30 mars 2008

Surrexit Dominus vere

Herren är sannerligen uppstånden! När jag som barn för första gången blev berörd av påskens händelser, så var min första reaktion att bli ledsen över att Jesus hade dött. Visst, han uppstod ju igen, men han umgicks ju inte med sina lärjungar på samma sätt efter uppståndelsen som han hade gjort tidigare, och efter himmelsfärden så kan man ju inte se honom över huvud taget. Om Jesus inte hade blivit dödad så hade han väl fortfarande gått omkring på jorden och predikat och gjort mirakler, tänkte jag. Det var nog först i samband med konfirmationsundervisningen i Svenska kyrkan som jag började förstå det här med att Jesu död och uppståndelse var själva anledningen till att han blev människa, och att predikandet och helbrägdagörandet snarare var till för att visa för folket att han verkligen var Guds Son.

Vi är nu inne påsktiden, dvs de 40 dagar under vilka Jesus visade sig för sina lärjungar efter sin död och uppståndelse, och "gav dem många bevis på att han levde". Han levde inte kontinuerligt med dem utan kom och gick lite som han ville, till synes utan att vara begränsad av vare sig tid eller rum. På detta sätt kunde han gradvis vänja dem vid att han inte skulle komma att umgås med dem på samma synliga sätt som tidigare, men att detta inte skulle betyda att han var mindre närvarande. Därför var det inte någon av lärjungarna som sörjde när han till slut for upp till himmelen, eftersom de visste att han ändå alltid skulle vara hos dem, och detta blev ännu mer uppenbart då han tio dagar senare sände dem den utlovade helige Ande.

När man läser i evangelierna om hur Jesus visade sig för sina lärjungar efter uppståndelsen kan dessa på flera ställen tyckas motsäga varandra. Jag har därför (med god hjälp av artikeln om Kristi uppståndelse i Catholic Encyclopedia) försökt harmonisera de olika skildringarna med varandra i nedanstående sammanställning. Varje stycke innehåller de olika evangeliernas skildringar av respektive händelse. Hoppas att det kan vara av intresse (det var i alla fall roligt att försöka pussla ihop). Kom gärna med synpunkter.

När sabbaten var över, köpte Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande kryddor för att gå och smörja honom. Tidigt på morgonen efter sabbaten kom de till graven när solen gick upp. (Mark 16:1-2)
  Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och den andra Maria för att se på graven. (Matt 28:1)
  Men dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. (Luk 24:1)
  Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven. (Joh 20:1a)

Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den. Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev liggande som döda. (Matt 28:2-4)

Och de sade till varandra: "Vem skall rulla undan stenen från graven åt oss?" Men så fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. (Mark 16:3-4)
  De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. (Luk 24:2-3)
  Och [Maria från Magdala] fick se att stenen för ingången var borta. (Joh 20:1b)

De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: "Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen." Då kom de ihåg hans ord. (Luk 24:4-8)
  Men ängeln sade till kvinnorna: "Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta." (Matt 28:5-7)
  De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: "Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’" (Mark 16:5-7)

Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda. (Mark 16:8)
  De lämnade genast graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. (Matt 28:8)
  Hon [Maria från Magdala] sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: "De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom." (Joh 20:2)

Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen. (Joh 20:3-10)
  Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt. (Luk 24:12)

Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: "Varför gråter du, kvinna?" Hon svarade: "De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom." När hon hade sagt det, vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: "Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?" Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: "Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom." Jesus sade till henne: "Maria." Hon vände sig om och sade till honom: "Rabbouni!" (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: "Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud." (Joh 20:11-17)
  När Jesus hade uppstått på morgonen efter sabbaten, visade han sig först för Maria från Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner. (Mark 16:9)

Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: "Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig." Medan de var på väg, kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: "Säg att hans lärjungar kom under natten och rövade bort honom medan ni sov. Om ståthållaren får höra detta, skall vi tala med honom så att ni inte behöver oroa er." Soldaterna tog pengarna och gjorde som de hade blivit tillsagda. Så vann detta rykte spridning bland judarna ända till denna dag. (Matt 28:9-15)

Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne. (Joh 20:18)
  Hon gav sig i väg och berättade det för dem som varit tillsammans med honom och som nu sörjde och grät. När de fick höra att han levde och att hon hade sett honom, trodde de inte på det. (Mark 16:10-11)
  När de hade återvänt från graven, berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. (Luk 24:9-11)

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade, kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: "Vad är det ni går här och talar med varandra om?" De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: "Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar." "Vad har hänt?" frågade han. De svarade: "Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte." Då sade han: "Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?" Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna. De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: "Stanna hos oss. Det börjar bli kväll, och dagen är snart slut." Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem, tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: "Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?" De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: "Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon." Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet. Medan de ännu talade, stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: "Frid över er!" De blev rädda och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: "Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har." Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: "Finns det något att äta här?" De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt. (Luk 24:13-43)
  På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: "Frid åt er alla." Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." Sedan andades han på dem och sade: "Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden." (Joh 20:19-23)
  Därefter visade han sig i annan skepnad för två av dem medan de var på väg ut på landet. Också de gick bort och berättade det för de andra, men inte heller de blev trodda. Sedan visade han sig också för de elva medan de låg till bords, och han förebrådde dem deras otro och halsstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden. (Mark 16:12-14)
  Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. (1 Kor 15:3-5)

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren", men han sade: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida, tror jag det inte." En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Då svarade Tomas: "Min Herre och min Gud." Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror." (Joh 20:24-29)

