag här dessutom äntligen lyckats ordna med biljetter till en resa till Nagasaki, som jag planerat under så lång tid. Det blir tre hela dagar i Japans kristna centrum den 22-24 augusti, och på ditvägen och tillbakavägen hinner jag även stanna en dag i Kyoto respektive Hiroshima. Det blir något att se fram emot.

Asakusa

2009-07-27T12:24:00.016+02:00

Dagen efter utfärden till Nikko tog vi efter söndagsmässan en tur intill Tokyo.

Efter en tur med den för dagen ovanligt fullpackade monorailbanan Yurikamome (Liljemåsen), tog vi en vattenbuss från Tokyobukten till Asakusa.

Tokyotornet skymtar fram.

Kajen till Tsukijis fiskmarknad.

På vägen passerar man under inte mindre än tolv broar.

Kaminarimon (Åskporten), ingången till Sensjojitemplet i Asakusa. När vi kom hit slog det mig att det etymologiska ursprunget för det japanska ordet för åska, kaminari (雷) möjligen skulle kunna vara kami-nari (神鳴り), "gudarop". Till höger och vänster vind- och åskgudarna Fujin och Raijin, kända från Final Fantasy VIII.

Mellan kaminarimon och själva tempelbyggnaderna ligger Nakamise-dori, kantad av otaliga turistaffärer. Tokyos motsvarighet till Västerlånggatan. Efter många funderingar bestämde jag mig till sist för att köpa en T-shirt med japans karta.

Hozomonporten.

Huvudtemplet, som för närvarande är under ombyggnad.

Vi hann även ta en liten tur till Ueno-parken. Att jämföra med bilderna från april.

På vägen tillbaka till kyrkan för vesper och benediktion passarade vi även ett omikoshi (お神輿), shintos motsvarighet till Corpus Christi-procession, där shinto-guden som vanligtvis bor i sin helgedom tas med på en tur genom stadens gator.

Jag måste faktiskt säga att fast det blev mycket buddshisttempel och shintohelgedomar under helgen så var det väldigt intressant att få ta del av den japanska kulturen, som ju är mycket djupt sammanbunden med de traditionella religionerna.

Nikko

2009-07-27T11:42:00.022+02:00

Såhär i examenstider har det varit lite svårt att få tid till att uppdatera bloggen. De fyra inlämningsrapporterna i ekonomikurserna är färdigskrivna och inlämnade, och nu återstår det bara tre prov i de tekniska kurserna, varav det sista i informationssystem är på fredag nästa vecka. Förrförra lördagen tog jag mig dock ändå tid till att åka till Nikko med David och Masami.

Huvudattraktionerna i Nikko består till största del av shintohelgedomar och buddhisttempel, men vår första anhalt var S:t Antonius katolska kyrka, som hade tagit efter templens och helgedomarnas sed att omgivas av en mycket vacker trädgård.

Shinkyobron, över vilken shinto-gudarna sägs passera och det därför bara är möjligt för besökare att gå över vid specifika tider.

Den största helgedomen i Nikko är Toshuguhelgedomen, shogunen Tokugawa Ieyasus (1543-1616) mausoleum. Detta är Yomeimonporten.

Tokugawa Ieyasus grav.

Jag fascinerades även av de vackra japanska cedrarna som omger helgedomen.

Detta sägs vara originalet till de tre visa aporna. Mizaru, kikazaru, iwazaru betyder "Inte se, inte höra, inte säga" på gammalmodig japanska, och negativändelsen -zaru kan skrivas med samma kanji som saru (猿), vilket betyder apa. En fyndig ordlek med andra ord.

Toshoguhelgedomen lät byggas av Ieyasus son Iemitsu. Hans eget mausoleum, Taiyuinbyo ligger i närheten och är minst lika imponerande. Här Nitenmonporten.

Här inne någonstans ligger Tokugawa Iemitsu begravd.

Efteråt tog vi en busstur västerut till Chuzenjisjön uppe i bergen. För att komma dit måste man åka upp för den slingriga Iroha-zaka (ABC-backen), som fått sitt namn av att dess kurvor i tur och ordning är uppkallade efter tecknen i det japanska stavelsealfabetet.

I närheten av Chuzenjisjön ligger det vackra Kegon-vattenfallet.

Allt som allt en mycket lyckad resa då det kändes som att jag hann med att ta del av mer japansk kultur, historia och natur under en enda dag än jag hunnit hittills under hela min tid här.

Minnen från WYDSYD 2008

2009-07-17T13:12:00.034+02:00

Idag är det exakt ett år sedan jag fick den stora äran att i egenskap av en av Sveriges representanter i den internationella liturgigruppen bära mikrofonen åt påven Benedikt XVI vid hans officiella ankomst till världsungdomsdagen i Sydney. I tacksägelse för den oerhörda upplevelsen att få delta i världsungdomsdagen vill jag idag fortsätta tråden från de senaste två blogginläggen och ordentligt minnas de fantastiska dagarna i Sydney.

Tisdag 15 juli, öppningsmässa

Torsdag 17 juli, påvens ankomst

Lördag 19 juli, pilgrimsvandring

Söndag 20 juli, avslutningsmässa

Idag fick jag även ett mail angående att det på måndag kommer att firas en tacksägelsemässa i Sydneys katedral av kardinal George Pell, i minne av årsdagen av världsungdomsdagen. Den kommer streamas live på www.sydneycatholic.org, och börjar kl 10.30 svensk tid (17.30 japansk).

"Låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär. Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen."
(Gal 5:16-18)

Hembesök och Yokohama

2009-07-15T10:14:00.031+02:00

Förra helgen blev minst sagt fullsmockad med aktiviteter. Först var det som sagt hembesök hos en japansk familj på lördagen, som i mitt fall blev herr och fru Fujita.

Jag tillsammans med herr Fujita, eller mindre Mi-kun som jag blev ombedd att kalla honom. När jag anmälde mig till hembesöket nämnde jag att jag var kristen, och herr Fujita berättade för mig om hur japanernas religiösa vanor brukar se ut.

Herr Fujita ber framför buddhistaltaret (仏壇, butsudan) varje morgon och kväll före han går till arbetet och efter att han kommer hem. Som jag förstått det är det vanligt att man ber buddhor samt avlidna familjemedlemmar om hjälp, samt även ber för nyligen avlidna. Lite grand som katolska helgon men utan Gud, kan man kanske säga? Tempel besöker man inför resor och andra viktiga händelser, eller när man behöver få föremål som till exempel en bil välsignade.

De flesta japaner är alltså buddhister, men kombinerar ofta detta med att även utföra shinto-ritualer. Detta är en gudarhylla (神棚, kamidana), där herr Fujita ber den första, femtonde och sista dagen i månaden. Det är även som jag tidigare nämnt en mycket utbredd tradition bland japaner att besöka shinto-helgedomar på nyårsdagen (初詣, hatsumoude).

Efteråt tog vi en cykeltur till en park, där det även fanns en liten djurpark. Detta är en glasögontrana (manatsuru).

Salskrake (mikoaisa).

Rådjur (鹿, shika).

Efteråt besökte vi ett litet musem med traditionella japanska hus med halmtak.

På vägen hem stannade vi även till vid en shinto-festival.

Till kvällsmat lagade fru Fujita (Kat-chan) tempura, friterad mat. Jag försökte faktiskt fråga om jag kunde hjälpa till men hon verkade föredra att göra det själv. Det verkade lite farligt också att lägga ner maten i oljan för att fritera den.

Det går att göra tempura av det mesta. I detta fall var det friterade räkor, sötpotatis, äggplantor, fiskkorv, grönsaksblandning med mera.

Kvällen avslutades med karaoke. Här "Tonari no Totoro". Det fanns ett otroligt utbud av låtar så jag passade även på att sjunga Melodies of Life från Final Fantasy IX och R*O*C*K*S, introlåten till den första säsongen av animen Naruto.

På söndagen åkte jag en tur till Yokohama tillsammans med min granne Andrew från Australien och Sean från USA.

Andrew och kommendör Matthew Perry (tror jag att det ska föreställa i alla fall). Det var Perry som tvingade japanerna att öppna landet för omvärlden år 1858 (Meji-restaurationen) med hjälp av så kallad kanonbåtsdiplomati.

Det var i ett sådant här "svart skepp" (kurofune, 黒船) som Perry anlände till Yokohama med år 1857, och meddelade att japanerna hade ett år på sig att bestämma sig om de ville öppna landet eller inte, och att han sedan skulle komma tillbaka med några till. Det är alltså vad som menas med kanonbåtsdiplomati. Men så värst läskigt tyckte inte jag att det såg ut.

Den gigantiska robotspindeln "La Machine".

Andrew och Sean promenerar genom Yokohamas China-town, den största i hela Japan.

Avslutningsvis tog jag en tur till Heliga Hjärtats katolska katedral. Tyvärr var det redan stängt, men jag fick i alla fall några bilder av exteriören.

Detta är Jungfru Marie upptagnings kyrka i Akabane, där jag deltog i kvällsmässan förrförra söndagen efter att ha skrivit JLPT.

Detta är utan tvekan den vackraste kyrkan som jag hittills besökt i Japan. Varför byggs inte fler nya kyrkor idag i samma stil som denna?

Idag är det för övrigt exakt ett år sedan öppningsmässan till världsungdomsdagen i Sydney ägde rum. Det är inte utan att jag fylls av lite nostalgiskt vemod när jag tänker tillbaka på de underbara dagarna i "The Great Land of the Holy Spirit". Men jag antar att vitsen med världsungdomsdagen inte är att ha väldigt roligt under några få dagar utan att det ska vara ett tillfälle att möta Gud och andra unga katoliker från hela världen på ett sätt som får bära frukt i resten av hela livet. Och det är jag övertygad om också var fallet för mig. I år får jag dock om Gud vill möjlighet att delta i såväl Saitama Youth Day den 14-16 augusti som stiftsungdomsdagen i Vadstena den 4-6 september. Och så är det ju bara två år kvar till Madrid 2011...

"Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig." (Apg 1:8)

Shabushabu, bläckfisk och Taizé

2009-07-05T07:57:00.012+02:00

Nu har jag skrivit klart JLPT nivå 2-provet. Det gick väl hyfsat bra med tanke på att jag inte pluggat till det. När jag igår kväll tittade igenom min kamera så hittade jag några bilder från förrförra helgen som jag helt hade glömt bort när jag uppdaterade bloggen igår. Riktigt så upptagen som jag gav sken av i det förra inlägget har jag alltså inte varit. Men att jag lyckades glömma bort det får väl ändå säga någonting om hur stressad jag varit med studierna. Så även om det blir i okronologisk ordning så kommer här i alla fall förrförraveckans händelser.

Först var det födelsedagsfest för Jeff från Amerika förra lördagen, då vi gick på Shabushabu-restaurang.

För lite drygt 3000 yen får man äta och dricka hur mycket man vill i en och en halv timme. Maten består av kött, grönsaker och kryddiga såser som man själv får koka i en gryta på bordet.

Kuba demonstrerar hur man tar det mycket tunt skurna köttet som lägges i grytan för att sedan koka några sekunder och sedan är färdigt att ätas.

Födelsedagsbarnet själv. Notera ångan från grytorna.

Undertecknad samt Alvin från Australien.

Efter söndagsmässan dagen efter var jag sedan hembjuden till familjen Okamoto.

Till lunch blev det zaru-soba (kalla nudlar) samt tempura (friterade grönsaker).

Takeshi visualiserar sagan om de tre bockarna bruse. "Snipp, snapp, snut" heter tydligen "chokin, pakin, suton" på japanska.

Fru Okamoto gör i ordning den tioarmade bläckfisken till middagen.

Bläckfisk är lite segt och svårätet, men den övriga sashimin var utsökt. Tyvärr var jag lite trött och hängig pga värmen och fukten.

På tisdagskvällen, på första vespern för min namnspatron den helige Johannes döparens födelsedag, åkte jag sedan in till Tokyo för att köpa present till David inför upptagningen (ni märker hur okronoligiskt detta blir), samt delta i en Taizébön på en ungdomsgrupp som träffas på Sofia-universitetet. Närvarande var även broder Gilan från Taizé som visade film och berättade om Taizé. Jag kände igenom honom från världsungdomsdagen i Sydney då jag såg honom som snabbast innan öppningsmässan. Eftersom jag inte tog någon bild från Taizébönen förra tisdagen så får ni hålla tillgodo med bilden från världsungdomsdagen istället. Det passar ju även bra med tanke på att det denna vecka är ett helt år sedan vi åkte iväg till Australien för att ta emot kraften från den helige Ande.

Till höger ses även Win från Thailand, som faktiskt kommer att utbytesstudera ett år på Mälardalens universitet i Västerås från och med i höst. Hoppas att vi får chans att träffas igen.

Nu på lördag är det hembesök hos en japansk familj. Så om jag glömmer bort att skriva om det i nästa blogginlägg så får ni påminna mig!

"Herren svarade: "Min nåd är allt du behöver." Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig." (2 Kor 12:9)

Fadder och dopdag

2009-07-04T07:11:00.017+02:00

Den senaste tiden har jag varit väldigt upptagen med studierna, så det har varken funnits tid till att göra något intressant eller att skriva om det i bloggen. I söndags blev dock min körkollega David upptagen i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap, med mig som fadder. David, som är från USA och sedan mer än 10 år tillbaka arbetar i Japan som engelsklärare, är uppvuxen i en traditionell anglikansk tradition, men efter att hans japanska flickvän Masami bestämde sig för att bli döpt i den Katolska Kyrkan istället för den anglikanska (som inte är särskilt traditionell här i Japan), bestämde han sig efter noga överväganden till slut för att också bli katolik.

"Iesu Kirisuto" under Gloria.

Som konfirmationsnamn valde David S:t Hieronymus.

Den nyblivna församlingsmedlemmen håller en kort självpresentation.

Ni får tro det eller ej, men Masami är faktiskt äldre än David.

På eftermiddagen sjöng David och jag sedan tillsammans i den gregorianska scholan under församlingens Caritas-konsert. Credo III och Ave Regina caelorum, samt avslutningsvis Ubi caritas från Taizé bidrog vi med. På kvällen deltog vi sedan alla tre i söndagsvespern och tillbedjan. En mycket välsignad och bönerik dag.

Sedan har det ju även hunnits med att på Jesu Hjärtas dag inviga det nya präståret. Att påven har utsett ett år då de troende i hela Kyrkan särskilt uppmanas att be för prästerna (tillika med utnämnandet av Jesu Hjärtas dag till bönedag för prästernas helgelse), kan ju inte tolkas på något annat sätt än att han anser att dagens präster är i särskilt behov av förbön. Så länge som prästerna - de troendes lärare och föredömen - lever heliga och fromma liv, så kommer det att sprida sig till hela Kyrkan. Men om prästerna inte är heliga, hur ska då någon kunna bli helig över huvud taget? Så här sade påven i sin predikan på Corpus Christi om hur prästernas exempel bör vara:

"This is what the faithful expect of the priest: that is, the example of an authentic devotion to the Eucharist; they like to see him spend long periods of silence and adoration before Jesus as was the practice of the Holy Curé d'Ars, whom we shall remember in a special way during the upcoming Year for Priests."

Och följande ord om den helige kyrkoherden av Ars (S:t Jean-Marie Vianney) i brevet som inaugurerade präståret:

“One need not say much to pray well” – the Curé explained to them – “We know that Jesus is there in the tabernacle: let us open our hearts to him, let us rejoice in his sacred presence. That is the best prayer”. And he would urge them: “Come to communion, my brothers and sisters, come to Jesus. Come to live from him in order to live with him… “Of course you are not worthy of him, but you need him!”. This way of educating the faithful to the Eucharistic presence and to communion proved most effective when they saw him celebrate the Holy Sacrifice of the Mass. Those present said that “it was not possible to find a finer example of worship… He gazed upon the Host with immense love”.

I måndags på de heliga apostlarna Petrus och Paulus högtid avslutades Paulusåret, och dagen efter firade jag min 24-årsdag som döpt. Jag hade tyvärr inte tagit med mig mitt dopljus till Japan, men det blev i alla fall allhelgonalitanian, förnyelse av doplöftena samt Te Deum. Och den korta läsningen i vespern passade ju perfekt (se nedan).

Imorgon ska jag skriva nivå 2 av Japanese Language Proficiency Test. I Sverige kan man minsann få dispans att skriva högskoleprovet någon annan dag än lördag om man är ortodox jude eller sjundedagsadventist, men jag hittade ingen liknande dispans gällande JLPT för kristna som vill ägna söndagen åt att be och vila snarare än skriva prov. Det får i vilket fall som helst bli kvällsmässa i Akabane, en församling som av vad jag hört verkar vara den mest traditionella i hela trakten.

"Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi. Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är." (1 Joh 3:1a,2)

Corpus Christi

2009-06-15T12:48:00.013+02:00

Igår firade Kyrkan i stora delar av världen Kristi kropps och blods högtid. Jag måste faktiskt säga att det verkligen blev ett sant tillfälle att få sin tro på Kristi sanna, verkliga och substantiella närvaro i altarets allraheligaste Sakrament förnyad och stärkt, liksom förra veckans Heliga Trefaldighets högtid fördjupade min förståelse för (eller kanske snarare förundran över) Treenighetens mysterium. Det är väl just det som är poängen med kyrkoårets olika fester och deras respektive betoningar av olika aspekter av frälsningsmysteriet. Under mässan i Jesu Heliga Hjärtas församling igår fick även fyra flickor ta emot sin första heliga kommunion:

Att anordna Corpus Christi-processioner verkar japans katoliker vara måttligt intresserade av, då det inte ens i Tokyos domkyrka hölls någon sådan. Men i morse kunde jag i alla fall i direktsändning följa EWTN:s procession från The Shrine of the Most Blessed Sacrament i Hanceville, Alabama:

I torsdags, på högtidens egentliga datum kunde man givetvis även se påvens Corpus Christi-procession mellan Lateranbasilikan och S:ta Maria Maggiore i Rom:

I Jesu Heliga Hjärtas församling hålls dock varje söndagkväll högtidlig vesper med tillbedjan inför Sakramentet, som mycket väl vägde upp avsaknaden av procession. I lördags kväll åkte jag dessutom tillsammans med två vänner från församlingen till Tokyos ortodoxa katedral, Den heliga uppståndelsens kyrka (eller Nikolai-dō som den kallas i folkmun efter grundaren av Japans ortodoxa kyrka S:t Nikolai Kasatkin), för att delta i vigiliegudstjänsten till Alla helgons dag som den ortodoxa kyrkan firade den gångna helgen.

Inuti var det inte tillåtet att fotografera, men bild på interiören finns här. Vigiliegudstjänsten tog lite drygt två timmar och var genomgående på gammalmodig japanska såsom den översattes från ryskan av S:t Nikolai för över hundra år sedan. Inte särskilt lätt att hänga med och stundtals lite långrandigt, men mycket högtidligt och vackert. Jag ber att vi en dag får nå tillbaka till full och synlig enhet med varandra.

"Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva." (Joh 6:51)

Pingst

2009-05-31T14:16:00.012+02:00

Idag firar Kyrkan den helige Andes utgjutande. Jag har de senaste dagarna på ett mycket konkret sett fått erfara skillnaden mellan den helige Andes frånvaro och närvaro (som jag upplevt det personligen i alla fall). I fredags drabbades jag av en våldsam tentastress, där den största boven i dramat är en åttasidig rapport om Taylor-system där materialet som ska sammanfattas utgörs av över 150 sidor text mestadels skriven på svårläst gammalmodig japanska. Men efter pingstdagens mässa i domkyrkan med biskop Marcellinus, en efterföljande simsejour i badhuset samt följande av påvens mässa i Peterskyrkan och slutligen vesper med eukaristisk tillbedjan med Franciscanbröderna, kändes det klart bättre. Men jag behöver nog ändå ganska mycket förbön om jag ska klara mig igenom de kommande veckorna!

Biskop Marcellinus, vars namnspatron Kyrkan firar på tisdag, är inte direkt någon liturgist, och några särskilt teologiskt djupgående predikningar verkar inte heller vara hans specialitet. Men så länge jag bor här i Saitama är han i alla fall min biskop, som det är min heliga plikt att be för och på alla sätt stötta. Påvens pingstpredikan var dock i vilket fall som helst en riktig höjdare.

Idag slutar så maj månad, Marias månad. Istället går vi in i juni, då jag firar såväl konversions- och konfirmationsdag (3 juni), namnsdag (6 juni), konfirmationsnamnsdag (S:t Thomas More, 22 juni), dopnamnsdag (S:t Johannes döparen, 24 juni) samt dopdag (30 juni). Dessutom börjar präståret på Jesu Heliga Hjärtas högtid den 19 juni, samt avslutas Paulusåret på Petrus och Paulus högtid den 29 juni. Så det finns mycket att se fram emot i juni också!

Men även om Marias månad slutar idag, så kan man ändå fortsätta att be rosenkransen! Och på tal om det, så blir det som avslutning med tanke på alla blomintresserade några bilder från Yono-parkens rosfestival för några veckor sedan.

"Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig." (Gal 2:19-20)

Påven i det Heliga Landet

2009-05-17T07:54:00.026+02:00

Den senaste veckan har jag så långt som möjligt försökt kombinera studierna med att följa påven Benedikt XVI:s pilgrimsresa till det heliga landet via EWTN. Påven hade utan tvekan ett mycket hoppingivande budskap om fred i det heliga landet. Men frågan är om inte pilgrimsresans höjdpunkter (såväl för mig som för påven själv) var hans besök till de heliga platserna.

Mose gick från Moabs hedar upp till berget Nebo, högst uppe på Pisga, som ligger mitt emot Jeriko, och Herren visade honom hela landet. (5 Mos 34:1a)

Ordet blev kött här. (Jfr Joh 1:14)

Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. (Matt 28:6)

När Jesus hade fått det sura vinet sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.
(Joh 19:30)

Jag blev särskilt djupt berörd av att få se påven be vid Jesu grav och vid Golgota. Man kunde verkligen känna hur han liksom på sina axlar i hela Kyrkans namn bar fram till Gud sina böner för fred och frid i det heliga landet och hela världen. Dessutom var det så fint att han verkligen fick ta sig den tid han behövde att be på dessa de heligaste platserna på hela jorden. Och hans anförande under besöket i den heliga gravens kyrka betonade på ett mycket insiktsfullt sätt kärnan i den kristna tron.

Saint John’s Gospel has left us an evocative account of the visit of Peter and the Beloved Disciple to the empty tomb on Easter morning. Today, at a distance of some twenty centuries, Peter’s Successor, the Bishop of Rome, stands before that same empty tomb and contemplates the mystery of the Resurrection. Following in the footsteps of the Apostle, I wish to proclaim anew, to the men and women of our time, the Church’s firm faith that Jesus Christ "was crucified, died and was buried", and that "on the third day he rose from the dead". Exalted at the right hand of the Father, he has sent us his Spirit for the forgiveness of sins. Apart from him, whom God has made Lord and Christ, "there is no other name under heaven given to men by which we are to be saved." (Acts 4:12).

Låt oss tillsammans med den helige fadern be för freden, för de kristnas enhet, och för alla själars frälsning.

"Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner." (Matt 5:9)

Fuji-Q och St Gregorius hus

2009-05-06T07:26:00.014+02:00

Den här veckan kallas i Japan för för "Golden Week" eftersom tre helgdagar infaller efter varandra: konstitutionens minnesdag, grön-dagen och barnens dag (och skulle någon av dem infalla under helgen så kompenseras detta med en extra helgdag). Men tyvärr regnar det idag så istället för att åka ut i bergen som jag hade velat så blir det till att sitta inne och plugga och blogga. I måndags åkte jag dock tillsammans med några andra utbytesstudenter till Japans häftigaste nöjesfält, Fuji-kyuu Highland, i närheten av berget Fuji. Vi ville såklart börja med att åka de allra häftigaste attraktionerna, Fujiyama och Eejanaika.

Fujiyama.

Eejanaika

Kyuu (急) i Fuji-kyuu betyder hastig, men åtminstone under Golden Week så skulle en mer passande tolkning av namnet vara Fuji-queue. Till Fujiyama tog kön drygt 3 timmar och till Ee ja nai ka lite drygt 4 timmar. Effektiv åktid var ca 90 respektive 40 sekunder. Efteråt hade vi ungefär en halvtimme kvar tills bussen gick och hann inte åka någonting annat. Men det kändes ändå som att det var värt det. Och eftersom vi hade förköpsbiljetter slapp vi i alla fall den kilometerlånga kön in till själva nöjesfältet.

Det var lite molnigt, men där i bakgrunden kan man i alla fall skymta Fuji-san.

Det lär ha funnits VIP-biljetter också som gjorde att man slapp kön, men de var såklart redan slutsålda när vi tittade efter.

Jakob från Polen och André försöker hålla humöret uppe medan vi väntar.

-----------------------------------------------------------------------------------

I lördags kväll gick jag så även för första gången i mässan i St Gregorius hus tillsammans med två vänner från min församling. Hela mässans ordinarium (Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus, Agnus Dei) samt proprium (Introitus, Graduale, Alleluia, Offertorio, Communio), och därutöver prefationen, anamnes-acklamationen, doxologin, pater noster med embolismen samt fridsbönen sjöngs på latin enligt Graduale Romanum. Alla noter delades ut på lösblad där även översättningar fanns med, och församlingen sjöng med i allt, även propriet. Samtidigt användes givetvis folkspråket för läsningarna, orationerna och den eukaristiska bönen (den tredje!). Det kändes som att det var just detta som Andra Vatikankoncilet eftersträvade beträffande sången och språket i liturgin. Tyvärr finns det inte så många församlingar med resurser att öva in propriet till varje söndag, och St Gregorius hus är ju inte heller en vanlig församling utan ett institut för religiös musik, där kärnverksamheten är just undervisning i gregoriansk sång. Men det är detta som är idealet i alla fall, och sedan får man sträva därefter i mån av de resurser man har. Tyvärr glömde jag att ta med min kamera, men det såg ändå ut precis som på bilderna på hemsidan.

"Finally, while respecting various styles and different and highly praiseworthy traditions, I desire, in accordance with the request advanced by the Synod Fathers, that Gregorian chant be suitably esteemed and employed as the chant proper to the Roman liturgy."
(Benedikt XVI, Sacramentum Caritatis 42)

Maj

2009-05-01T06:35:00.028+02:00

Ursäkta att det har dröjt med uppdateringar den senaste tiden. Direkt veckan efter påsk började skolan igen, och jag har nu börjat att läsa de ekonomiska och tekniska kurser som ingår i min examen - där undervisningen givetvis ges helt på japanska. Det är alltid så lätt att hänga med i vad som sägs på föreläsningarna, men om man läser på kurslitteraturen noggrant i förväg så blir det betydligt enklare. Och matematik och programmering använder ju praktiskt nog samma språk i hela världen.

Efter ume och sakura är det fuji (藤, blåregn) som står näst på tur att börja blomma i Japan. Framför kyrkan finns ett litet utomhusrum med blåregn som tak:

Och här från Besshonuma-parken:

Även om det kommer i fel ordning kronologiskt kan jag heller inte låta bli att visa en sista bild från sakura-blomningen, tagen i Omiya-parken under stilla veckan:

Även blåregn har på de flesta håll blommat färdigt nu, men Jesu Hjärta-statyn vid infarten till kyrkan omges i alla fall av några vackra maj-blommor. Här står jag med min körkollega Takeshi (till höger) samt Yod från Thailand som för närvarande bor hemma hos Takeshis familj som utbytesstudent.

Jag har även efter ett drygt halvår lyckats ta reda på att min församling heter Jesu Heliga Hjärtas församling (och inte St Franciskus församling som jag skrev i det första blogginlägget från Japan). I Japan används för det mesta de geografiska namnet på församlingarna, så det är inte alltid så lätt att veta.

I och med att det nya skolåret börjat har det även varit välkomstaktiviteter för de nya medlemmarna i universitetscirklarna. I lördags åkte jag för första gången på stjärnskådning med astronomicirkeln. Vi åkte till ett 2000 meter högt berg på gränsen mellan Gunma- och Nagano-prefekturerna, men dessvärre hamnade vi mitt i ett moln och kunde inte se någonting. Snabbnudlar kunde vi dock koka i alla fall.

Fågelskådning med fågelskådarcirkeln blev det också under veckan. Men eftersom det var helgdag var det fullt av folk i parken, och fåglarna verkade ha flytt någon annan stans. Nishiyama-san sökte förgäves efter kungsfiskaren som siktades i förra veckan.

Jag har även hunnit med att vara på två biskopsfirade mässor. Dels oljevigningsmässan i Tokyos katedral, som jag glömde att visa bilder från i förra blogginlägget:

Och i onsdags var jag på prästvigning i min egen katedral, förmodligen en av världens minsta som passande nog har lilla Therésè av Jesusbarnet som skyddspatron. Den ligger faktiskt något närmre än Jesu Heliga Hjärtas församling, men då det bara firas vardagsmässa en gång i veckan, och det skulle kännas konstigt att gå till en kyrka på vardagarna och en annan på söndagarna, så brukar jag vanligtvis inte gå i mässan där.

Den nyblivne prästen heter Johannes Fujita Megumi, och min biskop som jag också såg för första gången vid detta tillfälle heter Marcellino Tani Daiji (dopnamn, familjenamn, förnamn).