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: "Jag ger mig ut och fiskar." De sade: "Vi följer med dig." De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: "Mina barn, har ni ingen fisk?" De svarade nej, och han sade: "Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni." De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: "Det är Herren!" När Simon Petrus hörde att det var Herren, knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: "Hämta några av fiskarna som ni just fick." Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder. Jesus sade till lärjungarna: "Kom och ät." Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda. När de hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal, skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: "Följ mig!" Petrus vände sig om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter, han som under måltiden hade lutat sig bakåt mot Jesu bröst och frågat vem som skulle förråda honom. När Petrus såg honom, frågade han Jesus: "Herre, hur blir det med honom?" Jesus svarade: "Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig." Därför spred sig ett rykte bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus hade inte sagt till Petrus att lärjungen inte skulle dö, utan: "Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?" (Joh 21:1-23)

De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matt 28:16-20)
  Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. (1 Kor 15:6)

Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. (Apg 1:3)

Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. (1 Kor 15:7)

Han sade till dem: "Detta är vad jag sade till er, när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna." Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. Och han sade till dem: "Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden." (Luk 24:44-49)
  Han sade till dem: "Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd. Dessa tecken skall följa dem som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål, de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift, och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska." (Mark 16:15-18)
  Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, "det som ni har hört mig tala om", sade han. "Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar." De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?" Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." (Apg 1:4-8)

Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem, lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud. (Luk 24:50-53)
  När han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. "Galileer", sade de, "varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen." (Apg 1:9-11)
  När herren Jesus hade talat till dem, blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. Men de gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det. (Mark 16:19-20)

16 mars 2008

Dominica in Palmis de Passione Domini

Slog på EWTN häromdagen, och såg ett bandat inslag där moder Angelica kommenterade en tavla föreställandes Jesus under hans dödsångest i Getsemane, som fanns tillgänglig för försäljning. Hon hade en väldigt tänkvärd poäng vars andemening jag ska försöka återge samt utveckla en aning. Att Jesus led en sådan fruktansvärd dödsångest kvällen före sin korsfästelse berodde givetvis inte enbart på att han fruktade den fysiska smärta som gisslingen och korsfästelsen skulle medföra. Många kristna martyrer har dödats på nästan lika brutala sätt, men trots smärtan dog de ändå glada, lovprisandes Gud i tacksamhet över att få förhärliga honom genom martyriet.

Nej, Kristi verkliga kors bestod i att han, mitt i all denna smärta och tortyr, genom att ta på sig konsekvenserna av hela världens synd blev fullständigt avskild från sin himmelske Fader. Det är egentligen samma sak som helvetet innebär. Helvetet är inte en plats som Gud har skapat för att i evighet kunna plåga alla som inte tror på honom, som något slags sadistiskt straff. Det som utmärker helvetet är att det är en plats i total avsaknad av Guds närvaro, som Gud i respekt för den fria viljan blivit tvingad att skapa för att de som frivilligt vill välja att tillbringa sin evighet utan Gud ska ha möjlighet att göra det. Här i världen kanske vi många gånger kan känna att "Finns det en Gud så bryr han sig inte ett dugg om sin skapelse", Men om vi bara för ett enda ögonblick skulle uppleva hur det är att leva i fullständig avskildhet från Gud så skulle vi förstå vilken oändlig kärlek och nåd han har bevisat oss i varje stund av våra liv, även då det känts som tyngst.

All denna kroppsliga och själsliga tortyr genomgick Jesus frivilligt, eftersom det var den enda möjligheten att upprätta den fallna människan utan att inkräkta på hennes fria vilja - det enda sätt genom vilket Guds rättvisa och kärlek skulle kunna mötas. Som någon kyrkofader eller teolog (som jag inte kommer ihåg namnet på) uttryckte det: Gud behövde bara säga ett ord för att skapa människan, men var tvungen att offra sin Son på ett kors för att kunna återlösa henne. Det var ingen lättköpt frälsning. Men det som kanske sårade Jesu hjärta allra mest - och här kommer slutligen moder Angelicas poäng - var att så många av de människor han velat skänka det eviga livet genom sin smärtsamma död inte skulle komma att bry sig över huvud taget. Finns det någonting smärtsammare än andra människors otacksamhet när man verkligen lagt ner sitt hjärta och sin själ i att försöka se till att den andre ska ha det bra?

Idag på Palmsöndagen börjar stilla veckan, kyrkoårets höjdpunkt. Det är en kontrasternas vecka. Palmsöndagen inleds med den högtidliga palmprocessionen, där Kristus hyllas som konung - bara för att senare under förkunnandet av passionsberättelsen bli dömd till döden efter att ha anklagats för att påstå sig vara just detta, judarnas konung. På skärtorsdagen firar Jesus den sista efterlängtade påskmåltiden tillsammans med sina lärjungar, som han hade "älskat intill slutet" och som var och en bedyrade att de "aldrig skulle överge honom", bara för att några timmar senare i Getsemane tre gånger dystert konstatera att de inte ens orkade vaka en enda timme med honom - något som vi får tillfälle att återgälda så gott vi kan genom att stanna i kvar i tillbedjan av Sakramentet efter mässans slut. Och när vi under långfredagens vackra liturgi faller på knä och kysser korset i vördnad för den korfäste, bedrövade över det faktum att varenda en av oss har del i skulden till hans smärtsamma lidande och död, är det nästan så att man glömmer bort att detta trots allt inte är slutet. Den stilla veckans liturgi går inte bara ut på att väcka vår ånger och sporra oss att med ännu större hängivenhet bära våra egna kors för Kristi skull, utan också på att leda in oss till ett rätt sinnelag inför påsken, så att den jublande, uppriktiga glädjen över Kristi uppståndelse när Gloria intoneras under påsknatten blir omöjlig att ta miste på.

"Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod."
(1 Pet 1:18-19)