Jag önskar fader Johannes allt gott och ber att han får bli en from och helig präst!

Jag har bara varit på en prästvigning tidigare, av pater Samuel Järnegard-Fogelvik OP under vigiliemässan till Corpus Christi förrförra året, och med tanke på att jag missade prästvigningen av fader Frans och fader Markus vid biskopens tioårsjubiléum i julas så var det ju roligt att i gengäld få vara med om en prästvigning här i Japan.

Jag blev dock lite besviken på att folk som vanligt satt och pratade ljudligt före och efter mässan. Som jag förstod det försökte en av prästerna uppmana dem att vara lite tysta och förbereda sig i bön inför mässan, men han fick inte mycket gehör. Dessutom tyckte jag att det var högst märkligt att handpåläggningen kom efter vigningsbönen istället för tvärtom vilket är det brukliga. Jag antar att det inte påverkar giltigheten i sakramentet, men man kan ju tycka att man borde vara lite mer noggrann med att alla moment i en prästvigning sköts rätt. Vidare tyckte jag att det förtog lite av den högtidliga stämningen att predikan och kungörelserna innehöll så många muntra skämt som församlingen skrattade gott åt. Sedan verkar det inte vara bättre än att någon annan än den andra eukaristiska bönen aldrig används i Japan ens under oljevigningsmässor, prästvigningar, eller löftesavgivelser. Och så undrar jag varför biskoparna inte använder kräkla, tar av mitran på fel ställen, bär stolan ovanpå mässhaken istället för under, osv osv osv.

Nu låter jag kanske som en gnällspik, men mitt allmänna intryck är att kyrkan i Japan fortfarande får betraktas som en ung missionskyrka som ännu inte riktigt mognat i sin tro. Och för att den ska kunna göra det behöver den till att börja med många heliga präster som, brinnande av kärlek till Kristus och hans Kyrka, i ord och handling kan vara föredömen för sina hjordar. Den gode herdens söndag nu på söndag är ett bra tillfälle att be för detta (och givetvis inte bara för Japan, utan för hela världen). Passande nog ingår just präst- och ordenskallelser samt de nygrundade katolska kyrkorna i påvens böneintentioner för maj månad.

Första vespern och vigiliemässan till den gode herdens söndag kommer jag för övrigt att fira i St. Gregorius hus, ett institut för religiös musik i Higashi-Kurume ungefär en timmes tågresa bort, där liturgin firas med gregoriansk sång och i förekommande fall helt på latin. Kan det månne fylla min längtan efter lite traditionell, vacker och värdigt firad liturgi?

Glöm inte heller bort att idag på St. Josef arbetarens minnesdag be för alla arbetare, och att vi alla kan lära oss att bära fram vårt arbete som ett offer till Gud. Och så är ju maj månad särskilt tillägnad den saliga jungfrun Maria! Rosenkransen och Lauretanska litanian rekommenderas varmt.

Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare. De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet. (Ef 4:11-13)

Glad påsk!

2009-04-12T13:37:00.009+02:00

En välsignad Kristi uppståndelses högtid tillönskas er alla!
Några bilder från de heliga tre påskdagarna:

Kristus är sannerligen uppstånden från de döda! Halleluja!

Palmsöndagen

2009-04-06T12:48:00.012+02:00

Så har vi då gått in i stilla veckan, den heligaste tiden på hela kyrkoåret. Några bilder från gårdagens palmprocession i Kitaurawa:

Om det är någon som undrar varför prästerna enbart bär stola och alba, så är det något som jag också undrat över länge. Efter mässan idag bestämde jag mig slutligen för att fråga min italienske kyrkoherde om detta, varpå han inte hade något bra svar annat än att erkänna att det egentligen är fel men att tendensen i Japan har blivit att prästerna nöjer sig med stola och alba (själv bär han dock alltid mässhake när han huvudcelebrerar på söndagar). Ungefär samma svar fick jag på frågan varför aldrig någon annan än den andra eukaristiska bönen används.

Vill man ha liturgisk perfektion så kan man dock alltid följa påvens mässor via EWTN. Tack vare tidsskillnaden kommer jag kunna se de flesta av liturgierna i direktsändning, inklusive påskvakan som börjar kl 4 på morgonen japansk tid. Här följer några bilder från igår:

Vackrare korkåpa än denna får man leta efter.

Sjungandet av passionshistorien.

Det benediktinska altararrangemanget med krucifixet i mitten.

Jag fylls alltid av en sådan oerhörd glädje av att titta på de påvliga liturgierna. I all sin storslagenhet och yttre skönhet blir man ändå aldrig distraherad från det som är själva liturgins kärna, nämligen åminnelsen av Kristi frälsningsverk. Tvärtom - just detta att det inte finns någonting att anmärka på i den yttre gestaltningen av liturgin gör att man ännu lättare kan sjunka in i meditationen över Kristusmysteriet.

Palmsöndagens mässa utgör även firandet av världsungdomsdagen på stiftsnivå. Årets tema är hämtat från 1 Tim 4:10: "Vi har satt vårt hopp till den levande Guden", som spinner vidare på påvens senaste encyklika Spe salvi. Läs gärna budskapet inför årets världsungdomsdag, samt håll utkik på Vatikanens hemsida efter den engelska översättningen till gårdagens mycket hoppingivande predikan. I boken "Mary, Mother of the Church" av Raniero Cantalamessa (predikant i det påvliga hushållet som håller i predikan under långfredagens liturgi), ger han en bra förklaring på vad skillnaden mellan tro och hopp är. Att tro är att vara övertygad om en objektiv sanning, som fortsätter att vara sann vare sig vi tror på den eller ej. Hopp däremot handlar om sådant som i högsta grad beror på en själv och hur man väljer att leva sitt liv på jorden. Vi tror att det eviga livet finns, och hoppas att också själva kunna nå fram dit.

"Det är därför vi strävar och kämpar, ty vi har satt vårt hopp till den levande Guden, som är en frälsare för alla människor, särskilt för dem som tror." (1 Tim 4:10)

桜 Sakura

2009-04-06T10:00:00.020+02:00

Sakura-träden står i full blom!
Mer japansk vår än såhär kan det inte bli.

Internationella huset:

Universitetet:

Akigase-parken i närheten av universitetet, under en fågelskådningsutflykt:

Ueno-parken i Tokyo:

Några av mina klasskamrater och andra utbytesstudenter från Saitama sitter traditionsenligt under sakura-träden och dricker öl.

"Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott."
(1 Mos 1:12)

Inkarnationens mysterium

2009-03-25T02:17:00.033+01:00

Idag tar Kyrkan en liten paus från fastans botövningar för att glädja sig över Ordets människoblivande. Jag har tidigare undrat över varför den katolska liturgin betonar just inkarnationen så starkt. Tre gånger om dagen, morgon middag och kväll, året runt utom under påsktiden, ber man Angelus-bönen som påminner om detta. Och varje söndag och högtid när trosbekännelsen läses eller sjunges i mässan, gör man en djup bugning vid orden "Och han har antagit kött genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa" (eller "Vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria" i den apostoliska trosbekännelsen). Varför just vid dessa ord? Varför inte visa samma vördnad för Jesu död, eller hans uppståndelse?

Kanske är det så att Kyrkan vill lära oss att inte ta inkarnationen för given. Visst är det Jesu död och uppståndelse som är den mest centrala händelsen av hans jordeliv, och de heliga tre påskdagarna då detta särskilt hålls i åminnelse är ju också kyrkoårets höjdpunkt. Men förutsättningen för att Jesus skulle kunna dö och uppstå som människa är ju att han över huvud taget blev människa! Visst är det Jesu död på korset som är källan till vår återlösning, men det är genom hans människoblivande som han, som är evig Gud, till att börja med blev dödlig. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son..." (Joh 3:16). Det är inte bara Jesu död som är Guds gåva till mänskligheten, utan hela hans människoblivande. Att särskilt betona inkarnationens mysterium innebär inte att säga att jul är viktigare än påsk, utan hjälper oss snarare att visa tacksamhet för allt som Gud har gjort för oss.

Beklagligt nog verkar föreskriften att göra en bugning under trosbekännelsen vara ganska bortglömd i de flesta församlingar, och i det japanska missalet nämns det över huvud taget inte bortsett från jul och Herrens bebådelse (där det ersätter knäfallet). Och att anledning till att kyrkklockorna ringer varje dag klockan 12 ursprungligen var för att påminna alla om att be Angelus verkar inte särskilt många heller komma ihåg längre. Men låt oss i alla fall särskilt idag meditera över inkarnationens mysterium och på så vis kunna bli uppfyllda av ännu större förundran och tacksamhet över att Jesus Kristus som är Gud har blivit en av oss.

-----------------------------------------------------------------------------------

I lördags åkte jag på en dagsutflykt till Kamakura tillsammans med en utbytesstudent från Indien och en kamrat till denne. Kamakura ligger vid kusten söder om Tokyo och var Japans huvudstad mellan 1185 och 1333 (som benämns som Kamakura-perioden).

Första anhalt blev buddhisttemplet Engakuji i stadens norra del. Jag är visserligen av förklarliga skäl lite kluven till att besöka tempel och shintohelgedomar, men då det är ett såpass viktigt inslag i den japanska kulturen så får man väl betrakta det som en turistattraktion och beundra den traditionella arkitekturen och de vackra trädgårdarna. Dessutom tog de ut inträdesavgift, vilket utan tvekan ökade turistkänslan i det hela.

Ytterligare en vacker vy över berget Fuji.

Från Engakuji gick vi den mycket vackra timslånga promenadstigen till den stora Buddhastatyn, Kamakuras största sevärdhet.

Promenaden bjöd även på fantastisk utsikt över havet.

Den stora Buddhastatyn, över 750 år gammal. Mycket imponerande. Man kunde även gå in i den.

Vackra blommor fanns det också.

Därefter åkte vi till akvariet i Enoshima, även det en imponerande upplevelse.

Detta är den första fisk jag sett som har ben och vingar.

Höjdpunkten var dock den storslagna delifinshowen.

Därefter hann jag med att smita iväg på kvällsmässa i Vår Fru av den ständiga hjälpens kyrka. I dopkapellet fanns några målningar med motiv från förföljelseperioden av japans kristna (eller "Kirishitan" som de kallades).

Allt som allt var det en mycket lyckad resa, inte minst tack vare det underbara vädret. Avslutningsvis måste jag även visa en bild från i söndags, då jag gick på Kaitenzushi-restaurang (回転寿司, "Snurra runt-sushi") tillsammans med några vänner från kyrkan efter mässan.

Man tar för sig av godbitarna på rullbandet allt efter behag, och betalar sedan utifrån antalet tallrikar man lämnar efter sig (där färgen avgör prisklassen). Har på senare tid även blivit populärt utanför Japan, och finns bl a i Skärholmens centrum om jag inte missminner mig.

Idag ska jag laga våfflor! (Så långt det nu går utan våffeljärn...)

"Kristus Jesus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss." (Fil 2:6-7)

Benediktinerna i Fujimi

2009-03-19T05:09:00.028+01:00

Idag, på den helige Josefs högtidsdag, har jag avverkat exakt halva tiden i Japan. Tiden har utan tvekan gått snabbare och snabbare sedan jag kom hit, så jag antar att det inte dröjer länge innan det är dags att åka hem. Vårlovet fortsätter ända till påskdagen, och sedan börjar allvaret då jag ska försöka läsa in ett helt års universitetskurser på en termin, och dessutom allting på japanska. Men jag sätter mitt hopp till Gud och gör vad jag kan för att förbereda mig genom att plugga japanska under lovet.

Den gångna veckan har jag dock tillbringat i Japans enda benediktinkloster som ligger i staden Fujimi (富士見, "Fuji-se"), mitt på Japans största ö Honshu.

Den heliga Treenighetens benediktinkloster (三位一体ベネディクト修道院), där det för närvarande bor tio munkar inklusive noviser samt en pre-postulant. 1947 kom några benedektinmunkar till Japan från USA, närmare bestämt St John's Abbey i Collegeville, Minnesota. De höll till en början till i Meguro, Tokyo fram till 1999 då klostret i Fujimi byggdes.

Kapellet, där tidegärden och mässan firas sex gånger om dagen. Först blev jag lite besviken över att munkarna använde den vanliga tidegärden istället för det betydligt mer omfattande monastiska officiet som bygger på Benedikts regel och som exempelvis benediktinnunnorna i Heliga Hjärtas kloster använder. Gregorianska melodier var det också ytterst sparsamt med, och psalmerna sjöngs endast i laudes och vesper. Men i takt med att dagarna gick började jag fästa mig allt mer vid den japanska tidegärden, och genom att kolla upp kanjitecken i förväg kunde jag hänga med bättre och bättre och verkligen låta tidebönerna bli en bön från hjärtat.

Klostergången. Tyvärr hade de inte satt upp någon korsväg.

Kapellets exteriör.

Munkarnas celler.

Då jag ville få chans att verkligen leva ut benediktinernas och bloggens motto "bön och arbete" så bad jag att få lite arbetsuppgifter också mellan tidebönerna. Här har jag skottat ut snö från skuggan så att den skulle smälta snabbare. Jag fick även göra rent den öppna spisen, koka jordgubbssylt, sortera gamla böcker samt dammsuga kapellet och gästrummen.

Undertecknad tillsammans med tre av amerikanska munkarna; subpriorn fader Edward, fader Kieran och priorn fader Roman. Fader Roman pratade ingen japanska alls, fader Kieran litegrand och fader Edward helt okej. Men det blev mest engelska oss emellan. På väggen treenighetsikonen.

Jag tillsammans med broder Shimose. En oerhört varmhjärtad novis som jag önskar allt gott på hans fortsätta väg i sökandet efter sin kallelse. Hans eget råd var mycket enkelt: "Välj det som kommer att göra dig lycklig."

Fujimis församlingskyrka, som var militäranläggning innan den donerades av amerikanerna. Därav det rundade taket.

Utsikt över Fujimi från kullen där klostret ligger.

Staden omges av berg på båda sidor.

Namnet till trots fanns det inte särskilt många bra ställen där man kunde se berget Fuji. Och på de som fanns så var telefon- ledningarna i vägen.

Min enda tidigare erfarenhet av ett benediktinkloster är ovan nämnda Heliga Hjärtas kloster i Borghamn, och en jämförelse dessa båda kloster emellan är givetvis inte särskilt rättvis. Men det var i alla fall väldigt avkopplande och berikande att få tillbringa denna vecka i denna storslagna och fridfulla miljö, samt få ta en liten paus från studierna för att istället få chans att närma sig Gud genom bön, arbete och de trevliga stunderna tillsammans med munkarna.

"Munkens liv borde alltid vara präglat av fastetidens observans, men eftersom bara få har kraft till detta råder vi alla bröderna att åtminstone under fastetiden bevara sitt liv i största renhet. Under dessa heliga dagar skall man sona alla försummelser som begåtts vid övriga tider. Det sker värdigt om vi avhåller oss från alla onda vanor och vinnlägger oss om bön under tårar, läsning, hjärtats förkrosselse och försakelse."
(Den helige Benedikts regel, kapitel 49)

Med fågelskådarcirkeln till Fuji-goko

2009-03-02T10:20:00.018+01:00

Här kommer en liten rapport om förra veckans två dagar långa övernattningsresa med fågelskådarcirkeln till Fuji-goko (富士五湖, Fuji och de fem sjöarna).

Skidbacken låg inte riktigt vid foten av berget Fuji utan en bit bort, men även om vi senare under resan körde förbi på ett närmre avstånd än när jag tog bilderna den 29 december, så kunde man inte se ett skvatt av berget på grund av den tjocka dimman.

Eftersom jag redan hade åkt skidor i fyra dagar så tänkte jag att det var dags att prova på snowboard. Snowboard verkar vara populärare än skidor i Japan, och jag tyckte också att det var riktigt kul när jag väl fått kläm på hur man svänger.

Riktigt tuffa killar håller sig dock till pulkaåkning i Kizzu Taun (Kid's Town).

Efter en rolig men samtidigt ganska blöt och ruggig eftermiddag var det som vanligt himmelskt att ta sig ett bad i onsen, denna gång även med utomhussektion!

Övernattade gjorde vi i en hyrstuga, och till kvällsmat lagade vi karee (curry) och shichuu (stew).

Den påföljande dagen snöade det, och ingen var särskilt upplagd för fågelskådning. Istället blev det omröstning om vilka turistattraktioner i området vi skulle åka till. Första anhalt blev Teddy Bear World Museum vid Yamanaka-sjön. På bilden Nalle Puh och Paddington.

Jag noterade att musiken som spelades till denna motion display med rörliga teddybjörnar och andra gulliga djur, var tagen från den tysk-latinska julpsalmen In dulce jubilo.

Därafter fortsatte vi till besökscentret för den 40 km långa testbanan för Japans framtida snabbtåg, rinia (linear), som tack vare supraledande material och banor med kurvradie på minst 8 km kommer upp i hastigheter över 500 km/h.

Just idag var det dock inga tåg som körde.

Fettisdagen till ära blev det ett besök på en restaurang som serverade Yamanashi-prefekturens specialitet, houtou (i princip tillplattad spagetti). Jag valde att få den serverad med kabocha (熟瓜, japansk pumpa). Jag passade på att berätta lite om den kristna traditionen att idag äta gott och därefter fasta 40 dagar fram till påsk, men vi konstaterade att eftersom det bara var grönsaker i kabocha-houtou:n så blev det ingen riktig karneval (kött farväl). Men jag lagade lite biffcurry på kvällen i alla fall!

Att fira fastetiden ordentligt med återhållsamhet i mat och nöjen kan vid en första anblick tyckas bara vara besvärligt, men i själva verket är det den heligaste tiden under året då Gud verkligen får en chans att befria oss från alla onödiga saker som vi gjort oss beroende av. Genom att använda mindre tid åt nöjen får man mer tid för bön, och genom att spendera mindre pengar på mat så blir det mer pengar över att ge åt de fattiga. Fastans syfte sammanfattas mycket väl i den andra prefationen för fastetiden:

"Ty nu är tiden inne, nu är frälsningens dag, nu låter du oss vinna hjärtats renhet åter, om vi vänder oss bort från vårt själviska jag och vandrar genom denna förgängliga värld med blicken fäst vid det som evigt består."

Be för påven

2009-02-22T11:17:00.025+01:00

I sambandet med den utlysta novenan för den helige fadern som avslutas idag skulle jag vilja reflektera lite över Kyrkans katolicism och enhet, vilket påven står som garant för och som särskilt den nuvarande påven gjort till kärnfrågor under sitt pontifikat. Anledningen till att Kyrkan från allra äldsta tid gått under tillnamnet den Katolska Kyrkan, är att poängtera Kyrkans enhet och allomfattning. Trots att det finns många olika delar av Kristi kropp med många olika uppgifter, och trots att det finns många olika sätt att uttrycka den enda sanna tron på, så är Kyrkan en och densamma över hela jorden, och dess budskap gäller alla människor genom alla tider.

Grunden för att denna enhet i mångfalden ska fungera är lydnad. Lydnad för Kristus, lydnad för hans Kyrka och lydnad för dess biskopar, i synnerhet biskopen av Rom som är Kristi ställföreträdare på jorden. Det finns alltid en frestelse att tro sig själv veta bäst vad Guds vilja är, och att således snarare följa denna uppfattning än den som uttrycks av biskopskollegiet i gemenskap med biskopen av Rom. Denna olydnad, om den så beror på okunskap eller högmod, är källan till all oenighet och splittring i Kyrkan, som står i rak motsats till Herrens uttryckliga vilja att vi skall vara ett liksom han och Fadern är ett (Joh 17:21-23).

Svårigheter att visa lydnad mot Kyrkans läroämbete kan uppstå dels när man upplever att Kyrkans lära inte stämmer överens med (ens egen tolkning av) Skriften, eller när den inte stämmer överens med (ens egen tolkning av) Traditionen. Kyrkans lära kan inte ändras, men hennes sätt att uttrycka sin lära kan och måste anpassas i enlighet med att världen i vilken hennes budskap skall tas emot förändras. Det är fullt tillåtet att uttrycka svårigheter över att förstå hur Kyrkan kommer fram till sina slutsatser, men då är målet att just försöka förstå snarare än att konstatera att Kyrkan måste ha fel.

Lydnad innebär bland mycket annat att acceptera Kyrkans beslut att anta en mer ödmjuk hållning gentemot icke-katolska kristna och troende av andra religioner. Men lydnad innebär samtidigt att inte ifrågasätta påvens strävan att visa samma välvilja även mot de grupper som snarare sätter fokus på att alla icke-katoliker helst borde komma till insikt om den fulla sanningen. Lydnad innebär även att inte ifrågasätta riktigheten i Kyrkans val att reformera liturgin i syfte att göra den mer lättillgänglig och främja ett mer medvetet deltagande hos den genomsnittlige söndagsmässo-deltagaren. Men likaså innebär lydnad att i enlighet med påvens vilja möjliggöra den äldre liturgins firande för dem som fascineras av dess mystik och betoning av mässans offerkaraktär. Lydnad innebär även att acceptera Kyrkans (ännu så länge?) tillåtande av bruk såsom kommunionutdelning i handen stående, lekmän som kommunionutdelare eller kvinnliga ministranter. Men lydnad innebär i minst lika hög grad att inte kritisera präster som fullt legitimt väljer att (i likhet med påven själv) inte utnyttja dessa valmöjligheter. Och som flera redan påpekat, så innebär lydnad för Kyrkan inte enbart bejakandet av det senaste ekumeniska konciliets läror, utan även av de 20 föregående.

I ultratraditionalisternas ögon är vår nuvarande påve liberal, och i progressivisternas ögon är han stockkonservativ. I mina ögon är han den bästa påven som Kyrkan någonsin hade kunnat ha i denna tid, då han så oerhört välbalanserat betonar Kyrkans kontinuitet med traditionen, utan att för den skulle förneka behovet av förnyelse. Är det någon som kan bygga broar mellan de olika grupperingarna inom Kyrkan så är det han. Tyvärr har han haft lite otur med tajmingen. Och han behöver våra förböner. Orémus pro Pontífice nostro Benedícto.

-----------------------------------------------------------------------------------

På onsdag börjar så fastetiden (四旬節, shijunsetsu, "fyra-tiodagarsperioder-årstiden"). Idag framställdes traditionsenligt askonsdagens aska genom brännandet av palmkvistarna från förra årets palmsöndagsprocession.

Innan fastan börjar hinner jag dock åka iväg på en tvådagars skid- och fågelskådarresa till foten av berget Fuji. Blir tyvärr antagligen svårt att hitta några semlor där, men man kan ju alltid hoppas.

"Jag vände mig till Herren Gud med bön och åkallan och höll fasta i säck och aska. Jag bad till Herren, min Gud, och bekände: "Ack, Herre, store och förfärande Gud, du som troget håller fast vid förbundet med dem som älskar dig och håller dina bud!" (Dan 9:3-4)

スキー旅行　Skidresor

2009-02-21T01:40:00.028+01:00

Den första veckan av vårlovet har jag ägnat till att åka på två skidresor med församlingens söndagsskolebarn respektive astronomicirkeln. Endagsresan med församlingen gick till Hunter Mountain i Gunma-prefekturen, ungefär 2½ timmes bussresa norr om Saitama.

Jag upphör aldrig att förundras över de japanska bergens skönhet, samt kontrasten till städerna.

Till vänster Ōtsuki-san, min bänkgranne i såväl vardagsmässan som söndagsmässan. Till höger broder Imai, franciscannovis som avlägger sina första löften den 20 mars.

Barnen gladde sig inte enbart åt skidåkningen utan uppskattade även möjligheten till snöbollskrig.

Utsikt från bussen på vägen ner. Det är bara uppe på bergstopparna som snön fortfarande ligger kvar, och även där var det rejäl kramsnö.

På måndagen bar det så av till Myōkō Suginohara (妙高杉ノ原) i Nīgata-prefekturen, strax norr om Nagano. Om våren redan är på rejäl anstormning i Tokyo och vintern sjunger på sista versen i Gunma, så är Nagano en helt annan femma. Men så befinner vi oss ju på över 1000 meters höjd över havet också.

Slående utsikt från backen den första, soligaste dagen. Vid perfekta väderförhållanden lär man även härifrån kunna se berget Fuji, över 150 km bort.

Vi bodde på ett minshuku (民宿) vid namn Gohachigisō (五八木荘, "Femtioåtta-träd-stuga"), på promenad-avstånd från backen.

Minshuku är privata hem som upplåter mat och husrum för turister. I små bergsbyar som Myōkō är det ett av de huvudsakliga sätten för lokalbefolkningen att försörja sig på.

Rummen är givetvis i traditonell japansk stil.

På kvällen lägger man ut sin futon (布団) direkt på de mjuka tatami-mattorna (畳).

Utsikt från allrummet. Perfekt plats för morgon- och kvällsbön.

Andō-san, Yamaguchi-san (som även är med i fågelskådarcirkeln), Kudō-san (ovan) och Shimada-san väntar på att inta middagen.

I och med att halvpension ingick så fick jag ett ypperligt tillfälle att smaka på lite riktig, traditionell japansk mat. Fråga mig dock inte vad det var för någonting!

Ett ofrånkomligt inslag i universitetscirkellivet är nomikai (飲み会), dricko-möte. Jag höll mig till Pepsi och te och försökte öva på japanskan. Som avslutning blev det lite Uno-kortspel.

Resans höjdpunkt var dock utan tvekan badhuset Naena no yu (苗名の湯) med vatten uppvärmt av underjordiska onsen (温泉), varma källor. Känslan av att stelfrusen efter en lång dag i skidbacken kliva ner i det 45-50 grader varma vattnet är obeskrivlig.

ゆ (yu) eller med kanji 湯 betyder bad. 男 (otoko) betyder herrar.

Efteråt är man alltför slö för att orka med något annat än att sitta en stund och softa med en islatte, vilket tydligen är japansk "after onsen"-tradition.

I går kväll var det avskedsfest (送別会, sōbetsukai) i det Internationella huset, i och med att det är en hel del utbytesstudenter som åker hem efter denna termin. Jag fick tillfälle att stifta en hel del nya japanska bekantskaper samt öva på japanskan över ämnen såsom svensk skattepolitik, turistattraktioner i Stockholm samt Nordens geografi.

"Lova Herren, min själ! Mäktig är du, Herre, min Gud, i höghet och härlighet är du klädd, du sveper dig i ljus som i en mantel. Himlen har du spänt ut som ett tält, ovan skyn har du timrat din sal. Jorden har du ställt på stadig grund, den kan aldrig i evighet rubbas. Urhavet täckte den som en klädnad, vattnet stod högt över bergen." (Ps 104:1-3a,5-6)

Kejserliga palatsets östra trädgärd och IKEA

2009-02-13T09:12:00.025+01:00

Igår åkte jag en liten vända in till Tokyo. Första anhalten var St Paulisällskapets katolska bokhandel i Yotsuya, där jag hade tänkt införskaffa någon passande andlig litteratur inför vårlovet och fastan. Efter mycket funderande och rådfrågande hos personalen bestämde jag mig till sist för två relativt lättlästa böcker på japanska; "十字架への道、復活からの道" (Juujika e no michi, fukkatsu kara no michi), "Vägen till korset, vägen från uppståndelsen" om fastan och påskens budskap, samt "典礼と秘蹟のハンドブック" (Tenrei to hiseki no handobukku), "Handbok för liturgin och sakramenten" som är precis vad den heter.

Från bokhandeln bestämde jag mig för att promenera bort till kejserliga palatsets östra trädgård, som var stängd när jag besökte palatset på kejsarens födelsedag.

Utsikt från toppen av resterna av det gamla vakttornet.

Jag är väldigt förtjust i de japanska tallarna. De känns så typiskt japanska.

I trädväg finns det dock givetvis inget mer typiskt japanskt än sakura (桜), körsbärsträden. Den stora sakurablomningen börjar inte förrän i mars-april, men den här sorten (kanzakura) blommar uppenbarligen redan nu.

Den skarpsynte kan på denna bild upptäcka en mejiro ("ögon-vit"), en liten fågel med vita ringar runt ögonen som tycker om att suga nektar ur sakurablommor.

Ume (梅), persikoträd, blommar också redan vid den här tiden.

Efter besöket i trädgården bar det vidare till Shin-misato och IKEA-varuhuset som öppnade så sent som i november förra året. Huvudsyftet var att köpa någonting från den beryktade "Swedish food market" att bjuda på under den sista lektionen som vi hade i morse.

IKEA satsar verkligen på att göra sina varuhus i utlandet till symboler för Sverige.

Det känns faktiskt lite som att komma hem.

Det är inte utan att man får lite hemlängtan av att läsa alla de svenska varunamnen (skrivna undertill med japanska katakanatecken). På bilden min fåtölj hemma i Sverige, "Poengu".

Av alla katakaniseringar fastnade jag dock mest för "gooshigu maashuvin".

I restaurangen kan man givetvis äta kötbullar (miitobooru) med lingonsylt.

Det var kanske inte direkt prisvärt, men förmodligen enda chansen under hela det här året att få smaka något riktigt svenskt! Polarbröd (aakutikku bureddo) hade de också.

Det enda som känns lite konstigt är att jultraditioner som glögg (guroggu) och saffransbullar (safuran bureddo) går att köpa året runt.

Svenska traditioner beskrivs på väggarna i restaurangen.

Och så, efter att i vanlig ordning tvingats gå igenom hela varuhuset, kom jag till slut fram till den svenska matmarknaden.

Eftersom det är Alla hjärtans dag imorgon tyckte jag det passade alldeles utmärkt att bjuda på några pepparkakshjärtan. Det blev även en påse Ahlgrens bilar. Jag funderade ett tag på att även köpa ett paket gravad lax och en burk hovmästarsås, men bestämde mig till slut att det fick räcka med godsakerna.

"Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus." (Fil 3:20)

Snart vårlov

2009-02-08T12:20:00.011+01:00

Det har varit fullt upp med diverse prov och presentationer såhär i slutspurten av terminen så jag har inte haft mycket tid till att vare sig blogga eller göra någonting intressant värt att berätta om i bloggen, men från och med nästa måndag börjar vårlovet och då lär det bli en del utfärder. Lite skidutflykter med universitets-cirklarna, lite klostervistelser, kanske Tokyo Disneyland, några endagsutflykter i bergen eller intressanta städer, och eventuellt också en långtur till Nagasaki. Om Nagasaki blir av så kommer jag antagligen också att göra ett mellanstopp i Kansai-regionen. Det enda problemet är att så gott som alla sevärdheter i exempelvis Kyoto utgörs av buddhisttempel. Men jordbävnings-museet i Kobe verkar spännande.

Det enda jag har att rota fram ur arkivet för närvarande är följande småkufiska bild på några av ornitologicirkelns kollegor från en fågelskådningsutflykt för några veckor sedan.

Anledningen till uppståndelsen var två små exemplar av arten kikuitadadaki, dvs kungsfågel. Narita-kun lyckades efter mycket möda också fånga en av dem på bild.

聖ピオ十世会 SSPX

2009-01-25T06:48:00.009+01:00

Idag avslutas böneveckan för kristen enhet. Dessutom är det exakt 50 år sedan påven Johannes XXIII offentliggjorde sin avsikt att öppna Andra Vatikankonciliet. Men veckans stora händelse i den katolska världen är givetvis gårdagens publicering av det dekret från Vatikanen som klargör att Prästbrödraskapet S:t Pius X:s (SSPX) fyra biskopar inte längre är exkommunicerade. Ett dekret som undertecknades samma dag som sändandet av Uppdrag gransknings dokumentär som målar upp prästbrödraskapet som en högerextremistisk, islamofobisk och antisemitisk rörelse. Sammanfattning och länksamling finns på Dantes nyheter.

Även om det säkerligen finns de som efter att ha sett Uppdrag granskning spädde på sin bild av religion över huvud taget som något allt igenom ont, och det med all förståelse säkert kommer finnas en hel del som uppfattar Kyrkans handlande i detta fall som ytterst motsägelsefullt och svårbegripligt, så måste jag ändå säga att veckans händelser på det stora hela har varit av godo. Först och främst innebär upphävandet av exkommuniceringarna att Vatikenen på allvar kommer inleda samtal med SSPX, vilket förhoppningsvis kommer leda till en hel del klargöranden rörande den rätta tolkningen av Kyrkans Tradition och Andra Vatikankonciliet. För det andra innebär dokumentären och den påföljande utkastningen av SSPX ur Svenska kyrkan att de blir än mer piskade att uppnå full gemenskap med den Katolska Kyrkan, samt att tydligt och offentligt ta avstånd från all form av högerextremism och främlingsfientlighet.

Nu vill jag inte påstå att Uppdrag granskning för en gångs skull gjort ett helt opartiskt program, särskilt inte med tanke på att de inte nämnde ett ord om biskop Fellays brev. Men jag blev i alla fall personligen inte upprörd av att se programmet till följd av några rena faktafel eller vantolkningar. Det framkom ju att SSPX inte är i full gemenskap med den Katolska Kyrkan (ännu) samt att de flesta av deras anhängare inte är några högerextremister utan bara är intresserade av att fira den gamla mässan.

Eftersom det finns så väldigt många starka åsikter i detta ämne så känner jag att det kanske är bäst att inte tycka på för mycket. Låt oss hur som helst be för alla kristnas fulla och synliga enhet i sanningen, för liturgins vackra och värdiga firande, samt för alla själars frälsning.

"Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig." (Joh 17:21)

日本の正月に習慣　Japanska nyårstraditioner

2009-01-12T08:43:00.017+01:00

I Sverige är vi vana vid att många kristna högtider är allmänna helgdagar, som exempelvis Epifania (Trettondedag jul) och Kristi himmelsfärds dag. I Japan är dock föga överraskande så inte fallet. Således firades Epifania söndagen den 4 januari istället för tisdagen den 6:e. Efter mässan den 4:e var jag med på fågelskådning med fågelskådarklubben för första gången. I närheten av universitetet finns en naturpark där det gick att se en hel del fåglar även mitt i vintern, varav de flesta inte finns i Sverige.

Jag testade på skoj att ta en bild genom tubkikaren, på en Karugamo (Fläcknäbbad and). Mer intressanta var dock Kogera (Japansk pygmyhackspett) och Segurosekirei (Japansk svartryggad ärla).

Fågelskådningen övergick senare i dragflygning, en typisk japansk nyårstradition.

Det blåste riktigt bra!

Yamaguchi-kun, Narita-kun och jag.

Istället för religiösa högtider är de allmänna helgdagarna i Japan baserade på diverse kulturella företeelser. Idag, den andra måndagen i januari firas exempelvis "Bli-vuxen-dagen"　(成人の日, Seijin no hi). då alla som fyller 20 år under året samlas för att fira att man blivit vuxen. I kyrkan var det i söndags en liten välsignelseceremoni för två av församlingens 20-åringar. Efteråt var det nyårsfest med traditionsenlig mochi-tillverkning. Mochi (餅) är degiga riskakor som måste bankas ordentligt med trähammare för att få rätt konsistens. Undertecknad hjälpte till med detta.

På Bli-vuxen-dagen bär killar som regel vanlig kostym, medan tjejerna är något mer uppseendeväckande i sina traditionella kimonor. Här ses vi alla posera efter att bankat färdigt mochi-degen.

Det var allt för den här gången. Hoppas att ni har haft en bra jultid (som ju slutade igår). Men det är inte långt kvar till fastan!

新年おめでとう！Gott nytt år!

2009-01-02T09:03:00.025+01:00

Gott nytt år! Hoppas att ni alla fått en bra start på 2009. Eftersom julen inte uppmärksammas i någon större utsträckning i Japan så är det istället nyåret som har rollen som vinterns stora familjehögtid. Döm dock om min besvikelse över att det inte finns någon som helst tradition av nyårsfyrverkerier! Det enda som hördes runt tolvslaget var en dov gong-gong från något buddhisttempel i närheten. Å andra sidan var jag ändå i kyrkan för tillbedjan och midnattsmässa, så det känns på ett sätt bra att man inte missade något.

2008 var för min del ett väldigt spännande och händelserikt år. Höjdpunkten var naturligtvis Världsungdomsdagen i Sydney, där jag inte bara fick chansen att se, fira mässan och tillbe inför sakramentet tillsammans med påven för första gången, utan även hålla hans mikrofon. Det avslutande kvartalets Japan-vistelse har givetvis också varit väldigt omvälvande och intressant, men kommer inte riktigt upp på samma nivå som de tre veckorna i Australien. (På tal om nyårsfyrverkerier och Sydney, se bilden på Catholic News Service.) Beträffande 2009 så ser jag mest fram emot bestigningen av berget Fuji i sommar, men förhoppningsvis blir det väl några andra spännande utflykter också. Samt givetvis också hemresan till Sverige! I övrigt tänker jag försöka att bara leva i nuet och göra vad jag kan för att i varje ögonblick leva till Guds ära.

Under mellandagarna har jag hunnit med att göra några utflykter. Först berget Fuji och två av de fem sjöarna, tillsammans med några klasskamrater. Fuji går visserligen bara att bestiga i juli och augusti, men frågan är om inte det är som vackrast nu under vintern med sin snöklädda topp.

Utsikt från bussen.

Reflektion i Sai-sjön.

Kvällssolen skiner över den snöklädda toppen.

Vid Kawaguchi-sjöns strand träffade vi även på en apa som nallade grönsaker.

Bergsstuga norr om Sai-sjön.

Dagen efter bar det av till staden Kawagoe bara ett par pendeltågstationer norrut, som även brukar kallas för "Lilla Edo" (gamla namnet på Tokyo).

Staden är mest känd för sina traditionella Kurazukuri-hus (蔵作り).

Det finns även ett kvarter med butiker som säljer traditionella godsaker. Jag hittade en likadan karamellburk som figurerar i den sorgliga Studio Ghibli-filmen Eldflugornas grav.

En karp (鯉, koi) som inte var vidare livad av sig.

På nyårsdagen var jag inbjuden till familjen Okamoto som jag lärt känna genom församlingen, och fick bland annat prova på diverse traditionell japansk mat.

Takeshi, min kollega i den gregorianska scholan, tar för sig av gyōza (餃子), pirogliknande degknyten fyllda med kött och grönsaker som ursprungligen kommer från Kina.

Resultatet av en eftermiddags origami (折紙, vik-papper).

"Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren." (Luk 4:18-19)

クリスマスおめでとう！　God jul!

2008-12-26T10:25:00.039+01:00

En välsignad Kristi födelses högtid tillönskas er alla!

Julfirandet i Kitaurawa katolska kyrka blev minst lika vackert som man hade kunnat vänta. Eftersom juldagen är vanlig arbetsdag i Japan firades julaftons kvällsmässa redan kl 19, och föregicks av ett julspel av söndagsskolebarnen som var oerhört väl förberett och genomfört.

Herrens ängel kommer med bud till Maria.

De tre vise männen kommer för att tillbe Jesusbarnet.

Jag hade fått i uppdrag av en av prästerna att försöka få med några japanska universitetskamrater till någon av julens mässor, och fick till min stora glädje med mig min kompis Yūsuke från interkulturell kommunikation-kursen. Han hade aldrig varit i en kyrka förut och inte hört julevangeliet, men julaftons mässa och barnens julspel verkade ha varit en bra introduktion i den kristna tron.

I Sverige är de flesta människor döpta och har åtminstone ett hum om vad kristendomen handlar om, och därför kan man ibland känna att det är lite svårt med offensiv mission då de flesta redan verkar ha gjort ett aktivt ställningstagande emot kristendomen. I Japan verkar det dock som att den överväldigande massan inte ens har någon aning om vad det handlar om! "Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?" (Rom 10:14)

Julspelet föregick även mässan på juldagen, under vilken bilderna togs. På juldagen dök inga andra manliga medlemmar ur den gregorianska scholan upp, varpå jag ensam fick sjunga psalmversen till ingångsantifonen Puer natus. Men det var inga problem!

Jag kan inte komma på någon enda klassisk julsång som inte blev sjungen. Ett särskilt omnämnande förtjänar Veni Redemptor gentium (Världens frälsare kom här) som spelades på klockor av ungdomarna på bilden. Obeskrivligt stämningsfullt.

Julkrubban framför altaret.

Efter juldagens mässa var det knytkalas och julklappsutdelning med de andra utbytesstudenterna. Jag lagade lite sushi.

Den 23:e åkte jag in till Tokyo. Datumet valdes på grund av att det var kejsarens födelsedag och en av två gånger under året som allmänheten kan komma in i kejserliga palatset och se kejsaren.

Den här porten kommer man vanligtvis inte igenom.

"Hedra alla, älska era trosbröder, frukta Gud och ära kejsaren."
(1 Pet 2:17)

Därefter bar det av till Roppongi Hills och 238 meter höga Mori Tower.

Utsikt över Tokyobukten och Tokyo Tower.

Sedan började min lilla pilgrimsfärd till några av Tokyos mest betydelsefulla katolska församlingar.

Första anhalt var Franciscan Chapel Center i Roppongi, där mässan firas dagligen även på engelska.

Sophia-universitetet och intilliggande S:t Ignatius kyrka.

Här hölls midnattsmässa på engelska, och på nyårsafton är det en engelskspråkig reträtt i Maria-kapellet som jag ämnar deltaga i.

Jesuiternas julkrubba utanför kyrkan.

Ett kvarter bort ligger även S:t Pauli-sällskapets bokhandel, där jag passade på att köpa några julklappar till andra och till mig själv.

Slutligen bar det av till S:ta Marias katedral, som byggdes efter att den gamla gotiska katedralen förstördes under andra världskriget.

Oavsett vilken katolsk kyrka jag går in i så känner jag mig alltid som hemma. Men jag kan samtidigt inte låta bli att undra lite över hur den gamla katedralen såg ut, samt beklaga mig över krigets dumhet.

Kristus till jorden är kommen, oss är en Frälsare född!

"Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom." (Heb 1:1-2)

Takao-san och julförberedelser

2008-12-21T09:00:00.018+01:00

Jag ber om ursäkt att det dröjt så länge sedan förra uppdateringen, men det beror helt enkelt på att jag inte har gjort särskilt mycket intressanta saker värda att skriva om. Men nu har jag bara ett grammatikprov kvar innan vinterlovet börjar, och då ska jag försöka hinna med att resa runt lite grand. Igår åkte jag för första gången till berget Takao-san (高尾山), ca 50 km väster om Tokyo dit man tar sig på mindre än två timmar med tåg. Det är 599 meter högt och bjuder på flera vackra vandringar samt vyer över Tokyo och Fuji-san.

Stationen varifrån man kan ta kabelvagn eller sittlift en bit upp för att spara energi (läs: om man är lat).

Jag valde det sistnämnda (och gick dessutom på försäljningstricket att köpa ett turistfoto som var dyrare än själva åkbiljetten).

På vägen upp finns en hel del traditionella japanska portar och diverse buddhisthelgedomar.

Vy över Tokyo.

Tyvärr var jag lite för sent ute för att se Momiji-trädens vackra höstfärger, men Fuji-san syntes bra i alla fall.

Takao-san är väldigt kommersialiserat, och på toppen finns bl a flera restauranger samt ett besökarcentrum där man kan läsa om växt- och djurlivet på berget. Det kanske förtar något av naturkänslan, men är å andra sidan väldigt praktiskt och bekvämt. Längre fram kanske jag gör någon tur ett lite "vildare" berg också.

Staden kikar fram mellan trädtopparna.

I kyrkan pågår förberedelserna inför julfirandet för fullt. Jag hjälpte till lite grand med att göra i ordning julkrubban, som tar upp hela vapenhuset:

Barnen har övat in ett julspel som kommer spelas upp innan mässan på julafton och juldagen, och mellan julspelet och mässan på julafton blir det lite adventsmusik i form av Rorate caeli och Hisashiku machi ni shi (Veni emmanuel). Den gregorianska scholan kommer att sjunga introitus såväl på julafton och juldagen (dvs Dominus dixit respektive Puer natus), och till kommunionen på julafton blir det O helga natt på japanska där jag hjälper till med basstämman. Det låter med andra ord som att det kan bli ett riktigt vackert och högtidligt julfirande!

列福式と富士山　Saligförklaring och Berget Fuji

2008-11-26T11:18:00.014+01:00

今週の月曜日、長崎に１８８人の１７世紀の日本人の殉教者は列福の敬称を与えた。日本では１７世紀で六千人以上のキリスト教の信者が信仰のために殺されたということだ。私は残念なことに自分でこの列福式に参加できなかったんだけど、テレビのニュースで短い記事を見た。

I måndags blev 188 japanska martyrer från 1600-talet saligförklarade i Nagasaki. Under 1600-talet blev över sex tusen kristna dödade för sin tros skull i Japan. Tyvärr kunde jag inte själv delta i denna saligförklaring, men jag såg ett kort inslag på tv-nyheterna.

殉教は本当に神様の強い証で、自然の美しさもそうだ。
Martyriet är verkligen ett starkt vittnesbörd om Gud, och det är även naturens skönhet.

これは晴れの日に国際交流会館の７階から撮った富士山の写真だ：
Här är ett foto av berget Fuji taget från Internationella husets sjunde våning en molnfri dag:

次の写真は双眼鏡の手伝いで撮った：
Följande foto är taget med hjälp av kikare:

来年の夏には登ろうよ！
I sommar nästa år ska jag bestiga det!

ホームビシトやテレビのミサ Hembesök och TV-mässa

2008-11-18T12:03:00.027+01:00

前の土曜日は、僕は埼玉大学と東京藝術大学の留学生と一緒にホームビシトに招かれた。僕は藝大の中国から来た童という女性学生と一緒に佐川という夫婦の家庭に午後を過ごした。スーパーで材料を買ってから、家で一緒に鍋物を作った。でも、台所はちょっと狭いのせいで、僕とお爺さんは料理を手伝わなかったんだ。日本では料理を作るのはいつも女性の任務のだろうか。

I lördags var jag tillsammans med utbytesstudenter från Saitama universitet och Tokyo konstuniversitet (Geidai) inbjudna till hembesök. Jag tillbringade eftermiddagen hos ett par vid namn Sagawa, tillsammans med en en kvinnlig Geidai-student från Kina vid namn Tóng. Efter att ha köpt ingredienser på storköpet lagade vi gryta tillsammans i hemmet. Men eftersom köket var så litet så hjälpte jag och värd-farfar inte till med maten. Är det i Japan alltid kvinnornas uppgift att laga maten måntro?

とにかく、料理ができたら、皆が一緒に食事をしながら色々な話題について話した。日本と中国とスウェーデンの社会はどう違うかなどについてよく話した。例えば、家族関係、環境問題、有名な会社、子供養育、家具調度など。童さんはとても日本語が上手だったから、僕はいつも通じませんでしたけれども、それはまだ面白かったと思う。
Hursomhelst, efter att maten var klar åt vi tillsammans medan vi pratade om allehanda ämnen. Vi pratade bland annat om hur det japanska, kinesiska och svenska samhället skiljer sig åt. Exempelvis gällande familjerelationer, miljöproblem, berömda företag, barnuppfostran, heminredning med mera. Eftersom Tóng var väldigt duktig på japanska hängde jag inte alltid med, men det var ändå intressant tycker jag.

佐川婦人、童さんと佐川さん。
Fru Sagawa, Tóng och herr Sagawa.

和室。
Rum i japansk stil.

それでは、全く異なることについて。今日はこのカマキリが家の外の壁で午後中動かなくままで座っていた。
Och nu till något helt annat. Den här bönsyrsan satt utan att röra sig på en vägg utanför mitt rum hela eftermiddagen idag.　

ちょっと危なそうね。
Ser lite farlig ut, eller?

それでは、前の日曜日に僕はテレビに映った！ヴァドステーナに５月録画されたミサがＳＶＴで遣ったんだ。僕を見付けられるのか。
Vidare så var jag på tv i söndags. Det var en mässa som spelades in i maj som visades på SVT. Kan ni hitta mig?

ヴァドステーナのミサ　Mässa från Vadstena

群馬の旅行　Resa till Gunma

2008-11-11T01:30:00.033+01:00

先の週末は神父さんともう一人の教会の友達と一緒に群馬県に行って、桐生にあるフランシスコ会の修道院に泊まった。日曜日にはフランシスコの非宗教会の会員の集まりが行った。

Den gångna helgen åkte jag tillsammans med en av prästerna samt ytterligare en vän från församlingen till Gunma-prefekturen och sov över i ett Fransiscankonvent i Kiryū. På söndagen hölls ett möte för medlemmar av franciskanska sekularorden.　

途中で足利に止まって、足利学校を見た。
På vägen stannade vi i Ashikaga och såg Ashikaga skola.

足利学校は日本の一番古い学校だそうだ。
Ashikaga skola är Japans äldsta skola.

学校の庭。
Skolans trädgård.

その辺では仏教にお寺もある。
I närheten finns även ett buddhisttempel.

仏教の式。
Buddhistceremoni.

桐生のフランシスコ会修道院。
Franciskankonventet i Kiryū.

修道院の庭には非常に美しくて写実的な十字架の道行がある。
I konventets trädgård finns en oerhört vacker och realistisk korsväg.

イエスは十字架を受け取られます。
Jesus tar korset på sig.

イエスはエルサレムの婦人を慰められます。
Jesus tröstar Jerusalems kvinnor.

十字架に釘づけられます。
Jesus fastspikas på korset.

イエスは十字架の上になくなれます。十字架の下には祭壇もある。
Jesus dör på korset. Under korset finns även ett altare.

ここでは外の御ミサを祝うことができる。
Här kan man fira utomhusmässa.

桐生は埼玉の約９０キロの北、山の方に位置している。修道院から僅か若干の階段を登ると素晴らしい眺めがある。
Kiryū ligger vid bergen, ca 9 mil norr om Saitama. Om man från konventet klättrar upp för några trappor får man en fantastisk utsikt.

桐生の眺め。
Utsikt över Kiryū.

テラスハウス。
Terasshus.

素敵だね。
Är det inte vackert?

今度の週末は私達の留学生がホームビシトに招かれている。じゃ、また。
Nästa helg är vi utbytesstudenter inbjudna till hembesök. Vi hörs.

むつめ祭　Mutsume-festivalen

2008-11-03T07:19:00.036+01:00

毎年十一月一日から三日まで、埼玉大学では「まつめ祭」という祭りが行われる。この祭りでは、大学の色々なサークルが出店を建ったり、パフォーマンスを行ったり、そして色々な展示を作ったりするのであれ。色々な日本っぽい食べ物を食べてみて、日本文化を知るなどのためにいい機会だ。

Från den första till tredje november varje år hålls vid Saitama universitet en festival som kallas Mutsume-festivalen. Vid denna festival gör universitetets olika cirklar för fritidsaktiviteter saker som att upprätta matstånd, hålla framträdanden samt visa utställningar av olika slag. Det är ett bra tillfälle att bl a prova på att äta japansk mat och lära känna japansk kultur.

僕が食べてみた食べ物の中では、お好み焼が多分一番美味しかったのだろう。
Bland maten som jag provade på att äta var nog okonomiyaki ("grillat som man tycker om") det godaste.

焼き鳥、焼蛸、おでん（日本人が冬によく食べるスープ）、芋、餅（あまり好きじゃない）なども食べてみた。
Jag provade även på yakitori (grillad fågel), yakitako (grillad bläckfisk), oden (soppa som japanerna ofta äter på vintern), imo (sötpotatis), mochi (kladdig riskaka, tyckte inte om), med mera.

ミュージカルサークルは毎年むつめ際で「ライオン・キング」のミュージカルを演じるそうだ。
Vid varje års Mutsume-festival spelar musikalcirkeln upp Lejonkungen-musikalen.

速く王様になりたい！
Snart är det jag som är kung!

ライオン・キングは僕の子供の頃に一番好きな映画だったから、このミュージカルを見るのがとても懐かしかったのだ。
Eftersom Lejonkungen var min favoritfilm när jag var liten så var det väldigt nostalgiskt att se på den här musikalen.

ハクナ・マタタ！
Hakuna matata!

バンザイ、ザズー、ムファサと僕。
Banzai, Zazu, Mufasa och jag.

ムファサは後でハムレットの劇にもローゼンクランツとして登場した。
Mufasa dök senare även upp i pjäsen Hamlet som Rosencrantz.

僕のクラスメートの裕輔さんが先王ハムレットの亡霊の役を演技した。とても怖かった。
Min klasskompis Yūsuke spelade rollen som den förre kung Hamlets spöke. Väldigt läskigt.

ライオン・キングの筋書きはハムレットに基づかれているということだが、ハムレットのような悲しいエンディングではない。
Handlingen i Lejonkungen lär vara baserad på Hamlet, men slutet är inte lika sorgligt.

このハムレットの劇は英語で行われたけれども、日本人の英語の発音のせいでまだちょっと分かりにくい！
Denna Hamlet-pjäs spelades upp på engelska, men med japanernas uttal av engelskan är det ändå ganska svårt att förstå!

空手の演武会。すげえ。
Karateuppvisning. Coolt.

書道のサークル。
Kalligraficirkeln.

電車のサークル。
Tågcirkeln.

僕と裕輔は更にプラネタリウムのショーをみた。もしかすると、僕が後星座を見るサークルと一緒にスターパーティを参加する。
Jag och Yūsuke såg även på en planetarievisning. Kanske kommer jag följa med stjärnskådar-cirkeln på stjärnskådning någon gång framöver.

じゃ、また！Vi hörs!

(Tips: Om ni vill kontrollera att min japanska är korrekt så har Yahoo en väldigt bra översättare.)

自分自身について　Om mig själv

2008-10-31T11:46:00.008+01:00

このブログをバイリンガルにしてみよう！
Kono burogu wo bairingaru ni shitemiyou!
Låt oss pröva att göra denna blogg tvåspråkig!

先クリスティナさんとミニツ３さんから尋ねられたから、僕について七つのことを教える。
Saki Kuristina-san to Minitsu3-san kara tazunerareta kara, boku ni tsuite nanatsu no koto wo hanasu.
Eftersom jag förut blev tillfrågad av Kristina och Minutz3, ska jag berätta sju saker om mig själv.

１。僕はスウェーデンの福音ルーテル教会に育ったけど、二年半まえにカトリック教会に入会した。世界の色々なキリスト教の宗派の中で、イエス・キリストの真理の教会がカトリック教会のうちに存在すると思うから。
Boku wa suweeden no fukuin-Ruuteru kyoukai ni sodatta kedo, ni nen han mae Katorikku Kyoukai ni nyuukai shita. Sekai no iroiro na Kirisuto-kyou no shuuha no naka de, Iesu Kirisuto no shinri no Kyoukai ga Katorikku Kyoukai no uchi ni sonzai suru to omou kara.
Jag växte upp i den svenska evangelisk-lutherska kyrkan, men inträdde i den Katolska Kyrkan för två och ett halvt år sedan. Detta på grund av att jag av världens alla olika kristna samfund tror att Jesu Kristi sanna Kyrka subsisterar i den Katolska Kyrkan.

２。日本語を勉強しはじめてから言語に一般的な興味がある。時間があれば、ラテン語や古典的なギリシア語や中国語なども習いたい。その言語がまだできているスウェーデン語と英語と（今にも）日本語を結構影響したからだ。
Nihon-go wo benkyou shihajimete kara gengo ni ippanteki na kyoumi ga aru. Jikan ga areba, raten-go ya kotenteki na girishia-go ya chuugoku-go nado mo naraitai. Sono gengo ga mada dekite iru suweeden-go to eigo to (ima ni mo) nihon-go wo kekkou eikyou shita kara da.
Efter att jag började studera japanska har jag ett allmänt intresse för språk. Om jag får tid skulle jag även vilja lära mig latin, klassisk grekiska och kinesiska. Dessa språk har nämligen till stor del influerat de språk jag redan kan; svenska, engelska och (inom kort) japanska.

３。スウェーデンのソデテリエ生まれ、リンショーピング大学の三年生だけど、来年の八月まで日本の埼玉に留学している。しかし、帰心じゃ全然ないよ。カトリック教会がある所は家なのだ。
Suweeden no Sodeterie-umare, Rinchoopingu daigaku no sannen-sei da kedo, rainen no hachigatsu made Nihon no Saitama ni ryuugaku shite iru. Shikashi, kishin ja zenzen nai yo. Katorikku Kyoukai ga aru tokoro wa ie nano da.
Jag är född i Södertälje i Sverige och är tredjeårsstudent på Linköpings universitet, men utbytesstuderar i Saitama i Japan fram till augusti nästa år. Jag har dock ingen som helst hemlängtan. Där den Katolska Kyrkan är, där är hem.

４。僕の好きな聖人は聖母マリアと聖書ヨセフを初め、聖フランシスコ、聖パドレ・ピオ、聖トマス・クィナス、聖ジャン＝マリー・ヴィアネー、聖マリア・ゴレッティや聖幼いイエスのテレーザなどだ。
Boku no sukina seijin wa seibo Maria to sei Yosefu wo hajime, sei Furanshisuko, sei Padore Pio, sei Tomasu Akwinasu, sei Jan-Marii Vianee, sei Maria Goretti, sei osanai Iesu no Tereeza nado da.
Mina favorithelgon är, vid sidan av Guds Moder Maria och S:t Josef, S:t Fransiscus, S:t Padre Pio, S:t Tomas av Aquino, S:t Jean-Marie Vianney, S:ta Maria Goretto, S:ta Teresa av Jesusbarnet med flera.

５。好きな聖書の本はヨハネによる福音。
Sukina Seisho no hon wa Yohane ni yoru fukuin.
Min favoritbibelbok är evangeliet enligt Johannes.

６。日本の生活を本当に楽しむよ！
Nihon no seikatsu wo hontou ni tanoshimu yo!
Jag tycker verkligen att livet i Japan är roligt!

７。実は、自分の事についてを話すよりも、他の人々の事についてを聞くのがもっと面白いと思う。だから、ここに終えよう。
Jitsu wa, jibun no koto ni tsuite wo hanasu yori mo, hoka no hitobito no koto ni tsuite wo kiku no ga motto suki nano da. Dakara, koko ni oeyou.
Egentligen tycker jag att det är intressantare att höra saker om andra människor än att berätta om mig själv. Låt oss därför sluta här.

Liturgin i Japan

2008-10-25T08:20:00.003+02:00

När jag kollade in hemsidan till S:t Franciskus församling i Kitaurawa så fick jag direkt intrycket att detta måste vara en riktigt bra församling. Och det är det verkligen också. Urawa domkyrka som är uppkallad efter S:ta Thérèse av Jesusbarnet ligger visserligen något närmre, men de har inte mässa varje dag, och när jag ändå var där en dag då det skulle ha varit mässa enligt schemat så var det ingen där. Dessutom är själva kyrkorummet betydligt stelare och tråkigare än i S:t Franciskus, och saknar helt knäfallsbänkar. Och eftersom man inte gärna ska hoppa mellan olika församlingar så har jag bestämt mig för att hålla fast vid S:t Franciskus.

I början var det såklart ganska svårt att hänga med i mässordningen och i laudes som föregår morgonmässan, men det går faktiskt väldigt snabbt att lära sig. Jag kan mer eller mindre Fader vår (天におられる私達の父よ) och Var hälsad, Maria (恵み溢れる聖マリア) utantill redan, och det blir lättare och lättare att sjunga med i psalmerna i laudes trots att jag inte kan läsa alla kanji-tecken ännu. Hymnerna i psalmboken är det ingen större konst att sjunga med i eftersom texten i stort sett helt skrivs ut med stavelsealfabetet hiragana för att passa in till varje not, samtidigt som jag börjar bli ganska bra på att läsa noter. Att förstå vad texterna handlar om är dock en annan femma! Predikan (som hålles varje dag) och orationerna förstår jag heller inte så mycket av ännu. Men det kommer! Jag har även köpt Nya testamentet på japanska, där uttalet står vid sidan av tecknen som hjälp.

Intill kyrkan ligger ett franciskankonvent där det bor sex bröder, varav fyra präster. Kyrkoherden pater Claudio är italienare, men alla de andra japaner. Dessutom är då och då en colombiansk präst på besök som liksom jag kämpar hårt för att lära sig språket. Intill kyrkan och konventet ligger även ett daghem som drivs av fyra systrar i en Mariakongregation vars namn jag bara hört på japanska och inte kommer ihåg just nu, och de deltar även i vardagsmässan och förgyller den med sång och elorgelspel.

Klosterkapellet där vardagsmässorna firas.

Bortsett från språket så finns det även en del andra punkter där den japanska liturgin har "inkulturerats". I franciskanbrödernas klosterkapell där morgonmässorna hålles finns inga knäfallsbänkar, varpå alla istället bugar sig djupt vid konsekrationen (precis som de ortodoxa). Även vid fridshälsningen bugar man åt varandra istället för att skaka hand. Och prästerna bugar sig djupt för altaret vid mässans början och slut istället för att kyssa det. Japanerna tycker helt enkelt väldigt mycket om att buga! Jag lånade även en bok med mässordningen på japanska, och konstaterade att den är väldig fritt översatt från den latinska originaltexten.

I övrigt så är väl det enda jag kan anmärka på ingen verkar ha lärt församlingen att inte börja prata i kyrkorummet efter mässans slut. Detta gör det nämligen väldigt svårt för dem som vill stanna kvar en stund i tyst bön efter mässan (vilket egentligen alla som tagit emot kommunionen är närmast förpliktigade att göra). Kanske ska jag ta upp detta med prästerna på ett snyggt sätt efter att min japanska blivit lite bättre. Men små imperfektioner som dessa överskuggas trots allt helt av det faktum att Gud har lett mig till en så underbar och levande församling där jag har möjlighet att delta i den heliga Mässan varje dag och lära känna en massa nya kristna vänner, samt på köpet få många tillfällen att öva min japanska. Till Alla själars dag kommer det dessutom hållas en särskild mässa med gregoriansk sång där jag är med och sjunger i kören.

Kort sagt så stortrivs jag verkligen i min nya församling, och det är den grundläggande förutsättningen för att en katolsk utbytesstudent i Japan ska ha det bra!

Japanskan

2008-10-18T06:07:00.005+02:00

Jag minns än idag mitt lyckorus då jag i åttonde klass i ett av uppslagsverken på SO:n hittade en gojūonzu (五十音図, "femtioljuds-tabell"), dvs en uppställning över japanskans två stafelsealfabet hiragana (平仮名) och katakana (片仮名). Sedan brukade jag roa mig med att skriva alla möjliga namn jag kunde komma på med katakana, som används för just utländska namn och lånord. Gustav Ahlman blir exempelvis グスタヴ・アールマン, vilket är mitt officiella namn i Japan.

Efter att ha skrivit namn med katakana i två års tid samt även lärt mig hiragana tyckte jag under gymnasiet att det kanske var dags att lära sig lite grammatik också så att man faktiskt kan prata japanska. Jag hittade siten Japanese Online som hade en enkel nybörjarkurs, och fortsatte sedan självstudierna genom att låna de två första böckerna i Japanese for Busy People-serien på biblioteket. Dessa satt jag med från och till då jag hade tid över ända fram till jag muckade. Sedan var det äntligen dags att börja lära sig japanska på riktigt på universitetet. Året då jag läste japanska på Stockholms universitet (samtidigt som jag förberedde mig för att tas upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap) hör till den roligaste tiden hittills av mitt liv. Tyvärr höll inte japanska undervisningen på Linköpings Universitet riktigt lika hög klass, och kändes dessutom ganska nedprioriterad till förmån för de andra kurserna. Och när man efter tre års universitetsstudier och lika mycket självstudier dessförinnan fortfarande inte förstår ett dyft av en vanlig japansk text eller tv-inslag, så börjar man faktiskt känna sig lite frustrerad och undra över om alla ens ansträngningar någonsin kommer resultera i att man faktiskt kommer kunna lära sig japanska på riktigt.

Men, nu är jag äntligen i Japan. Allting är på japanska, och i stort sett inga japaner kan något annat språk än japanska. Japanerna verkar visserligen tycka att engelska är ett häftigt språk och använder massvis av engelska lånord, men det är inte så många som verkligen förstår språket. Försök gärna förklara för mig vad det är för budskap som texten på den här t-shirten egentligen vill förmedla:

Om detta med att lära sig japanska tidigare bara var en kul grej (ursprungligen som sagt för att kunna förstå japanska tv-spel), så har det alltså helt plötsligt blivit till ett absolut nödvändigt måste för ens egen överlevnad. Självstudier och till och med japanska universitetsstudier i Sverige kräver en hel del motivation för att kännas meningsfulla, men här i Japan är situationen föga överraskande en helt annan. Och just på Saitama University lägger man verkligen ner all kraft man har på att utbytesstudenterna så snabbt och effektivt som möjligt ska kunna lära sig språket.

Huvudentrén till Saitama University.

Japanskalektionerna började i tisdags, och jag hamnade i den näst högsta nivån (i den högsta går i stort sett bara thailändare och koreaner som varit här sedan i våras), tillsammans med min klasskompis André samt en korean, en kinesiska och en britt. Britten Robert har tidigare bott och arbetat i Japan i tre års tid som engelsklärare, och såväl koreaner som kineser har mycket till skänks i och med att de till stor del använder samma skrivtecken som japanskan, så man får väl ändå säga att vi svenskar lyckats göra ganska bra ifrån oss! Grammatikboken, New Approach Japanese Intermediate Course, verkar väldigt bra och lagom svår, och med den medföljer även två cd-skivor med hörövningar. Som lärobok i kanji (漢字), de inlånade kinesiska skrivtecknen, har vi Intermediate Kanji Book Vol 1, efterföljaren till Basic Kanji Book volym 1 och 2 som täcktes under mitt år på Stockholms Universitet. Ni anar inte hur lycklig jag är över att äntligen få fortsätta med den serien! De sammanlagt fyra böckerna går igenom de 1000 vanligaste kanji-tecknen, vilket gör att man kan läsa drygt 95% av de i en vanlig text förekommande skrivtecknen.

Mina japanskböcker.

Lärarna verkar vara oerhört kunniga och talar i stort endast japanska, men så tydligt och på en så lagom nivå att man ändå förstår allting och undan för undan kan öka hastigheten och svårighetsgraden. Ibland kanske de översätter enstaka ord och uttryck till engelska, men för det mesta förklarar de det på japanska istället. Och givetvis finns det även utanför klassrumet många tillfällen till att öva på japanskan. Jag har exempelvis redan lyckats bikta mig och köpa en mobiltelefon, och detta redan i förra veckan innan lektionerna hade börjat. Så det ska nog inte bli några större problem att efter den första terminens intensivkurs från och med nästa år även kunna läsa riktiga universitetskurser på japanska.

Det är i den här grönskande miljöerna jag har mina lektioner.

Akihabara och Tokyo Game Show

2008-10-16T08:10:00.018+02:00

Nu har undervisningen kommit igång på allvar, och tar upp större delen av tiden. Utöver de 11 1½-timmeslånga lektionerna i japanska varje vecka hinner jag även med att läsa de engelskspråkiga kurserna Intercultural communication och Civil and environmental engineering, varav åtminstone den första borde gå att få tillgodoräknad i mitt program.

Helgerna ska jag dock försöka använda till att resa runt lite i omgivningarna. Denna vecka är några gamla tv-spelarkompisar från Sverige på semester i Tokyo, varpå vi bestämde oss för att träffas och åka till lite intressanta ställen ur tv-spelssynpunkt. Vi möttes upp i lördags på deras hotell i Shinjuku, ett av Tokyos stora shoppingdistrikt väster om stadskärnan.

Shinjuku en lördagsmorgon.

Efter att kompisarna fått äta frukost och hunnit vakna någorlunda tog vi tåget till stadsdelen Akihabara (秋葉原, "Höstlövsfältet"), eller "Elektronikstaden" (電気街, Denki Gai) som den med rätta också kallas. Längs med gatorna kryllar det av små stånd och butiker som säljer precis all form av tekniska prylar man kan tänka sig, och går man in i något av varuhusen så väntar sju våningar fullproppade av tv-spel, datorer, mobiltelefoner, elektroniska ordlistor, kylskåp, mikrovågsugnar, dammsugare, ja kort sagt allt som en teknikfrälst västerlänning någonsin kan önska sig. Arkad- och spelhallar finns det också gott om, även dessa givetvis sju våningar höga (plus källare). Det är fascinerande att se även om man inte hade tänkt köpa något, inte minst när solen går ner och alla neonljusen tänds.

Akihabara at night.

Söndagen hade vi tänkt tillbringa på Tokyo Game Show, vilket som jag förstått var den huvudsakliga orsaken till att nämnda vänner från Sverige valde att åka till Tokyo just denna vecka. Tokyo Game Show hålls i enorma Makuhari Messe (幕張メッセ) i grannprefekturen Chiba, ungefär en halvtimmes tågresa österut.

Makuhari Messe under pågående Tokyo Game Show

På grund av lite ändrade planer och kommunikationssvårigheter träffade jag dessvärre inte mina kompisar på TGS, men trots detta var det till och med för en före detta gamer som jag själv en häftig upplevelse att gå på en av världens största tv-spelsmässor som är öppna för allmänheten. Tyvärr var det förbjudet att fotografera inne i själva mässhallen, och jag ska inte göra någon förargad i onödan genom att lägga upp några bilder här, men för den som vill veta mer finns det säkerligen flertalet tv-spelssiter som kan visa och berätta närmre hur det var.

"Okej, nu kör vi! Det Gaming-dags."

Nu har jag fått höra att det finns ett berg i närheten av Tokyo vid namn Takao (高尾山), som ligger väldigt hett till för en framtida helgutflykt. Annars blir det kanske någon av de närliggande parkerna. Nu på lördag är det dock något slags möte i församlingen som jag tror sekularfranciskanerna anordnar (precis som i Linköping). またね！

Mat i Japan

2008-10-13T03:24:00.013+02:00

Ett av de första problem man ställs inför när man kommer till ett land som Japan är vad man ska äta. Japan har ju inte riktigt samma naturtillgångar och importmöjligheter som vi i Europa, så vissa varor är väldigt dyra jämfört med här och vissa finns över huvud taget inte alls. Å andra sidan har de också sina egna specialiteter som man gör bäst i att vänja sig vid. Basfödan är givetvis ris. Jag köpte en riskokare redan första dagen, och den är väldigt smidig (även om det fortfarande tar ganska lång tid att få riset klart). Enklaste smaksättningen till ris är currysås innehållande kött- och grönsaksbitar som bl a säljs i aluminiumpåsar som värmes genom att sättas i kokande vatten. För den som själv vill provsmaka curryris (カレーライス, karē raisu) finns alla ingredienser att köpa på exempelvis Sun Ai i Stockholm.

Vad gäller snabbmat så är det i stort sett genomgående nudlar som gäller. Dessa finns i allsjöns olika varianter och smaker, och köpes enklast i enportionsförpackningar som tillagas genom att tillsätta varmt vatten. En vattenkokare är således högst essentiell! Restauranger som serverar nudelsoppa (ラーメン, rāmen) finns överallt, och en portion kan gå på så lite som 500 yen (knappt 40 kronor). Att äta ute är således betydligt billigare i Japan än i Sverige.

Rāmen-restaurang i närheten av universitetet.

André, min klasskompis från Linköping demonstrerar rāmen-ätning. Det är tillåtet att sörpla hur mycket som helst, men nåde den som biter av nudlarna om de är för långa!

När det gäller proteiner så är det i första hand fisk som gäller, närmare bestämt färsk (rå) fisk. Enda problemet att denna måste ätas samma dag som den köps och dessutom är ganska dyr, men i gengäld väldigt god och säkerligen jättenyttig. Och för universitetsstudenter som gärna inte tillbringar allt för mycket av sin dyrbara tid i köket så är det ju alltid välkommet med maträtter som man kan äta direkt som de är. Till frukost är det ännu så länge bröd och ost som gäller. Bröd säljs färdigskuret i påsar om sex skivor, vilket är smidigt då studentrummet inte har någon skärbräda för bröd. Filmjölk har jag inte lyckats hitta, vilket får mig att tro att Arlas japanska fil Onaka bara är ett falskt marknadsföringstrick, men det är möjligt att det finns om man bara letar lite. Vanlig möjlk (牛乳, gyūnyū) finns däremot, dock med 3,6% som lägsta tillgängliga fetthalt. Jag har hursomhelst lyckats överleva en vecka på den japanska maten hittills i alla fall. Kanske blir det lite större variation och mer näringsrikt framöver. Idag har jag i alla fall tänkt köpa en potatisskalare så att jag kan äta morötter. 戴きます！

Livet i Japan

2008-10-05T09:54:00.042+02:00

ただいま！Här kommer en sammanfattning av mina intryck efter den första helgen i Japan. Samtliga utbytesstudenter är huserade i International House (国際交流会館), varav jag och de andra i STEPS-programmet (Short-Time Exchange Program in Saitama) bor i byggnad 3:

Min dörr syns på nedersta våningen, längst till höger. Min cykel syns också den längst till höger i bild.

För er som inte visste det så var den ursprungliga anledningen till att jag ville lära mig japanska och åka till Japan den att jag under högstadiet och gymnasiet var vansinnigt förtjust i japanska tv-spel. Jag insåg det inte riktigt då, men även om jag var en bekännande och sedan konfirmationen i svenska kyrkan flitigt praktiserande kristen, så hade Jesus väldigt bra konkurrens av Nintendo och PlayStation, om inte annat så åtminstone mätt i tillägnad tid. Men, så blev jag universitetsstudent och katolik, och problemet med att använda sin tid på ett vettigt sätt löste sig så småningom av sig självt. Och mitt barnsliga tv-spelsintresse visar sig få en djupare mening i och med detta utlandsår. Jag skulle aldrig kunna föreställa mig ett mer spännande, intressant, annorlunda och samtidigt land än Japan, och skulle förmodligen aldrig fått för mig att åka hit om det inte vore för tv-spelen.

Japan är ett trångbott land. Mitt 15,9 kvadratmeter lilla studentrum är utnyttjat närmare till max, och den tomma resväskan hittar jag inget annat ställe än balkongen att förvara på.

Men, japanerna är uppfinningsrika också. Ryktet om den utrymmessparande lösningen med roterbart handfat för att ge plats åt duschen visade sig stämma:

Platsbristen märks också när man går och handlar. Alla större affärer har minst två våningar, vilket känns lite ovant särskilt när man hade tänkt handla varor från olika plan och måste stå i kassakö flera gånger. De två största köpcentren i närheten är Roger's och Yamada Denki. Denki (電機) betyder elektronik, och jag kan inte förneka att det faktiskt var lite av en frestelse att första gången gå in på tv-spelsavdelningen på ett japanskt varuhus. Men, man får välja. Morgonmässa eller sena kvällar framför tv:n. Och vilken utlänning behöver egentligen tv-spel eller andra verklighetsflykter för att göra vardagen mer spännande när man befinner sig i Japan? Här är det spännande bara att ta en cykeltur runt kvarteret, studera 7-Eleven butikernas utbud av japanska specialiteter eller att köpa läsk i någon av de överallt inklusive något udda ställen utplacerade automatiska försäljningsapparaterna (自動販売機):

Just nu ser jag dock mest fram emot att få börja undervisningen i japanska. Imorgon är det placeringstest och intervju som avgör i vilken av de fyra nivåerna jag kommer hamna (det är bara de som hamnar i den högsta nivån som får möjlighet att läsa vanliga kurser på japanska). Längre fram skulle jag väldigt gärna också vilja göra en utflykt i den japanska naturen, och framåt våren förhoppningsvis också bestiga berget Fuji!

Det sägs att kulturskillnaderna och språkproblemen brukar leda till att utbytesstudenter ganska snart efter sin ankomst drabbas av någon form av depression, men ännu så länge känns det som att jag klarar det ganska bra. Tvärtom slås jag av att så mycket är precis som jag föreställt mig det. Det enda jag haft lite svårt för är dörröppningar som inte är anpassade för västerländska längdmått, vilket hittills två bulor i skallen gör mig ständigt påmind om. Och så är det fortfarande lite svårt att fatta att jag verkligen är här, men eftersom jag nu sovit tre hela nätter och alla gånger vaknat upp på samma ställe så får jag dra slutsatsen att det trots allt inte är en dröm!　またね！ Vi hörs!

日本に到着していた

2008-10-05T08:54:00.016+02:00

Nu är jag framme i Japan. Åkte i torsdags förmiddag via London och kom fram följande morgon lokal tid. Såhär i efterhand kändes det väldigt onödigt att flyga via London då det ligger åt exakt motsatt håll, men enda alternativet var Frankfurt som faktiskt var något dyrare. Dessutom visade det sig att British Airways har bland de mest generösa bagagereglerna på marknaden (23 kg + två handbageväskor), vilket mer än väl väger upp de extra flygtimmarna. Efter närmare 15 timmar i luften kunde man till sist se den första skymten av den uppgående solens land. Min uppfattning sedan tidigare var att den japanska landytan endera utgörs av städer, risfält eller oländig bergsterräng, och de första intrycken från luften får väl sägas bekräftade detta.

Risfält

Berg

Efter att utan problem tagit mig igenom pass- och tullkontroll samt använt min ännu så länge knaggliga japanska till att köpa en bussbiljett, tog jag bussen från Narita till Omiya station där en engelsktalande kontaktperson från universitetet tog emot mig. Jag fick tillgång till min 15,9 kvadratmeter stora studentlägenhet och kunde konstatera att den saknade all form av köksutrustning. Efter att ha köpt en 24" begagnad cykel för 4000 yen (den känns ungefär som en trehjuling för mig, men det var det enda som fanns inne för tillfället), samt tagit en snabb shoppingrunda var det dags att gå på intervju hos samordnaren för internationella utbyten på universitetet.

I väntan på bussen till Omiya

Utsikt över Sumida-floden från bussen

Vy över Saitama

Efter intervjun tog jag cykeln till St Franciskus katolska församling i Kitaurawa, som firade vigiliegudstjänst med anledning av församlingens skyddspatron, den helige Franciskus minnesdag. Efteråt serverades en enkel kvällsmat med misosoppa och sushi, varpå jag fick chans att presentera mig för några av franciskanbröderna och församlingsmedlemmarna. Det tar ungefär 30 minuter att cykla till kyrkan, vilket är tillräckligt nära för att man utan problem ska hinna med laudes och den påföljande mässan varje vardagsmorgon kl 6 och tillbaka igen innan skolan börjar kl 9. Idag efter söndagsmässan fick församlingens nya medlemmar presentera sig, och utöver mig fanns det även två kvinnliga utbytesstudenter från filippinerna samt ett 15-tal japaner. Jag kunde knappt hänga med alls vad de andra sa, men kunde åtminstone hjälpligt presentera mig själv.

St Franciskus kyrka

Interiör (fler bilder finns på hemsidan)

Nästa vecka är det placeringstest för japanskan samt diverse orientering och formaliteter, och sedan börjar undervisningen måndagen därpå. Jag vet ännu inte vad för kurser jag kommer kunna ta utöver japanskan, men jag tror nog inte att jag är riktigt redo ännu för att kunna läsa kurser på japanska. Med den intensitet i språkundervisningen de har här är jag dock övertygad om att det inte kommer ta alltför lång tid innan man är helt inne i det.

Då sade han till mig: "Gå, jag skall sända dig till hedningarna långt borta." (Apg 22:21)

Japan

2008-09-25T12:38:00.007+02:00

Egentligen strider det väl helt mot den ekumeniska etiketten att öppet kritisera andra kristna samfund, men i samband med Svenska kyrkans "jubiléum" av 50 år med kvinnliga präster kan jag dock inte underlåta att länka till en insändare i SvD skriven av en av mina församlingsvänner i Linköping, Anne Marie Magnerus. Utan att nämna några namn skulle jag ändå vilja konstatera följande:

En kyrkas eller ett kyrkligt samfunds syfte och existensberättigande är att vittna för sanningen och leda själar till frälsningen. Om frestelsen att vilja tillfredsställa så många som möjligt leder till att denna målsättning får ge vika så har man svikit sin uppdrag som kyrka eller kyrkligt samfund. Då är man bara en religiös intresseförening.

Om kyrkan inte längre är en garant för bevarandet av den fulla sanningen, vad är då vitsen med den? Då kan man lika gärna starta något helt eget (vilket drygt 25 000 olika protestantiska samfund världen över redan insett). Om man däremot är övertygad om att det inte bara finns en objektiv sanning utan att Gud också genom alla tider har bevarat denna, då finns inget annat val än att ta reda på var den har bevarats någonstans.

-----------------------------------------------------------------------------------

Om exakt en vecka åker jag till Japan för att under ett års tid fortsätta mina studier vid Saitama University (埼玉大学). Jag ska försöka att berätta så gott jag kan om vad som händer där borta (samt visa lite bilder också). Min närmaste församling kommer att vara Urawa kyrka medan den närmaste församlingen med daglig mässa kommer att vara Kitaurawa kyrka (vars hemsida är väl värt ett besök även om man inte förstår japanska!).

"Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den." (Matt 16:18)

Påvens vision för liturgin

2008-09-10T14:10:00.017+02:00

The New Liturgical Movement postade nyligen en översättning av en intervju med påvens ceremonimästare, Msgr Guido Marini. En mycket läsvärd intervju som sammanfattar och redogör skälen till den senaste tidens återtraditionalisering av den påvliga liturgin såsom användandet av traditionella liturgiska plagg, det "benediktinska" altar- arrangemanget, kommunions-bänkar, den påvliga tronen samt Pius IX:s gamla herdestav. Den i mitt tycke mest intressanta meningen i artikeln är följande, som förklarar vad det egentligen är som påven vill uppnå: "These changes in liturgical forms are part of a clear vision of Benedict XVI and explicitly expressed in Rome by several interlocutors close to him: 'To achieve, ultimately, a liturgical synthesis between the Mass of Paul VI and that which tradition can contribute to it as enrichment.'" Vägen dit fordrar undervisning och mycket tålamod, och det är tydligt att påven först och främst använder sitt eget exempel snarare än officiella skrivelser för att nå dit.

När det gäller motu propriot Summorum Pontificum och den extraordinare formens roll gav Marini i en tidigare intervju ett mycket undvikande svar på frågan huruvida vi kan förvänta oss att påven själv kommer att fira mässan enligt denna form: "That is a question to which I cannot give an answer." Han understryker sedan de två huvudsakliga skälen till dess införande, såsom de framlades redan i påvens följebrev till biskoparna: "the achievement of 'a reconciliation in the bosom of the Church'" och "a mutual enrichment between the two forms of Roman rite: in such a way, for example, that in the celebration according to the missal of Pope Paul VI 'will be able to demonstrate, more powerfully than has been the case hitherto, the sacrality which attracts many people to the former usage.'"

Nyckeluttrycket som påven så många gånger har yttrat är "kontinuitetens hermeneutik". Andra Vatikankonciliet innebar ingen brytning med det förgångna. Det finns två diken. Det ena menar att konciliet innebar en brytning till det bättre, och att den gamla riten bara är ett gammalt ointressant museiobjekt samt att användande av latin i liturgin är en pastoral katastrof. Det andra diket menar att konciliet innebar en brytning till det sämre, och att man borde återgå helt till den äldre formen eftersom den är objektivt sett bättre än den moderna, "fabricerade" liturgin. Kontinuitetens hermeneutik innebär dock att det inte finns någon brytning över huvud taget. Vi ska fortsätta att gå framåt samtidigt som vi tar med oss skatterna ur Kyrkans tvåtusenåriga tradition. I sak: använd de nya liturgiska böckerna och få kontrasten gentemot hur det såg ut tidigare att framstå så liten som möjligt. Alla präster bör kunna fira mässan enligt den extraordinarie formen, och församlingen borde känna till den. Men enda anledningen till att fira den regelbundet är om det finns en konstant efterfrågan på den. Och om alla har förstått innebörden av kontinuitetens hermeneutik och den ordinare formen firas som den skall så bör ingen sådan efterfrågan finnas.

När det gäller den fortsatta återtraditio-naliseringen av den påvliga liturgin, så är det kanske framförallt ad orientem-firandet som står i fokus. I sin bok The Spirit of the Liturgy argumenterar den dåvarande kardinal Ratzinger starkt för att prästen och församlingen gemensamt vänder sig mot öster under den eukaristiska bönen: "On the other hand, a common turning to the East during the Eucharistic Prayer remains essential. This is not a case of accidentals, but of essentials. Looking at the priest has no importance. What matters is looking together at the Lord." När det gäller det praktiska införandet säger han dock följande: "Are we really going to re-order everything all over again? Nothing is more harmful to the Liturgy than constant changes, even if it seems to be for the sake of genuine renewal. Nothing is more harmful to the Liturgy than constant changes, even if it seems to be for the sake of genuine renewal." Därefter följer förslaget att återinföra det centrala altarkors som prästens och församlingens gemensamma fokus, något som nu också blivit verklighet i de påvliga liturgierna. Och hans uppmaning på denna punkt är tydlig: "This mistake should be corrected as quickly as possible; it can be done without further rebuilding." Frågan är bara om det kommer stanna vid att det benediktinska altararrangemanget blir den framtida normen eller om vi kommer få se en mer omfattande återgång till ren ad orientem, som ju är det sätt han själv firar mässan på varje morgon i sitt privata kapell och även gjorde under Herrens dop i Sixtinska kapellet tidigare i år.

"Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder." (Luk 22:31-32)

Theology of the Body

2008-09-02T19:43:00.006+02:00

I söndags blev min redaktör på Sucken, Kristoffer Mauritzson intervjuad i P3:s Verkligheten, i egenskap av politiskt okorrekt [sic] katolik. Programmet kan åhöras här (Kristoffer gör entré ca 3/5 in). Jag måste helt klart berömma Kristoffers insats, särskilt med tanke på min egen erfarenhet av hur svårt det kan vara att snabbt komma på smarta svar när man intervjuas i radio. Samtidigt känns det ju inte riktigt rättvist att världens största organisations officiella lära ställs till svars på samma programplats som UFO-troende, och kort och gott får stämpeln "OPK", dvs "en person som du med största sannolikhet anser har fel uppfattning".

Självklart handlar det nästan bara Kyrkans lära rörande sexualiteten. Nej, vänta lite, stryk "nästan" i den meningen. Abort, sex utanför äktenskapet, skilsmässa, homosexualitet, preventivmedel, onani. Varje gång som utomstående ska försöka ställa Kyrkan "till svars" så är det samma frågor som kommer upp. På ett sätt kan det kännas lite trist, särskilt med tanke på att folk bara verkar vara intresserade av vad Kyrkan är emot, inte vad hon faktiskt är för. Därför måste man vara vaksam och göra sitt bästa för att styra in svaren på detta.

För att Kyrkans lära om sexualiteten ska kunna framstå som förnuftig räcker det inte med att bara konstatera vad hon är emot, utan man måste redogöra för hela bilden och Guds ursprungliga syfte med skapelsen. Att det finns ett skriande behov av att göra detta är något som redan den förre påven Johannes Paulus II tidigt insåg. Därför var bland det första han gjorde som nyvald påve att inleda en katekesserie under sina onsdagsaudienser, som så småningom fick namnet Theology of the Body. Jag håller för närvarande på att läsa en kommentar till denna gjord av Christopher West (han har gjort flera). En knapp tredjedel in kan jag redan slå fast att Johannes Paulus II i och med Theology of the Body har gett oss ett ovärderligt hjälpmedel i arbetet att göra helhetsbilden av Kyrkans syn på sexualiteten känd och förstådd. Läs, begrunda och hämta argument ur denna skattkammare varje gång dessa frågor kommer upp. Eventuellt kommer några exempel i senare blogginlägg. Men en ledtråd är i alla fall att svaret på orsaken till kontroversen till stor del ligger i de allra första kapitlen av Bibeln.

"Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna." (1 Mos 3:6-7)